Polisen och allmänheten
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Polisen och allmänheten
Polisens avlöning och polisens arbetsförhållanden diskuteras för närvarande i ett
flertal sammanhang. Till dessa kommer nu
också frågan om polisväsendets organisation. Den senare har aktualiserats genom
att 1967 års polisutredning avlämnat sitt
betänkande. Utredningen har varit parlamentariskt sammansatt, men regeringsstyrd: statssekreterare Ove Rainer har
varit ordförande.
Alltsedan polisen år 1965 förstatligades
har det stått klart, att den då genomförda
organisationen inte var slutgiltig utan har
behövt överses. Av de 119 polisdistrikt,
av vilka den nuvarande regionala indelningen består, har t ex en del visat sig
vara för små. Ett polisdistrikt bör vara tillräckligt stort för att kunna tilldelas och
tillgodogöra sig vissa tekniska hjälpmedel.
Det bör kunna bära en topporganisation
med tillräckligt antal tjänster, så att ej
t ex semestrar och sjukdom förrycker hela
verksamheten. Alltså är det rimligt, att
distrikten ökar i storlek, och de föreslås
bli 90. En ytterligare minskning av antalet
hade nog också kunnat tänkas.
En egendomlighet med nuvarande organisation är, att länspolischeferna i viss
utsträckning visat sig vara umbärliga. Polischeferna i distrikten har skött sina uppdrag själva, eller i samråd med varandra.
Det förefaller som om denna erfarenhet
skulle ha varit något att bygga på. Utredningen har gått en annan väg. Den föreslår visserligen att dessa tjänster skall in- .dragas, men förslaget synes bottna mest i
·att utredningen, utan att avvakta en ny
länsindelning, velat koppla bort hela polisorganisationen från länsstyrelserna. I stället föreslår den en ny regional organisation
för polisen.
Landet skall uppdelas i åtta polisregioner, av vilka det största området blir
Luleå polisregion som kommer att omfatta
Norrbottens och Västerbottens län. Vad
som är påfallande är, att dessa polisregioner ej skall sammanfalla med någon av de
större indelningar av landet som redan
existerar. Sådana är militärområdena, vilka i detta fallet kan lämnas utanför, medan däremot civilområdena, inom vilka
civilbefälhavarna har anledning att syssla
med polisen, borde kommit i fråga. Polisregionerna placeras som ett extra nät över
landet, med topporganisationer som beträffande utbildad personal förefaller bli
alltför små och med lekmannastyrelser som
blir alldeles onödiga. Ur teknisk synpunkt
kan regionerna nog försvaras, men ur allmänhetens synpunkt – och det är trots
allt allmänheten som de skall betjäna –
blir de en ny överhet, belägen långt borta.
Utredningen trycker på att polisen skall
ha större »medborgarförankring». Därför
skall bl a regionspolisstyrelserna förses med
vardera fem lekmän. Att någon på allvar
kan göra gällande, att svenska folkets
förtroende för polisen kommer att påverkas av att sammanlagt 40 stycken politiskt
valda landstingsmän över hela landet får
sådana styrelseuppdrag som extraknäck,
hör till de verkliga mysterierna. Det bör
understrykas, att utredningen själv menar
att de förväntas fullgöra sitt uppdrag cirka
4 gånger om året!
När det gäller medborgarinflytandet,
om vilket utredningen talar så mycket, eller allmänhetens förtroende för polisen,
kan man se frågan på flera sätt. Vi börjar
nedifrån. Allmänheten har förtroende för
poliser som uppför sig effektivt och hyggligt, som svenska poliser gör. Att det behövs en organisation för deras arbete är
tydligt, och distrikten bör vara avvägda
därefter, dock utan att polismän dras bort
från orter som behöver dem. Det är viktigt att den myndighet, under vilken distrikten i sin tur sorterar, är en som står allmänheten nära och för vilken denna har
förtroende. Länsstyrelserna är redan en
sådan myndighet och bör under inga omständigheter ersättas med en opersonlig
regionsstyrelse. Om länspolischefen är
överflödig, så ge honom ett distrikt; gärna
ett större och bättre utrustat än de andra
och på vilket dessa i första hand skall kunna repliera. Det gör honom till primus
inter pares, och avlöningsvägen bör tillgripas för att skapa befordringsmöjligheter
mellan olika distriktspolischefer. Regionerna kan man också ur denna synpunkt avvara. Skulle vissa län bli för små, vilket
förefaller uteslutet om de blir ett enda
distrikt, kan dessa anvisas andra att falla
tillbaka på.
Det lokala intresset får aldrig underskattas när man talar om förtroendefrågorna.
Att de kommunala polisnämnderna förlorade intresset för polisen berodde på förstatligandet. Varje förslag att återge de
lokala nämnderna möjligheter till upplysningsverksamhet o dyl skall man taga
vara på. Men framför allt bör nämnderna
f! skyldigheter att följa verksamheten ge- 379
nom föredragningar av den lokale chefen.
Då blir intresset inom dem och för dem
ett annat, och de kan göra nytta. Det är:
långt viktigare att både små och stora or-.
ter får positivt intresse för sin polis än
att de av tekniska skäl allt större distrikten
får lekmannanämnder, placerade på alltför långt avstånd från det egentliga arbetet. Det bör samtidigt sägas ifrån, att förslaget att distriktsstyrelserna skall avgöra
utnämningsfrågor är alldeles förkastligt.
Varje antydan om politiska polisutnämningar, och sådana skulle omedelbart bli
följden, blir förödande för förtroendet för
polisen.
Polisnämnderna skulle kunna göra större
nytta om de i princip finge lära känna
varje enskild polisman och åtminstone på
papperet följa hans utveckling och befordringsgång. Om poliser slutar, varför? Om
poliser råkar ur gängorna, vad har hänt
dem? De lokala polisnämnderna – även
här ligger distriktsstyrelserna redan för
långt bort – borde i denna mening vara
personalnämnder.
Det kan sägas att detta är att ställa kra-.
ven för högt. Men utredningen har ställt
dem för lågt: den har glömt bort män-,
niskorna. Ytterst hänger polisväsendets
kvalitet på polispersonalen. Det råder inte
alls någon påfallande misstro bland den’
svenska allmänheten mot polisen. Om kva-,
liteten förblir vad den är, och höjs, före-i
ligger över huvud inte något problem.
Men för att få en god polismakt måste
vi betala. Här skall ingen ställning tagas’
till dagens konfliktsituation, eftersom för-’
handlingar pågår, men det är alltför tyd-l
380
ligt att .polisen måste ·få bättre arbetsvillkor. Sedan dessa förbättrats, kan allmänheten ställa sin.a krav på polisen i bästa
samförstånd med den själv. Svenska folket
Lämplig Julklapp
kan få den effektiva polis den önskar, men
vägen är att föra den närmare in ibland
oss och inte att isolera den ifrån oss.
Pr;esentkort kan rekvireras genom att
prenumerationsavgiften, kr 35: -, insättes å
Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 27 44-6
Angiv på girokupongen namn och adress både på er själv
och mottagaren
Polisens avlöning och polisens arbetsförhållanden diskuteras för närvarande i ett
flertal sammanhang. Till dessa kommer nu
också frågan om polisväsendets organisation. Den senare har aktualiserats genom
att 1967 års polisutredning avlämnat sitt
betänkande. Utredningen har varit parlamentariskt sammansatt, men regeringsstyrd: statssekreterare Ove Rainer har
varit ordförande.
Alltsedan polisen år 1965 förstatligades
har det stått klart, att den då genomförda
organisationen inte var slutgiltig utan har
behövt överses. Av de 119 polisdistrikt,
av vilka den nuvarande regionala indelningen består, har t ex en del visat sig
vara för små. Ett polisdistrikt bör vara tillräckligt stort för att kunna tilldelas och
tillgodogöra sig vissa tekniska hjälpmedel.
Det bör kunna bära en topporganisation
med tillräckligt antal tjänster, så att ej
t ex semestrar och sjukdom förrycker hela
verksamheten. Alltså är det rimligt, att
distrikten ökar i storlek, och de föreslås
bli 90. En ytterligare minskning av antalet
hade nog också kunnat tänkas.
En egendomlighet med nuvarande organisation är, att länspolischeferna i viss
utsträckning visat sig vara umbärliga. Polischeferna i distrikten har skött sina uppdrag själva, eller i samråd med varandra.
Det förefaller som om denna erfarenhet
skulle ha varit något att bygga på. Utredningen har gått en annan väg. Den föreslår visserligen att dessa tjänster skall in- .dragas, men förslaget synes bottna mest i
·att utredningen, utan att avvakta en ny
länsindelning, velat koppla bort hela polisorganisationen från länsstyrelserna. I stället föreslår den en ny regional organisation
för polisen.
Landet skall uppdelas i åtta polisregioner, av vilka det största området blir
Luleå polisregion som kommer att omfatta
Norrbottens och Västerbottens län. Vad
som är påfallande är, att dessa polisregioner ej skall sammanfalla med någon av de
större indelningar av landet som redan
existerar. Sådana är militärområdena, vilka i detta fallet kan lämnas utanför, medan däremot civilområdena, inom vilka
civilbefälhavarna har anledning att syssla
med polisen, borde kommit i fråga. Polisregionerna placeras som ett extra nät över
landet, med topporganisationer som beträffande utbildad personal förefaller bli
alltför små och med lekmannastyrelser som
blir alldeles onödiga. Ur teknisk synpunkt
kan regionerna nog försvaras, men ur allmänhetens synpunkt – och det är trots
allt allmänheten som de skall betjäna –
blir de en ny överhet, belägen långt borta.
Utredningen trycker på att polisen skall
ha större »medborgarförankring». Därför
skall bl a regionspolisstyrelserna förses med
vardera fem lekmän. Att någon på allvar
kan göra gällande, att svenska folkets
förtroende för polisen kommer att påverkas av att sammanlagt 40 stycken politiskt
valda landstingsmän över hela landet får
sådana styrelseuppdrag som extraknäck,
hör till de verkliga mysterierna. Det bör
understrykas, att utredningen själv menar
att de förväntas fullgöra sitt uppdrag cirka
4 gånger om året!
När det gäller medborgarinflytandet,
om vilket utredningen talar så mycket, eller allmänhetens förtroende för polisen,
kan man se frågan på flera sätt. Vi börjar
nedifrån. Allmänheten har förtroende för
poliser som uppför sig effektivt och hyggligt, som svenska poliser gör. Att det behövs en organisation för deras arbete är
tydligt, och distrikten bör vara avvägda
därefter, dock utan att polismän dras bort
från orter som behöver dem. Det är viktigt att den myndighet, under vilken distrikten i sin tur sorterar, är en som står allmänheten nära och för vilken denna har
förtroende. Länsstyrelserna är redan en
sådan myndighet och bör under inga omständigheter ersättas med en opersonlig
regionsstyrelse. Om länspolischefen är
överflödig, så ge honom ett distrikt; gärna
ett större och bättre utrustat än de andra
och på vilket dessa i första hand skall kunna repliera. Det gör honom till primus
inter pares, och avlöningsvägen bör tillgripas för att skapa befordringsmöjligheter
mellan olika distriktspolischefer. Regionerna kan man också ur denna synpunkt avvara. Skulle vissa län bli för små, vilket
förefaller uteslutet om de blir ett enda
distrikt, kan dessa anvisas andra att falla
tillbaka på.
Det lokala intresset får aldrig underskattas när man talar om förtroendefrågorna.
Att de kommunala polisnämnderna förlorade intresset för polisen berodde på förstatligandet. Varje förslag att återge de
lokala nämnderna möjligheter till upplysningsverksamhet o dyl skall man taga
vara på. Men framför allt bör nämnderna
f! skyldigheter att följa verksamheten ge- 379
nom föredragningar av den lokale chefen.
Då blir intresset inom dem och för dem
ett annat, och de kan göra nytta. Det är:
långt viktigare att både små och stora or-.
ter får positivt intresse för sin polis än
att de av tekniska skäl allt större distrikten
får lekmannanämnder, placerade på alltför långt avstånd från det egentliga arbetet. Det bör samtidigt sägas ifrån, att förslaget att distriktsstyrelserna skall avgöra
utnämningsfrågor är alldeles förkastligt.
Varje antydan om politiska polisutnämningar, och sådana skulle omedelbart bli
följden, blir förödande för förtroendet för
polisen.
Polisnämnderna skulle kunna göra större
nytta om de i princip finge lära känna
varje enskild polisman och åtminstone på
papperet följa hans utveckling och befordringsgång. Om poliser slutar, varför? Om
poliser råkar ur gängorna, vad har hänt
dem? De lokala polisnämnderna – även
här ligger distriktsstyrelserna redan för
långt bort – borde i denna mening vara
personalnämnder.
Det kan sägas att detta är att ställa kra-.
ven för högt. Men utredningen har ställt
dem för lågt: den har glömt bort män-,
niskorna. Ytterst hänger polisväsendets
kvalitet på polispersonalen. Det råder inte
alls någon påfallande misstro bland den’
svenska allmänheten mot polisen. Om kva-,
liteten förblir vad den är, och höjs, före-i
ligger över huvud inte något problem.
Men för att få en god polismakt måste
vi betala. Här skall ingen ställning tagas’
till dagens konfliktsituation, eftersom för-’
handlingar pågår, men det är alltför tyd-l
380
ligt att .polisen måste ·få bättre arbetsvillkor. Sedan dessa förbättrats, kan allmänheten ställa sin.a krav på polisen i bästa
samförstånd med den själv. Svenska folket
Lämplig Julklapp
kan få den effektiva polis den önskar, men
vägen är att föra den närmare in ibland
oss och inte att isolera den ifrån oss.
Pr;esentkort kan rekvireras genom att
prenumerationsavgiften, kr 35: -, insättes å
Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 27 44-6
Angiv på girokupongen namn och adress både på er själv
och mottagaren