Polisens hemlige agent berättar sin historia

Dick Sundevall
Peter Rätz: nio år som undercoveragent
Albert Bonniers förlag 2009

2006 kom justitiekansler Göran Lambertz med ett påstående om att vi har många i våra fängelser som är felaktigt dömda till följd av att poliser har ljugit i domstolarna. Påståendet möttes av en flod av förnekanden. Ytterligare något år senare vet vi nu att Lambertz sannolikt bara skrapat på ytan. JK hittade elva fall där det kunde ifrågasättas om personerna var korrekt dömda. I verkligheten kanske det handlar om hundratals fall.

Kan detta verkligen vara sant? Alla som träffat poliser privat vet att det är människor som inte valt sina jobb för pengar och karriär, utan för att de vill hjälpa andra. Poliser är goda människor.

Men även goda människor kan gå för långt. Det var vad som hände inom Stockholmspolisen på mitten av 1990-talet och ungefär ett decennium fram i tiden. Under denna tid växte den organiserade brottsligheten, och länskriminalen upplevde att den hade för små resurser. Framför allt var spaningsmetoderna för klena.

Polisen började då använda sig av infiltratörer. Informatörer, det vill säga vanliga uppgiftslämnare, har polisen alltid använt sig av, men det nya var nu att polisen också började placera ut hemliga infiltratörer, undercoveragenter, som nästlade sig in i de kriminella gängen.

Den främste av dessa heter Peter Rätz. Hans berättelse finns nu nedtecknad av journalisten Dick Sundevall i boken Peter Rätz – Nio år som undercoveragent.

Peter Rätz historia är så osannolik att den knappt går att tro på. Han blev värvad av Stockholmspolisen eftersom han arbetade som bartender i en bar där medlemmar ur det kriminella MC-gänget Brödraskapet brukade hänga. Polisen såg att han hade god kontakt med dem och bad därför honom att försöka få ur MC-killarna information. Rätz antog utmaningen. Det ena ledde till det andra och plötsligt var han provmedlem i Brödraskapet. Senare kom han att arbeta som livvakt åt Hells Angels ledare, och ännu något senare blev han medlem av Bandidos.

Under nio år levde han som grovt kriminell MC-brottsling men med uppgiften att förråda sina gängkompisar för polisen. Han avslöjades till slut av tidningen Dalademokraten 2004 i samband med en polisoperation i Falun. Hela den dolda infiltratörsverksamheten var då på väg att nystas upp efter att Peter Rätz kontaktperson, hans ”hanterare”, på länskriminalpolisen i Stockholm, blivit föremål för polisutredning på grund av sina spaningsmetoder.

Sundevalls bok är en intervjubok där Rätz får möjlighet att berätta sin historia. För att förstå hela sammanhanget bör man därför egentligen också ha läst Sundevalls tidigare bok i ämnet, Hanteraren, som beskriver hur hela infiltratörsverksamheten fungerat. Därtill har också Lasse Wierup, Dagens Nyheters kriminalreporter, skrivit boken Infiltratören, som handlar om en annan av polisens infiltratörer.

Men Rätz historia är så fylld med häpnadsväckande detaljer att ingen läsare kan bli besviken. Rätz berättar om polisoperationer som han medverkat i, om brott han begått med polisens goda minne, om de våldsamma och halvt galna vännerna i MC-gängen, och om sin kamp för erkännande och ekonomisk ersättning från polisen. Tragiskt nog slutade Rätz arbete för polisens räkning med att Stockholmspolisen försökte sopa hela historien under mattan. Först efter ett ingripande av JK gick polisen med på att stödja Rätz och hans familj ekonomiskt.

Hur fascinerande historien om Peter Rätz ändå är lämnar den en stark eftersmak av bitterhet i munnen. Problemet med infiltratörsverksamheten är att den är olaglig och har byggt på brottsprovokation. För att sätta dit knarklangare har polisen genom Rätz medverkan provocerat fram narkotikaköp som annars inte skulle blivit av. Sådana metoder är otillåtna i Sverige. Rätz har heller aldrig varit anställd av polisen, han har inte ens juridisk utbildning.

Det värsta är dock inte att en privatperson fått agera undercoveragent, inte heller brottsprovokationerna, utan att hans medverkan förtigits i domstolarna. Inför en förhandling i en domstol får polis och åklagare inte undanhålla någon information. Om en infiltratör har använts vid ett tillslag måste detta komma till försvarets kännedom. Inte minst är detta viktigt när det gäller polisoperationer där polisen själv har provocerat fram de brottsliga handlingarna. Men polisen vill inte avslöja sina agenter. Dels blir de obrukbara i framtiden, eftersom deras identitet röjs, dels utsätter man dem för fara. I den grova brottslighetens värld straffas samarbete med polisen med döden. Att undanhålla bevis för domstolen är dock ett grovt rättegångsfel. Det är att ljuga.

Infiltratörsverksamheten inom Stockholmspolisen pågick i ett helt decennium innan den avslöjades. Mycket talar därför för att en mängd brottslingar dömts på felaktiga grunder. Det rör sig om så många år och så många fall att det är omöjligt att säga hur omfattande problemet är. Att det rör sig om fler än elva fall är i alla fall uppenbart. Att det inte heller bara rör sig om ett par enstaka rötägg inom poliskåren är också klart. Sundevall kan övertygande visa att ingen mindre än nuvarande länspolismästaren i Stockholms län Carin Götblad varit höggradigt inblandad i en av de mer märkliga brottsprovokationerna som genomfördes i Visby 2000 när hon var länspolismästare på Gotland. Ett fall som slutade med att en person dömdes för köp av narkotika, trots att han egentligen var säljaren! Peter Rätz var en nyckelfigur i historien, men idag vill Götblad inte kännas vid att hon skulle ha haft med ärendet att göra.

Besvärande är också att ingen verkar vilja reda ut problemet en gång för alla. Polisen själv vill inte. Den klarar inte ens av att erkänna infiltratörernas existens. Konsekvent kallar man dem istället för ”informatörer”. Åklagare och domare är tysta. JO och JK har snuddat vid problemen, men inte utrett dem ordentligt. Från politiskt håll hörs inte heller ett knyst. Under ett decennium har ett antal poliser, med sina chefers goda minne, ljugit i domstolarna för att sätta dit grova brottslingar. Det finns travar med bevis. Ingen vill röra vid dem.


Stefan Olsson är fil. dr i statskunskap och verksam vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.