Politik, pasta och Putin

Är läsaren svag för färgstarka personligheter med stora egon, är det inte svårt att charmas av den bild av Berlusconi som Alan Friedman i ”Berlusconi. Miljardären som skakade om världen”. Är läsaren dessutom inte särskilt intresserad av Italiens inrikespolitik lockar den säkert ännu mer, skriver Ola Mårtensson.

Det är journalisten Alan Friedman, som under många år varit knuten till de stora drakarna som exempelvis Financial Times, som skrivit denna bok om en av de mest omtalade europeiska ledarna i vår tid och kanske den mest mytomspunne av dem alla. Boken bygger på ett stort antal intervjuer Friedman gjort med Berlusconi, men också med andra ledare såsom Rysslands Vladimir Putin. I prologen får läsaren följa med författaren till Kreml och Putin, vilket vid min läsning höjde förväntningarna på boken:

”Så händer något när Silvio Berlusconi förs på tal. Under loppet av några få minuter förändras mannen med ögon kalla som is, björnjägaren och kampsportaren, tillika Ryska federationens president. Han blir avslappnad och skämtar. Han lyssnar artigt när han mottar en hälsning från sin vän Berlusconi. I hörlurarna låter tolken till en början bask, men när Putin börjar tala om sin vän mjuknar rösten. Putin talar om honom som ’Silvio’ och inte som ’Berlusconi’. Han kallar honom så, helt enkelt. Bara Silvio. Putin verkar plötsligt trivas och efter hand som tiden går knäpper han upp lite. Medan han talar fingrar han på sladden till öronsnäckan och rör fötterna kontrollerat, men man känner den kamratlighet som råder mellan Silvio och Vladimir. ’Vi har en mycket bra personlig relation, mycket vänskaplig’, säger Putin.”

Att som läsare tillsammans med författaren få sitta i intervjusituationen med den ryske ledaren, skapar naturligtvis en speciell känsla i boken. En närvaro, en exklusivitet.

Lika varm och trivsam som relationen med Putin verkar vara är däremot inte relationen mellan Berlusconi och Tysklands korrekta förbundskansler Angela Merkel. Om detta beskrivs i denna bok men också i den på svenska nyligen utkomna Merkel-biografin av Stefan Kornelius. Personligheterna krockade helt enkelt. Ur Berlusconis perspektiv handlade det från början om ett sexistiskt uttalande (som han menar var taget ur sitt sammanhang) som han fällt om sin dåvarande kollega.

Intervjuerna och samtalen ger Berlusconi och flera av hans förtrogna möjligheter att skriva hans historia och givetvis finns där ett syfte. Precis som Rolf Gustavsson konstaterade i Svenska Dagbladet (15/11-15) i vintras, när boken lanserades i Italien – den är tänkt som en ”historisk äreräddning och en spektakulär återkomst”. Hur det blir med återkomsten återstår att se, lika så om äreräddningen lyckas.

Apropå historiens dom över Berlusconi, skriver Friedman i slutet av boken: ”Han regerade en nation och byggde ett imperium, och han gjorde det tack vare sin egen intelligens. Även om hans kritiker ser honom som en person full med brister, har Berlusconi format efterkrigstidens Italien mer än någon annan, på gott och ont”. Att det finns en viss Berlusconi-beundran hos författaren, är inte svårt att notera.

Berlusconis uppväxt och familj får gott om utrymme i boken, liksom mediemagnaten, företagsledaren och världspolitikern. Flera av de skandaler som Berlusconi varit inblandad i genom åren nämns men Friedman går dessvärre inte på djupet med dem. Inte heller ges tillräckligt mycket utrymme åt vad premiärministern Berlusconi åstadkom inrikespolitiskt. En kritiskt distans till huvudpersonen saknas också, vilket även det är beklagligt.

Det går inte att påstå att boken ger en heltäckande bild av den mångfacetterade Berlusconi. Läsningen kan dock för den politiskt intresserade vara såväl informativ som underhållande.

Ola Mårtensson är borgerlig skribent och handläggarchef på KD:s riksdagskansli.