Politiken ska stimulera kulturen, inte styra

Företags engagemang i kulturfrågor har av hävd betraktats med misstänksamhet och skepsis. En dunkel fruktan för att kommersiella intressen skulle korrumpera kulturen har ständigt varit närvarande. Men någon motsvarande oro för politiska intressens inverkan på kulturen har aldrig funnits. Det skriver Lars Anders Johansson.

Sedan 1970-talet har ordet kulturpolitik i Sverige varit synonymt med hur skattemedel skall fördelas till kultursektorn. Det är en kvarleva från den allmänna radikaliseringens era då den offentliga sektorn svällde över alla breddar och politikernas och tjänstemännens välvilliga fingrar trängde allt längre in i sektorer som tidigare fallit innanför civilsamhällets och privatlivets domvärjo. Sakta men säkert har detta upplägg med en skattefinansierad kultursektor kommit att prägla själva vår uppfattning om kulturen och dess roll i samhället och i våra liv.

Utanför Sveriges gränser finns en utbredd och levande mecenatkultur där näringsliv och privatpersoner aktivt bidrar med egna pengar till att hålla kulturutövare och institutioner blomstrande. På andra sidan Atlanten innebär det stort goodwill-värde för ett företag att sponsra ett konstmuseum eller en teaterföreställning. I Sverige är näringslivet tämligen likgiltigt inställt till kulturen, givetvis med vissa lysande undantag.

Den franske sociologen Pierre Bourdieu identifierade tre former av kapital: ekonomiskt, kulturellt och socialt kapital. Det kulturella kapitalet avsåg förtrogenhet med finkulturen och det kulturella arvet, och yttrade sig i kunskaper, referensramar och umgängesformer. Bourdieu inskärpte emellertid att det kulturella kapitalet endast var verksamt om det tillerkändes ett värde. I Sverige har det kulturella kapitalets värde länge varit åsidosatt i vida kretsar, inte minst inom näringslivet, medan det utomlands alltjämt röner hög status. Det har medfört en diskrepans i samband med internationella affärsrelationer där de svenska näringslivsföreträdarna riskerat att framstå som obildade och oförmögna att konversera om annat än affärer och möjligtvis golf.

Det var en brist som bland andra energibolaget Eon tog på fasta på och lät anlita den nyligen i förtid bortgångne docenten i handelsrätt Leif Alsheimer för hans kurs Core Curriculum – en kurs i kulturarv och bildning, som från början getts till juriststudenter vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping sedan institutionen uppdagat studenternas snäva perspektiv utanför juridikområdet, men som sedan också började efterfrågas av näringslivet.

Det finns skäl att anta att näringslivets likgiltighet inför kulturen springer ur 1970-talets kultursyn som gjorde gällande att näringslivet strikt skulle syssla med ekonomi och att kulturen tillhörde det offentligas domäner. Företags engagemang i kulturfrågor har av hävd betraktats med misstänksamhet och skepsis. En dunkel fruktan för att kommersiella intressen skulle korrumpera kulturen har ständigt varit närvarande. Någon motsvarande oro för politiska intressens inverkan på kulturen har aldrig funnits. Snarare har man uppmuntrat kulturella uttryck som ansetts vara ”samhällskritiska”, det vill säga förmedlat en socialistisk ståndpunkt även när det offentliga samhället stått bakom som både initiativtagare och finansiär. Kulturella uttryck som inte förmedlade denna socialistiska ideologi häcklades och häcklas alltjämt som bärare av en förlegad, borgerlig kultursyn av starkt tendensiösa kulturredaktioner.

Konsekvensen har blivit en strikt och onaturlig uppdelning mellan populärkultur och finkultur, ofta manifesterad på tidningsredaktionerna där den förra kategorin kallas ”nöje” och den senare ”kultur”. Det finns egentligen inga logiska argument för varför film ska räknas som ”nöje” medan böcker är ”kultur” annat än att uppdelningen är hävdvunnen. Det som traditionellt räknats till kategorin nöje har underkastats marknadens villkor medan det som kallas kultur ansetts tillhöra politikens område. Det har medfört en politisering av våra konstmuseer och teaterscener samtidigt som den kommersiella nöjesindustrin vulgariserats. Polariseringen har också gett båda sidor om blockgränsen vatten på sin kvarn: kulturkoftorna hänvisar till glittrande Idolföreställningar som argument för ännu större anslag till en ny uppsättning Brecht som sjunger socialismens lov, medan nöjesbranschen tar Brechtföreställningen till intäkt för att de själva ”ger folk vad folk vill ha” till skillnad från de elitistiska kulturkoftorna.

Med globaliseringen av ekonomin och Internets genombrott har kulturens villkor förändrats i grunden. Genom digitala informations- och distributionskanaler kan små fristående kulturutövare och produktionsbolag nå direkt till publiken utan att som tidigare behöva gå via etablerade media. Det innebär fantastiska möjligheter för såväl populär- som smalkultur.

Om man talar om musikbranschen specifikt så har, precis som på sjuttiotalet, de stora aktörerna – skiv-, produktions- och bokningsbolag – växt sig stora och mätta. En närmast monopoliserad konsertmarknad i kombination med illegal nedladdning har medfört att små aktörer slagits ut vilket fått till följd att de storas riskbenägenhet krympt till ett minimum. Istället för att leta efter nya och annorlunda akter satsar man på säkra kort: färdiga artister från konceptprogram som Idol bereds allt större utrymme tillsammans med redan etablerade artister som slog igenom på 70- 80- och 90-talen.

Men precis som på 1970-talet lämnar denna branschmättnad utrymme för alternativa kulturella strömningar som från periferin tränger in och utmanar den etablerade nöjesbranschen. Då tog den sig uttryck i punken vilken kom att förändra populärkulturen för gott. Idag är uttrycken mer diversifierade, men den upproriska attityden lever alltjämt kvar och tack vara de nya kommunikationsmedlen är möjligheterna att nå publiken större än någonsin.

En viktig förutsättning för att stimulera denna utveckling är att kulturskaparnas rättigheter i det nya medie- och kommunikationslandskapet tas tillvara. Sverige är ett av de datortätaste länderna i världen och svenskarna ett av världens mest uppkopplade folk. Det har vi bland annat hemdatorreformerna och den intensiva bredbandsutbyggnaden att tacka för. I kölvattnet på denna positiva utveckling fick vi den illegala nedladdningen. För den internationella nöjesindustrin, som huvudsakligen är baserad i USA var den illegala nedladdningen länge ett marginellt fenomen, varför det dröjde åtskilliga år innan branschen började vidta mått och steg. I vårt bredbandsutbyggda och datortäta land i norr hann nedladdningen av musik och film utvecklas till något av en folkrörelse innan branschen började agera. Dess senkomna reaktion skapade en märkvärdig situation där internetanarkister utifrån, i efterhand konstruerade, resonemang om personlig integritet talade om att man inte kunde ”kriminalisera en hel ungdomsgeneration.”

Den politiska så kallade Piratrörelsen, som nådde sin kulmen i samband med den första Pirate Bayrättegången och Europaparlamentsvalet är nu, lagom till den andra prövningen i Pirate Baymålet, stendöd. Nedladdningen fortsätter alltjämt, men företrädesvis inom segmentet unga män 16-25 år. Branschen har sent omsider börjat komma i kapp konsumenterna och erbjudit legala alternativ som är lika smidiga och lättillgängliga som de illegala. Framförallt handlar det om streamingtjänster som Spotify. Kulturkonsumenterna är inte, och har inte varit några egentliga nätanarkister, de har bara ställt den befogade frågan varför de ska betala för något som de utan påföljd kan få tag i gratis på ett smidigare sätt. De flesta vill betala för sig. I takt med att en allt större del av vår konsumtion och vår ekonomi flyttar ut på nätet vill allt färre utanför obskyra forum som Flashback att internet ska fortsätta vara ett laglöst oreglerat gränsland.

Kulturens förändrade villkor erbjuder nya utmaningar på kulturpolitikens område. Det handlar om att ta tillvara såväl konsumenternas som upphovsmännens rättigheter på nätet. Att stimulera öppenhet, tillgänglighet och kreativitet samtidigt som man undviker att dra undan mattan under fötterna på upphovsmännen och utövarna genom att inskränka deras ekonomiska rättigheter. På det viset kan man stimulera en ny marknad där musiker, filmskapare, bildkonstnärer, fotografer och andra kan nå ut till sin publik och trotsa osunda monopol och kartellbildningar. Där konsumenter kan betala för den kultur de gillar istället för att få hålla tillgodo med vad som erbjuds av en handfull stora koncerner eller en genompolitiserad offentlig kultur. På detta vis kan också den besynnerliga uppdelningen mellan ”kultur” och ”nöje” luckras upp och den utbredda vanföreställningen om att konst och teater måste ha en socialistisk slagsida för att vara trovärdig punkteras.

Med kulturpropositionen tog regeringen under förra mandatperioden ett viktigt steg bort från 1970-talets kulturpolitik. Det var inget jättekliv men väl ett steg i rätt riktning. Låt oss hoppas att man under innevarande mandatperiod fortsätter att stimulera kulturen på ett sätt som både främjar kulturarvet och stärker nyskapande verksamheter. Istället för att lyssna på upphovsrättsfiendernas klagokörer bör borgerligheten stimulera företagande och initiativkraft också inom kultursektorn.

Det testas idag olika metoder för fördelning av offentliga kulturmedel. En metod som testas av Stockholms stad kallas Crowdculture och där kan medborgarna själva avgöra hur olika kulturprojekt ska delfinansieras. Detta kan emellertid medborgarna redan göra på den fria marknaden genom att betala för den kultur de gillar och låta bli att betala för den som de ogillar. De offentliga medel som är avsatta för kulturella ändamål bör användas för att stimulera sådan kultur som inte kan bära sig på marknadens villkor men som det samtidigt finns ett samhälleligt intresse att hålla levande, företrädesvis kulturarvsrelaterade verksamheter. För övriga kulturarbetare är en mer offensiv småföretagarpolitik helt avgörande.

De flesta kulturarbetare är mer eller mindre ofrivilliga företagare som våndas inför regelkrångel och byråkrati. En generell sänkning eller rentav ett avskaffande av momsen på kulturella tjänster skulle också vara en välkommen åtgärd för att stimulera en levande kultursektor. En generell momssats för kulturella produkter vore också önskvärd – varför ska det vara dubbelt så hög moms på skivor som på böcker? Irland är ett föregångsland när det gäller skattebefrielse av kulturarbetare, vilket medfört ett enormt uppsving inom inte minst musikområdet.

Lars Anders Johansson är musiker, poet och fri skribent och arbetar för närvarande på Prime PR med kommunikation. Läs mer här.