Politiken subtil i Polanskis The Ghost Writer

Varför skulle det faktum att Polanski har gjort en massa bra filmer vara en ursäkt eller ens en förmildrande omständighet när han begår brott? frågar Carl Rudbeck. ”Det skulle innebära att Tomas Tranströmer kunde begå mord utan att behöva frukta efterräkningar medan Björn Ranelid skulle råka riktigt illa ut om han snattade lite plockgodis.”

Okej, Roman Polanski är en våldtäktsman och kanske en fähund. Han har flytt den amerikanska rättvisan och på så sätt sluppit straff för det övergrepp han har begått. Naturligtvis har många korkade intellektuella ställt upp till hans försvar. Det var ju så länge sedan. Han är ju en så betydande filmregissör. Den amerikanska rättvisan är så hämndlysten.

Som om det faktum att Polanski har gjort en massa bra filmer skulle vara en ursäkt eller ens en förmildrande omständighet. Logiken här är konstig. Menar man verkligen att ju större konstnär, desto grövre brott kan han eller hon begå utan att rättsmaskineriet skall reagera. Det skulle innebära att till exempel Tomas Tranströmer kunde begå mord utan att behöva frukta efterräkningar medan Björn Ranelid skulle råka riktigt illa ut om han snattade lite plockgodis.

Logik och moral är tyvärr alltför sällan utmärkande för den så kallade intelligentian.
I själva verket är det så – och historien ger oss många exempel – att konstnärlig förmåga på inget vis är korrelerad med moralisk halt. En bra människa är ett, en stor konstnär ofta något helt annat.

Så när vi ser Polanskis filmer måste vi lära oss att skilja mannen från verket. Och då blir det genast lättare, för han har skapat ett livsverk som äger få motstycken inom samtida filmkonst. Här finns höjdpunkter som ”Rosemary’s Baby”, ”Chinatown” och många fler. Listan kan göras mycket längre.

Hans senaste verk ”The Ghost Writer” hamnar väl inte allra högst på den listan, men ändå överträffar den det mesta som visas på filmduken dessa dagar. Handlingen utspelar sig i ett regnigt New England (filmen spelades in i Tyskland eftersom Polanski av ovan nämnda skäl inte kunde filma i USA). Den bortröstade brittiske premiärministern Adam Lang, som starkt påminner om Tony Blair, har tagit sin tillflykt till en bunkerliknande lyxvilla – industrial chic – där han skall färdigställa sina memoarer. Den spökskrivare som skulle hjälpa honom med det hittas emellertid drunknad och en ny måste kallas in. Om jag avslöjar mer än så är risken stor att jag förstör nöjet för dem som ännu inte har sett filmen. För det är en hårt tvinnad intrig där varje detalj, som vid första anblicken verkar vara betydelselös, visar sig ha en mening och funktion ända fram till slutet som välter allt över ända.

Allt berättas på ett elegant, kontrollerat vis. Polanski kan skapa spänning utan att använda sig av filmiska överord i form av biljakter, explosioner, slagsmål och specialeffekter. ”The Ghost Writer” är en film som inte vänder sig i första hand till otåliga tonåringar utan till åskådare som gärna ser hur en berättelse långsamt får växa fram och så att säga genererar sin egen spänning. Det är inte många regissörer som klarar av det. Den som gjorde det allra bäst var väl Alfred Hitchcock och ”The Ghost Writer” är en film som för tankarna till just honom. På så vis påminner den om Polanskis tidigare film ”Frantic”.

Det visar sig att Lang har fiender – och få människor har väl fler fiender än en gång mäktiga politiker när de har förlorat makten. Hans forna kolleger hotar med att dra honom inför domstolen i Haag för påstådda krigsbrott. Han förde, menar de, landet i krig på lögnaktiga premisser. Andra ser i Lang, fint gestaltad av Pierce Brosnan, en obehaglig politiker med både totalitära och rasistiska drag eftersom han vill tillåta ”racial profiling” på landets flygplatser.

Detta får honom att leverera ett vältaligt försvarstal, på temat ”Vi har två köer för två flygplan. I kön för det ena planet gör vi inga kontroller alls, i den andra kontrollerar vi rigoröst också med medel som inte var acceptabla före den 11 september. I vilken kö kommer ni, alla som kritiserar mig, att ställa era barn när de ska ut och flyga?” Polanski svarar inte på frågan utan låter den hänga i luften.

”The Ghost Writer” är inte en politisk film, men den tar upp politiska frågor och gör det mer effektivt än om den hade renodlat den politiska sidan. Polanski är långt mer subtil än till exempel Jean Luc Godard som lät sina gestalter recitera texter av Mao rakt in i kameran. Eller Oliver Stone som i sina ofta lätt paranoida filmer blir övertydlig. Visst är Stone ofta en lysande berättare, men särskilt subtil har han aldrig varit.

Det är konstigt att filmen som är den konstart som med en bred marginal når flest åskådare och kan påverka mer än alla andra former av konst så sällan används för en intelligent politisk diskussion. Kanske ligger det i filmens väsen att måla med bred pensel, att förenkla och dramatisera i stället för att komplicera och problematisera.

En annan orsak är helt visst ekonomisk. Att göra film är i dag ett väldigt dyrt projekt. Det rör sig ofta om tiotals miljoner dollar för inte alltid särskilt märkvärdiga produkter. De som investerar så stora summor har varken tålamod med eller tid för sofistikerade politiska diskussioner utan vill ha publikfriande förenklingar.
Men ”The Ghost Writer” visar att det går att förena det bästa av två världar. En intelligent diskussion om makt och ansvar, om det kanske nödvändiga för en politiker att smutsa ner sina händer för att försvara människors liv, kombineras med vad som på ytan är lättsmält underhållning.

Fil dr Carl Rudbeck är kulturskribent i bl a Dagens Nyheter och Sydsvenska Dagbladet.