Politikens gränser

Makt är en knapp resurs. Ju mer staten har, desto mindre får människan. Det skriver Fredrik Segerfeldt som menar att politiker bör hålla sig ifrån att kvotera familjeförsäkringar och företagsstyrelser.

Angående kvotering:
– Är det ditt företag?

– Nej.

– Lägg dig då inte i.

Svårare än så är det inte.

Så löd min statusuppdatering på Facebook torsdag förmiddag. Några timmar senare hade jag fått över sjuttiofem likes. Uppenbarligen finns det rätt många som tycker att principen om att människor ska ha rätt att bestämma över sina egna ägodelar väger tyngre än en kortsiktig opinionsvind driven av någon Twitterelit.

Upprinnelsen till statusuppdateringen var naturligtvis Stefan Löfvens utspel om könskvoterade bolagsstyrelser. ”Inte ska gubbarna få sitta där och bestämma över sina egna företag efter eget behag.”

Så resonerar någon som inte ser några som helst gränser för politiken, som tycker att det offentliga inte bara har rätt att, utan också bör lägga sig i människors privata angelägenheter, för att rätta till de skevheter de anser som uppstår när människor inte beter sig så som makten vill. Som vill skapa ett perfekt lyckorike åt människorna, vare sig de är med på det eller inte.

På Twitter, där jag skrivit ungefär samma sak, fick jag följande mothugg: ”Angående kvotering: Är det dina medmänniskor? Ja. Lägg dig då i. Svårare än så är det inte.”

Mitt svar löd: ”Tycker du jag ska ha rätt och kolla så att dina barn får exakt lika långa kramar vid nattningen?”

Har staten börjat kränka den privata sfären har vi trätt in på ett sluttande plan som slutar vid en avgrund. Där ingenting är för privat för att maktens långa tentakler ska kunna nå dit. Där ditt liv inte har något eget värde utan enbart är föremål för politikers godtycke, en byggkloss i ett kollektivt bygge.

Det finns de som motiverar offentlig maktutövning med att de ”skapar ett rättvist samhälle”. Andra motiverar samma sorts ingrepp med att ”de löser samhällsproblem”.

Den som menar att politikens roll är att ”lösa samhällsproblem”, och att det är en helt okontroversiell uppfattning, glömmer ofta bort att politik handlar om makt. Medan den klassiska socialistiska politiska konfliktlinjen handlar ekonomi, om hur de resurser som företag och individer skapar ska fördelas, handlar den klassiska borgerliga konfliktlinjen om makt, om hur handlingsutrymmet ska fördelas mellan stat och individ.

Den som menar att politikens roll är att ”lösa samhällsproblem” glömmer ofta även bort att också vad man väljer att betrakta som samhällsproblem är ett ideologiskt val.

Ur ett borgerligt perspektiv behöver det faktum att kvinnor och män tar ut olika många dagar i föräldraförsäkringen inte vara ett samhällsproblem. Och det kan omöjligen vara en grund för tvångsdelning. Idag är försäkringen individuell. Det frågan handlar om är att ta ifrån föräldrarna rätten att fördela dagarna mellan sig.

Gösta Bohman gillade att citera den amerikanske publicisten Walter Lippman: ”I ett fritt samhälle är det inte staten som förvaltar människors angelägenheter. Den skipar rätt mellan människor som förvaltar sina egna angelägenheter.”

Kanske är det dags att åter föra in Bohmans perspektiv i politiken. Och få till en politisk kraft som förstår politikens gränser, som är försiktig med att peka ut samhällsproblem till höger och vänster och som inser att alla offentlig maktutövning riskerar att kränka den enskilde. En rörelse som lämnar människor i fred. Makt är en knapp resurs. Ju mer staten har, desto mindre får människan.

Fredrik Segerfeldt är författare och fri skribent.