Politikens nya villkor

Hur påverkar globalisering, EU och ny teknik – för att nämna några faktorer – politikens villkor? För att svara på detta har Arvid Lindmans 60-årsfond låtit nio yngre skribenter peka på problem och möjligheter i varsin essä. Utdrag ur dessa publiceras av Svensk Tidskrift under våren. Först ut är Niclas Holmberg som visar vilka möjligheter sociala medier innebär – för de politiska aktörer som lär sig att utnyttja dem rätt.

När Web 2.0 ger Demokrati 2.0
av Niclas Holmberg

Social interaktion är en naturlig del av mänskligheten. Möten har alltid ägt rum. Det är bara formen som förändras. Sedan mitten av 1990-talet spelar Internet en allt större roll. Ibland kallas det lite föraktfullt för “nya medier”. Men den där “Internetrevolutionen” är ingenting som kommer att hända. Den har redan hänt. Totalt har hela 90 procent av svenskarna tillgång till nätet idag, 76 procent hemma. Enligt 2008 års Mediebarometer, som tas fram av Nordicom vis Göteborg universitet, återfinns 27 procent av svenskarnas totala mediekonsumtion på nätet. Detta ska jämföras med de åtta procent som utgörs av dagstidningar. Bland 15-24-åringar är siffrorna 28 respektive fyra procent. Den genomsnittliga svensken lägger mer än en timme per dag på nätet. För 15-24-åringarna handlar det nästan om två timmar. Intressant i sammanhanget är också den stora ökningen av nätanvändande bland äldre. I gruppen 45-64-åringar är det nu hela 65 procent som är dagliga nätanvändare. För två år sedan var det 44 procent. Glöm alltså bilden av att det bara är ungdomar som surfar. Idag är nätet på allvar ett brett och folkligt forum.

Till saken hör även nätets sofistikation. Web 1.0 har blivit Web 2.0. Det är numera ett interaktivt medium i mycket större utsträckning än traditionella medier. Konsumenterna är aktiva medproducenter och besöker olika sajter där de själva bidrar till innehållet, snarare än traditionella sajter där de är passiva mottagare. Ett annat namn på detta är “sociala medier”. Något som kan beskrivas som ett paraplybegrepp vilket omfattar de digitala kommunikationsformer som möjliggör för användaren att dela och producera upplevelser, åsikter och annat innehåll tillsammans med andra, till exempel chattar, sociala nätverk som Facebook, communities, dejtingsajter, bloggar, kommentarsfunktioner, e-mail, webbplatser för nedladdning och delning av video, musik och bilder, online-spel och virtuella världar.

Nätet är överallt, fast ändå inte

Informationsteknologin har gett oss oanade möjligheter att ta del av information och kommunicera med andra människor. Det är billigt, förhållandevis enkelt och går framför allt väldigt snabbt. Vår tidsuppfattning håller gradvis på att förändras i och med nätet. Förr i tiden var informationsinsamling en tidsödande aktivitet. Idag sker det löpande. Reaktioner och andra avtryck blir till eftersom så många så lätt kan bidra. Ett exempel på det var när fransmannen Jean-Marie Gustave Le Clézio fått nobelpriset i litteratur. Priset aviserades klockan 13.00. Klockan 13.01 uppdaterades svenska Wikipedia med nyheten. 13.02 uppdaterades den franska och den engelska. Omkring en halvtimme senare hade ytterligare information tillkommit på så gott som alla länders Wikipedia. I interaktionens namn hade Le Clézio-fans och andra intresserade bidragit med sitt kunnande. En möjligen mindre sympatisk följd är att olika typer av politiska skandaler och felsägningar får ännu större konsekvenser idag, helt enkelt eftersom så många så lätt kan bidra.

Det faktum att nätet är digitalt innebär också att saker och ting kan delas hur många gånger som helst och spridas hur stor utsträckning som helst utan att tappa i kvalité. Nätet kan ses som en stor världsomspännande databas, dit alla har tillträde. Vi bjuder in varandra att ta del av varandras information och att utveckla ännu mer, tillsammans, oberoende av tid och rum.

Konsumtion blir något produktivt

Nätanvändningen är inte vanlig mediekonsumtion. De aktiviteter som ökar mest på nätet är just de med interaktiv användning. Det bloggas, kommenteras och nätverkas. Det läggs tid på Facebook-sidor, fackforum och wikipedia-innehåll. Dessutom letas informationen upp. Den kommer inte alls serverad i samma utsträckning som i traditionella medier. Produktion är den nya konsumtionen.

Fenomenet kallas “Web 2.0”. Den unga framväxande generation som vuxit upp med nätet och praktiserar Web 2.0 kallas ibland för digital natives, Generation Z eller Generation Generate. Visserligen har “gamlingarna” lärt sig använda den nya tekniken, men samtidigt är de betydligt sämre på att skapa innehåll med dess hjälp.

Alla får vara med – hierarkier faller

Traditionellt har det varit egenskaper som auktoritär position, finansiella resurser och andra uppenbara maktattribut som gett mandat att föra fram och trovärdiggöra budskap i den allmänna debatten. Politiska partier, intresseorganisationer, fackföreningar och myndigheter byggde sitt kommunikativa mandat på auktoritet av något slag. Den tiden är förbi. På nätet får alla vara med, oavsett tidigare ställning. Klyftan mellan dem som innehar auktoritet och de som egentligen förtjänar den har minskat väsentligt. När nätet är arenan finns inga givna fördelar med att vara stor, eftersom det inte finns någon central punkt som all information måste passera genom. Det finns ingen som styr information. I framtiden kommer ledande partipolitiker och organisationsföreträdare, företagsledare och biskopar att få konkurrera på samma villkor om mediernas och mediekonsumenternas uppmärksamhet som enskilda medlemmar, medborgare och entreprenörer.

Enligt Googles eget verktyg för att kontrollera sökvolym är det i skrivande stund i genomsnitt 2 900 personer per dag som har sökt med den exakta frasen [fredrik reinfeldt]. 2 400 som har sökt med den exakta frasen [mona sahlin]. Detta kan jämföras med 4 400 sökningar efter [zlatan ibrahimovic] och 60 500 sökningar efter [blondinbella]. Gör alliansens partiledare ett utspel om sänkt inkomstskatt i Studio ett och på DN debatt kommer de obönhörligen att få mindre genomslag än alla de medborgare och aktivister som bär orange tröjor och pratar på bloggar och med arbetskamraterna i fikarummet om varför det borde bli mer lönsamt att arbeta. Vem i organisationen som äger ansvaret för kommunikationen blir på så vis också allt mer öppet.

Vidare ger nätet och de sociala medierna oss möjligheter till nätverksskapande. Intresserade personer samlas, planerar aktiviteter och fattar beslut under förbehållslösa förhållanden på nätet, inte via ombud på en tidsödande konferens. Organisationsstrukturen är platt och utgår från att medlemmarna själva gör jobbet. Inte sällan kring förhållandevis tillfälliga och riktade frågor. Målet är att skapa fokus kring någon speciell fråga. Projektet är tidsbegränsat och agerandena snabba. PR-byrån Springtime har kallat fenomenet för Folkrörelse 2.0. Och öppnar därmed också för en demokrati 2.0. Vi får tillgång till verktyg genom vilka vi alla kan göra oss hörda.

Detta är ett utdrag ur Niclas Holmbergs essä ”Nät och jämt. En omvärldsanalys kring politikens nya villkor apropå sociala medier”. Läs texten i dess helhet på Arvid Lindmans 60-årsfonds hemsida. Där kan man bland annat läsa om hur Obama vann över Clinton i primärvalen, varför debattartikeln tappar i relevans och varför det är så viktigt för politiska partier att våga släppa taget om det politiska budskapet. Samt ett antal konkreta tips för politiska aktörer som vill utnyttja nätet bättre.

Niclas Holmberg är student i företagsekonomi, egenföretagare inom kommunikation och chefredaktör för Moderata Ungdomsförbundets tidning Blått.