Politikens nya villkor

Hur påverkar globalisering, EU och ny teknik – för att nämna några faktorer – politikens villkor? För att svara på detta har Arvid Lindmans 60-årsfond låtit nio yngre skribenter peka på problem och möjligheter i varsin essä. Utdrag ur dessa har under våren publicerats av Svensk Tidskrift. Veckans text är den sista i serien och där diskuterar Evelina Lorentzon hur ansvarsutkrävande påverkas av EU, globalisering och bloggosfären.

Ansvarsutkrävande
av Evelina Lorentzon

As usurpation is the exercise of power which another has a right to, so tyranny is the exercise of power beyond right, which nobody can have a right to.
John Locke, Second Treatise of Government, Ch. XVIII, sec. 199

Den västerländska liberala demokratin är uppbyggd på principen om ansvarsutkrävande. Väljarna får visserligen inte vara med och fatta samtliga beslut men de har å andra sidan alla möjligheter att byta ut de parlamentariker som inte lever upp till deras krav. Ett ansvarsutkrävande mot specifika politiska partier kan yttra sig i att väljarna byter parti medan ett generellt misstroende mot hela partiapparaten kan resultera i ett lågt valdeltagande eller framgångar för nya, alternativa och till synes mer radikala partier.

Traditionellt har ett stort antal mekanismer utvecklats för att säkerställa medborgarnas ansvarsutkrävande från sina politiska representanter. Dessa har dels bestått av myndigheter och institutioner med större eller mindre möjligheter att förse medborgarna med den information som krävs för att de skall kunna fatta informerade beslut. Även media har utgjort en viktig komponent, inte minst för att sprida informationen vidare till medborgare.

Liksom de ekonomiska och politiska förhållandena förändrats har detsamma skett när det gäller förutsättningarna för ett politiskt ansvarsutkrävande. Det är framför allt två områden som markant förändrar dessa förutsättningar. Dels medför nya metoder för informationsspridning att medborgarna, om de så önskar, kan spela en betydligt större roll i att aktivt avkräva politiskt ansvar. Dels har den ökade ekonomiska och politiska integrationen som karakteriserat de senaste decennierna, både genom EU och genom en mer integrerad världsekonomi, bidragit till att sudda ut gränserna mellan politiker och ansvarsområde.

Förändrade förutsättningar för politiken medför även förändrade förutsättningar för, och nya behov av, mekanismerna för ansvarsutkrävande. Inte minst krävs en tydlighet kring skiljelinjen mellan politik, marknad och det civila samhället. Ansvarsutkrävande är bra, men för att på allvar kunna ta ansvar krävs också att man känner till sina ansvarsområden.

Effektivt ansvarsutkrävande fordrar ett flertal saker. Inte minst tydliga gränser mellan det som är politik och det som inte är det. Att rösta bort sin lokala politiker för att man blir av med jobbet är lika orimligt som att inte rösta bort samma politiker om brottsligheten plötsligt skulle öka dramatiskt. Vad som är politiskt och vad som inte är det kan dessutom variera. I en fri ekonomi vore det orimligt att rösta bort politiker för att det är slut på frukostflingor i närbutiken, i en planekonomi (givet att man har den osannolika turen att bo i en demokratisk sådan) ter sig samma handling betydligt mer rimlig.¹

Ansvarsutkrävande kräver således väl avgränsade politiska områden samt, inte minst, att medborgarna har en någorlunda god insikt i kausaliteten bakom de förändringar som ligger till grund för ansvarsutkrävandet. Olika typer av granskande institutioner kan spela en stor roll i att stärka denna medborgerliga insikt. Inte för inte går pressen under namnet den tredje statsmakten. Samtidigt kan olika institutionella ramar ge större eller mindre möjlighet till media att utföra sin granskande roll. Det svenska systemet med offentlighetsprincip och meddelarskydd är en sådan sorts ram, men långt ifrån den enda möjliga.

Men det räcker emellertid inte bara att medborgare har den kunskap som krävs för att de skall vilja avsätta politiker, de bör också ha en reell möjlighet att göra det. I en parlamentarisk demokrati är det uppenbara sättet att rösta på ett annat parti, men väljare bör även ha en möjlighet att visa missnöje direkt kopplat till vissa specifika personer. Personval är därför en viktig komponent när det gäller ansvarsutkrävande. Personval kan dessutom ha andra positiva institutionella effekter som exempelvis har med kommunikationen och informationsspridningen mellan väljare och vald att göra.

Traditionellt har Sverige haft två huvudtyper av granskande organ medan många andra västerländska demokratier haft tre.

Det första granskande organet är media, såväl massmedia som mer specialiserad sådan. Det andra granskande organet utgörs av olika myndigheter med den uppgiften. Konstitutionsutskottet och Riksrevisionen (som är resultatet av en sammanslagning av det gamla Riksrevisionsverket med Riksdagens revisorer) utgör båda exempel på sådan granskning. Dessa skiljer sig från till exempel en författningsdomstol genom att de endast har rådgivande makt. Deras syfte är inte att förhindra regeringar att bryta mot lagen utan att påtala för väljarna när så sker. Även instanser som Lagrådet har i hög grad en sådan uppgift, dock med den viktiga skillnaden att Lagrådet uttalar sig i förväg, som remissinstans, medan Riksrevisionen och KU i efterhand bedömer det rimliga i olika parters agerande.

Den tredje typen av granskning, den som saknas i Sverige, kombinerar båda dessa funktioner – dels att pröva lagar mot grundlagen i förväg, dels att i efterhand bedöma om tillämpningen av dem skett inom lagens råmärken. Detta är alltså den roll som en författningsdomstol spelar. Beroende på hur en sådan domstol utses och hur dess koppling till det politiska livet ser ut kan dess roll vara olika. Det som närmast påminner om författningsdomstolar i svensk tappning är den möjlighet som medborgarna har att överklaga de politiska beslut som direkt berör dem. Det finns således viss möjlighet till juridisk prövning. Dessa domstolar begränsas dock då de endast prövar överträdelser mot gällande lag och inte lagstiftandet som sådant. Därmed är det fråga om efterhandsprövning på ett sätt som, åtminstone i detta avseende, liknar Riksrevisionen och KU. I ett land med en betydande offentlig sektor spelar sådana juridiska instanser icke desto mindre en stor roll när det gäller att skydda den enskilda människan mot staten, även om besluten som fattas endast får bäring på de politiska beslutens tillämpning, snarare än på de politiska beslutsfattarna själva.

¹ _{För att ta ett exempel hämtat från verkligheten var det helt korrekt av den sovjetiska civilbefolkningen att klaga på partiledningens striktare alkoholpolitik när socker och jäst helt plötsligt visade sig bli en bristvara i affärerna. Exemplet är hämtat från en föreläsning om sovjetisk ekonomi av Stefan Hedlund.}

Detta är ett utdrag ur Evelina Lorentzons essä. Läs fortsättningen av texten på Arvid Lindmans 60-årsfond. Där utvecklar Evelina hur de nämnda typerna av ansvarsuträvande kan komma att påverkas av exempelvis globaliseringen.

Evelina Lorentzon är nationalekonom från Handelshögskolan, redaktör för Svensk Linje och arbetar med utvärderingsarbete.

Läs tidigare publicerade artiklar i serien här, här, här, här, här, här, här och här.