Politisk deckare som man önskar vore fiktiv

Torbjörn Nilsson
De omänskliga
Svante Weyler förlag 2010

Torbjörn Nilsson, journalist och medgrundare av magasinet Fokus, har skrivit en politisk thriller. Åtminstone känns det stundtals så när man läser hans bok De omänskliga.
Och nu menar jag inte någon ostig Thomas Bodström-deckare i riksdagsmiljö; allt i De omänskliga har hänt på riktigt. Eller, nåja.

Boken har tre delar. Den första handlar om folkpartiet och dataintrångsskandalen innan valet 2006, den andra om inpiskningen av FRA-kritiska riksdagsledamöter inför omröstningen 2008 och den tredje om falangstriderna i SSU under 1990- och 2000-talen. Nilsson har plöjt mediearkiv, bloggar och interna skrifter, intervjuat både huvudaktörer och deras belackare, sökt teckna en helhetsbild. Han är en skicklig stilist och målar gärna upp bilder, ibland med nästintill överdådiga formuleringar om hoppande rådjur och väta som pyser ur jorden.

Är man politiknörd är det svårt att inte sträckläsa boken. Mycket känner man igen. Själv känner jag ett stort antal av de personer som förekommer på bokens 120 första sidor. Även för en icke insatt är det spännande läsning – Nilsson följer händelseförloppet innan, under och efter den där veckan i september 2006, då det avslöjades att en person anställd på Liberala ungdomsförbundet loggat in på Socialdemokraternas interna nätverk och därifrån hämtat information, i stort sett kronologiskt. Han växlar mellan att återge repliker och dialoger och att beskriva vad som händer och bygger upp stämningen på ett fängslande sätt. Jag var förvisso redan innan läsningen hyfsat väl bekant med hur skeendena har beskrivits. Bloggaren och redaktören för Magasinet Neo Johan Ingerö, som själv förekommer i det första kapitlet, har påpekat en del sakfel och feltolkningar i bokens beskrivning av händelserna och sambanden kring dataintrångsskandalen. Utan att gå djupare in på dessa, eller andra fel, kan jag för min del konstatera att Nilsson har fått det mesta som han skriver rätt. Men han har definitivt inte med allt. Många som hade betydelse för händelseutvecklingen är med i berättelsen, men inte alla.

Lika spänningsbyggande – troligen mer, eftersom det trots allt rör en större sak – är narrativet i kapitlet om FRA-omröstningen. Läsaren får följa tanken om att försvaret ska få bedriva signalspaning på nätet från dess konception bland tjänstemän på Försvarsdepartementet, via bordlagda riksdagsbeslut och förhandlingar på toppnivå inom Alliansen, till ett läge där regeringen riskerar att fällas och där partiordföranden och riksdagsgruppledare med närmast allt utom fysiskt våld tvingar in de kritiska och tveksamma ledamöterna i fållan. Man får ingen smickrande bild av statsminister Fredrik Reinfeldt efter att ha läst beskrivningen av hans psykmobbning av ledamoten Karl Sigfrid, medan Nilsson nästan kan anas försöka upprätta Fredrick Federley, som fick ta björnparten av den liberala svekkritiken efter omröstningen. Huvudfokus är på vad som hände inom Moderaterna – något som inte alls tas upp, men som hade passat att också beröra, är behandlingen inom Folkpartiet av Camilla Lindberg, den enda ledamot från Alliansen som röstade mot till slut.

Och det är när man tänker på sådant som man inser den största bristen med De omänskliga: det hade kanske varit bättre om det hade varit tre böcker. Vart och ett av avsnitten hade kunnat skrivas mer extensivt, händelseförloppen hade kunnat beskrivas noggrannare, de centrala aktörerna porträtteras mer ingående. Datainstrångsskandalen, de interna konvulsionerna i Folkpartiet, vilka som offrades och vilka som fick fortsätta, orsakssambanden – allt det hade det kunnat skrivas mycket mer om, och någonstans hoppas man att någon hugad journalist eller författare någon gång i framtiden tar sig an uppgiften att skriva en mer heltäckande beskrivning av ”svarta veckan”, som den blev känd som internt. Samma sak gäller för FRA-kapitlet – det är en mycket större fråga, både i sig och vad gäller den svenska riksdagens funktionssätt, maskineriet bakom politiska beslut och förhållandet mellan medborgare och politiska representanter, för att avhandlas på 40 summariska sidor.

Till skillnad från de två första kapitlen, som behandlar händelser vars kulmen utspelade sig under några få dagar, handlar det tredje kapitlet om en dragkamp som pågick i mer än ett decennium. Att det har myglats och knivats i ryggen i SSU länge är ingen hemlighet. Boken väljer att börja i det tidiga 1990-talet, med närmare beskrivningar av läget vid den tiden i Skåne respektive Umeå. Berättelsen som följer handlar om de återkommande striderna mellan höger- och vänsterfalangerna i förbundet – om medlemmar, ombudsplatser, styrelseposter, pengar och inflytande. När man läser om åsiktsskillnaderna, metoderna som används mot de i motståndarfalangen och de personliga schismerna framstår det som närmast obegripligt hur SSU har hållit ihop. Men alla som sett något av denna splittring tidigare vet att det internt i SSU accepteras som ett faktum; konflikterna ligger alltid och puttrar och kokar ibland över – som när vänsterfalangen, men även vissa högerdistrikt, tog tillfället i akt för att sänka ”höger”-ordföranden Ardalan Shekarabi genom att läcka interna storys till media som fick hela SSU att framstå som ruttet: skadan skulle även drabba dem, men mest ordföranden. Även om denna utdragna konflikt skulle en tjock bok kunna skrivas. Att den är av större betydelse för svensk politik än dataintrångsskandalen är självskrivet; möjligen är den, när man ser hur den har påverkat socialdemokratin och ett antal regeringar, viktigare än FRA-debaclet.

Utöver dessa politikbeskrivningar finns, insprängt i berättelserna, referat från forskare, psykologer och författare. Nilsson kopplar skeendena till historiska händelser, statsvetenskaplig teori och psykologisk forskning. Man förstår syftet: att bygga ett case, på någon form av vetenskaplig grund, för varför det finns ett skäl till att dessa myglare, utpressare och svikare är just i politiken. Bokens titel och framsidesbild antyder just detta också. Tyvärr gör det här sättet att skriva läsupplevelsen upphackad. En mer ändamålsenlig disposition hade varit att bunta ihop forskningssnuttarna i kapitel efter beskrivningen av de politiska händelserna. Men det är klart, då hade ingen läst dem.

Vad De omänskliga dock visar på, utan att det någonsin skrivs ut, är hur koncentration av politisk makt leder till att destruktiva processer och belöningssystem breder ut sig. Sverige är ett hyfsat litet land, där politiken har mycket makt. Samtidigt är den politiska klassen liten och vägarna in i politiken få. Det handlar oftast om att klättra i hierarkiska organisationer med cementerade beslutsstrukturer. Det finns förstås exempel på personer som blir framburna för att de anses kompetenta – men sådana exempel är färre än de som kommit upp genom kohandel, dolkstötar och intrigerande. Det här är inte heller något som är något parti mindre förunnat än andra. Sextrakasserier i Ung Vänster, valfusk i SSU eller ryktesspridning om motståndarkandidater i KDU – överallt är den politiska maktens sötma lockande nog för många att tillämpa metoder som man inte skulle vilja ha tillämpade mot sig själv. Slutsatsen som Nilsson aldrig drar är att det här är (ytterligare) ett argument varför det är viktigt att decentralisera och minska politikens makt.

Helt kommer man dock aldrig komma ifrån att politiken präglas starkt av destruktiva incitamentsystem. Jag drar mig till minnes en replikväxling jag hade för ett par år sedan med ett par avhoppare från LUF, som i mitt tycke hade en alltför ensidigt negativ bild av de politiska ungdomsförbundens inre liv. Visst, maktspel och fula metoder finns där – men också mycket av lärande, idogt – ofta obetalt – arbete och gemenskap. Problemet är när de negativa aspekterna får ta överhanden. Många gillar att skämta om att mycket av SSU:s verksamhet handlar om att spela innebandy tillsammans. Men det kanske är mer uppbyggligt i längden än att lära sig kniva sina förbundskolleger i ryggen?

Patrick Krassén är statsvetare och juridikstuderande vid Stockholms universitet. Han har tidigare varit ledarskribent vid bl.a. Svenska Dagbladet och har bakgrund i Liberala ungdomsförbundet.