Populismen är död, länge leve populismen
Danskt Folkeparti sjönk som en sten och extrempartiet Stram Kurs hölls utanför Folketinget. Men de som jublar över populismens död i Danmark bör ta en närmre titt. Den nya regeringen väntas formas av ett Socialdemokraterne som inte ligger DF långt efter i migrationspolitiken, med stöd av vänsterpopulistiska småpartier som gått till val på att lova allt åt alla skriver Amanda Wollstad.
Danmark har till skillnad från Sverige flytande valdagar, val till Folketinget ska hållas senast fyra år efter det senaste men det exakta datumet fastställer drottningen på uppmaning av statsministern. Sista möjliga datum har i år varit nu på söndag, den 17 juni, och under hela vintern och våren har partiernas kampanjorganisationer frustat i startgroparna, vilt spekulerande i vilket datum som gäller. Många bedömare tippade länge på att det skulle slås ihop med EU-valet den 26 maj.
Istället kungjorde Lars Løkke Rasmussen i början på maj att valet skulle avhållas den 5 juni, Danmarks Grundlovsdag, då den danska demokratin firas med politiska brandtal på landets gator och torg. Valet av datum kan kanske betraktas som populistiskt, men så är det ju också så vi svenskar helst betraktar dansk politik – som populism.
Grundlovsdagen är inte egentligen någon helgdag, men med dansk praktikalitet är många ändå lediga, och de flesta mindre butiker håller stängt. Kanske i synnerhet ett år som detta, när termometern visade 27 grader och solen strålade över den danska huvudstaden och de många vajande dannebrog.
Valrörelsen har dock inte varit lika solig, i vart fall inte för den borgerligt sinnade. Det går bra för Danmark, och välfärdsfrågorna kom, tillsammans med invandringen och klimatet, att dominera valrörelsen. Rent krasst kom det att innebära löften i mångmiljardklassen. Redan halvvägs in i valrörelsen var hela det danska sparkapitalet bortlovat till diverse satsningar, reformer och bidrag. Det danska näringslivet är oroliga, och det med rätta. Med en global lågkonjunktur på horisonten är det lätt att ana fara å färde.
Före detta statsminister Lars Løkke Rasmussen tog på sig spenderbyxorna, öppnade för blocköverskridande samarbete utan att förvarna vare sig sina koalitionspartners eller sitt eget parti, och skyfflade därmed omedelbart över hela valrörelsen på vänsterns planhalva. Det är svårt att slå vänstern i deras eget spel, vilket även delar av den svenska borgerligheten fått erfara.
I Sverige har rapporteringen huvudsakligen handlat om de två nya populistpartierna, från Konservative Folkeparti avhoppade Pernille Vermunds Nye Borgerlige och från (bland annat) Nye Borgerlige uteslutne och avhoppade Rasmus Paludans Stram Kurs.
Pauludan är dömd för motsvarande hets mot folkgrupp och vill uttryckligen förbjuda islam i Danmark eller, om det inte går att lösa juridiskt, i vart fall göra det omöjligt att leva som muslim i landet. Till och med i det danska, något friare debattklimatet är både han och partiet paria, men hamnade oroväckande nära den danska tvåprocentsspärren. Deras 1.8 procent ser dock ut att räcka för att ge partistöd i miljonklassen.
Nye Borgerlige, som visserligen spelar i en annan klass, tog sig in med 2.4 procent av rösterna. I en borgerlig regeringsbildning kunde det nationalkonservativa partiets krav på EU-utträde och att Danmark snarast möjligt lämnar samtliga internationella avtal som ”begränsar det danska folkstyret” gett en presumtiv statsminister en rejäl huvudvärk, men det problemet tycks ligga åtminstone en mandatperiod bort.
Istället är det Socialdemokraternes Mette Fredriksen som nu får slita med att få ihop en regering av vänsterpopulister med vind i seglen, lett av ett S som själva tappat i stöd sedan förra folketingsvalet.
I Sverige hurrar systerpartiets representanter över en S-märkt statsminister, trots att danska S ligger betydligt närmre Danskt Folkeparti än de blågula socialdemokraterna i migrationsfrågan. En ståndpunkt som inte lär göra en regeringsbildning enklare, eftersom flera av de presumtiva samarbetspartierna gått till val på att lova en mindre kravfylld migrationspolitik.
På högersidan gick Venstre framåt men förlorade, vilket gör det till det fjärde valet i rad där regeringsbildande parti vinner röster men förlorar regeringsmakten.
Danskt Folkeparti, som gått från frifräsande populister till regeringspartner och dessutom för första gången utmanats från höger, förlorade mer än hälften av sitt väljarstöd. Liberale Alliance, som gjort en liknande resa, gick från 13 till 4 mandat och var på väg att åka ur folketinget.
Konservativt Folkeparti, Moderaternas systerparti, dubblade däremot sitt stöd och nådde sitt bästa resultat sedan åttiotalet. På Börsen i Köpenhamn mottogs Sören Pape som en hjälte, och det firades trots regeringsförlusten långt in på nattkröken.
Valvakan var het, också i bokstavlig mening, och större delen av vakandet föregick på backen utanför. Prydliga ungkonservativa välde ut över gator och kaj, med en öl i ena handen och en cigarett i andra. Ändå tycks både församlingen och förbipasserande klarat sig oskadda genom kvällen.
Tänk så annorlunda det kan vara, bara en kort bro bort från trygga Sverige.
Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift