Populorum Progressio

504
POPULORUM PROGRESSIO
Påven Paulus VI:s i år utfärdade encyklika, ”Populorum
Progressio”, torde i många avseenden vara ett av vår tids
märkligaste dokument. Encyklikan analyseras och kommenteras i denna artikel av ambassadör Hugo Tamm.
Den av påven Paulus VI under
påskhelgen 1967 utfärdade encyklikan (rundskrivelse) ”Populorum
Progressio” – ”Om Folkens Utveckling” – torde med sannolikhet komma att inrangeras bland
den aktuella epokens märkligare offentliga dokument såväl med hänsyn till bakgrunden och innehållet
som till ämnets vikt och målsättning. Rundskrivelsen – vartill en
svensk text utgivits i särtryck av
den i Uppsala utkommande katolska tidskriften Credo – är den nuAv ambassadör HUGO TAMM
varande påvens femte encyklika
med ett omfång av cirka 10 000
ord. Paulus VI lär ha arbetat härpå under flera år, varvid sex olika
versioner förelegat, innan den slutliga texten godkändes i februari
1967. Rundskrivelsen, som i likhet
med Johannes XXIII :s berömda encyklikor ”Mater et Magistra” och
”Pacem in Terris” ej blott riktar
sig till katoliker utan ”till alla människor med god vilja”, anknyter innehållsmässigt till tidigare stora sociala encyklikor av Leo XIII (Rerum
Novarum 1891), Pius XI (Quadragesimo Anno 1931), vissa budskap
av Pius XII, Johannes XXIII :s citerade rundskrivelser samt framförallt till andra Vatikankonsiliets pastorala konstitution, ”Gaudium et Spes” angående katolska
kyrkans förhållande till världen av
idag. ”Populorum Progressio” uppvisar emellertid vissa särdrag och
innebär på några punkter en accentförskjutning med starkare betoning av globala perspektiv än tillförne och större hänsynstagande
till kollektiva aspekter av det sociala livet. Påvens typiska personliga stil med en kombination av
andlig klarhet, realism och profetisk glöd genomtränger skrivelsens
innehåll. Genom det avsiktliga tillkännagivandet av encyklikans fö-
restående publikation under påskdagscelebrationen önskade Paulus
VI ge uttryck åt en fundamentalt
förhoppningsfull attityd till de däri
behandlade spörsmålen, även om
han, kanske mer än de flesta, klart
inser de enorma svårigheter och
hinder, som föreligga för en harmonisk lösning härav inom en överskådlig framtid. Tilläggas må att
Paulus VI :s vidsträckta resor som
kardinal till Sydamerika 1960 och
Afrika 1962 samt som påve till Palestina och Indien ävensom till Förenta Nationernas generalförsamling
(1965) och de erfarenheter och intryck han därunder fått starkt
präglat ”Populorum Progressios”
utformning. Ingen tidigare encyklika uppges ha rönt en sådan internationell uppmärksamhet i massmedia och övervägande positivt
mottagande och intresse, låt vara
att kritiska synpunkter ej saknas,
varom mer i det följande.
Bakgrunden till uppläggningen
av encyklikan torde i korthet kunna sammanfattas sålunda. En omfattande förnyelse av det sociala
livet i denna period har framförallt påskyndats av två omständigheter; i första hand en alltmer utbredd uppfattning om varje människas värdighet, moraliska likställdhet och rätt – full och utan
diskriminering – till en bättre och
rättvisare levnadsstandard och livsföring; i andra hand de betydande
tekniska framstegen som skapat
505
möjligheter att i allt högre utsträckning tillfredsställa mänskliga behov och närma folken till varandra. De alltjämt bestående och i
vissa fall ökade extrema motsättningarna mellan rikedom och fattigdom, lyx och primitivitet hade i
belysning härav kommit att framstå som allt outhärdligare och
framkallat en ökad och oroande
spänning och skärpta konflikter i
världen.
Det är denna situation som på-
ven exponerar med ett allvar och
en vidsynthet, som svarar mot ämnets komplicerade natur. Redan
”Mater et Magistra” betecknade det
fundamentala problem som behandlas i encyklikan, utvecklingsfrågan, som det viktigaste i den nuvarande tidsåldern.
Liksom Leo XIII i slutet av förra
århundradet i oförblommerade ordalag vände sig mot de orättvisor
som vidlådde arbetsförhållandena
och de sociala och ekonomiska relationerna under dåvarande samhällsordning, riktar Paulus VI en
enträgen och nästan brinnande vädjan till alla folk och människor att
genom en samfälld aktion söka
lösa det ytterst allvarliga moraliska spörsmålet angående de orättmätiga skillnader, som separerade
ett relativt fåtal utvecklade länder
från majoriteten av andra, vilka
alltjämt ofta levde under betingelser som vore oförenliga med elementära krav på mänsklig värdighet.
I encyklikan, som omfattar två
L
506
huvuddelar varav den första behandlar människans totala utveckling och den andra mänsklighetens
utveckling i en anda av solidaritet,
analyseras och fördjupas utvecklingsbegreppet utöver vad som vanligen innefattas i definitionen härav. Den kan självfallet ej bli tal
om att inom ramen för denna artikel söka att kommentera hela det
omfångsrika och på argument, synpunkter och motiveringar rika aktstycket. I första hand skola några
viktiga punkter beröras, särskilt
sådana som kunna erbjuda mera
direkt intresse ur svensk synvinkel.
Anknytande till den av Johannes XXIII samt i ”Gaudium et Spes”
tillämpade induktiva metoden utgår ”Populorum Progressio” från
en kort och elementär men pregnant beskrivning av den konkreta
verkligheten, som utmynnar i vissa principer och orienteringar av
huvudsakligen moralisk natur som
vägledning för en harmonisk reglering av de utestående problemen.
Bland angivna fakta märkas följande: alla individers alltför ofta
gäckade längtan efter ett människovärdigt liv på alla nivåer; de nya
folkens strävan efter en total oavhängighet ej blott politiskt utan
även kulturellt, socialt, ekonomiskt
och mänskligt; vidgande av klyftan i standardnivå mellan fattiga
och rika länder; konflikten mellan
nedärvda kulturer och industrialismens nymodigheter samt mellan
generationerna; vidare ständiga
frestelser att förledas av totalitära
ideologier till våldsaktioner för
övervinnande av outhärdliga situationer.
I detta avsnitt behandlas även ·i
korthet ”kolonialismen” som visserligen kritiseras för en opportu:
nistiska makt- och intressepolitik
men å andra sidan röner erkännande för betydande insatser s’-
som nedbringande av okunnighet
och sjukdom, utbyggande av kommunikationer, levnadsstandardens
förbättrande samt upprättande av
bestående samhällsstrukturer.
Kyrkan och ntveekllngen
Ett viktigt avsnitt av encyklikan
som förtjänar en särskild uppmärk·
samhet för en förståelse av innebörden i Paulus VI :s sociallära
handlar om den katolska kyrkan
och utvecklingen.
Under framhållande av missionärernas betydande och oegennyttiga insatser jämväl på materiella
och kulturella områden i u-länderna betonar påven att lokala och
privata initiativ i dagens läge vore
helt otillräckliga. situationen krävde en omfattande gemensam aktion
(ett återkommande ledmotiv i rundskrivelsen) baserad på en klar insikt i samtliga ekonomiska, sociala, kulturella och andliga aspekter
härav. Här följer några relevanta
passager om Kyrkans uppgift i världen och den kristna synen på utvecklingen.
Kyrkan önskade ej blanda sig i
politiska frågor utan enbart fullfölja sin uppgift att fortsätta Kristi
Verk: vittna ’?m sanningen, ej fördöma utan frälsa, att tjäna, ej bli
betjänad. Kyrkan levde emellertid
i historien och måste ”beakta tidens tecken och tolka dem i evangeliets ljus”. Hon delade mänsklighetens högsta aspirationer och
led av att se dessa hämmade. Kyrkan önskade erbjuda världen nå-
got som hon måhända ensam vore
helt i besittning av, nämligen en
totalsyn {vision) på människan
och mänskligheten. En kommentator i den officiösa vatikantidningen
”Osservatore Romano” konstaterar att man här konfronteras med
encyklikans djupaste innebörd. Så-
väl i själva encyklikan som i auktoriserade analyser härav understrykes att kyrkans uppgift ej vore att
söka förorda tekniska lösningar för
att reformera samhällets struktur,
hennes medverkan vore av andlig
och moralisk art och ginge bl. a. ut
på att stimulera till nya initiativ
och väcka människornas samveten
till medvetande om nya förpliktelser i världen. Påven är här, liksom
i många andra sammanhang, även
angelägen att framhålla, att de sociala problemen ej kunna lösas utan
en inre förändring i människornas
hjärtan genom utvecklande av en
djupare och effektivare altruism i
världsformat.
Såsom en utgångspunkt och vä-
sentlig förutsättning för en harmonisk ekonomisk och social utveckling anknyter encyklikan till den
507
klassiska av Nya Testamentet och
kyrkofäderna omfattade traditionen om de jordiska tillgångarnas
universella destination, som även
behandlats i tidigare socialencyklikor, utan att dock så radikala
konsekvenser dragits som här. Huvudpunkten är att om jorden existerade för att skänka var och en
nödvändiga medel för utkomst och
tillfälle till utveckling, hade varje
människa även en rätt att själv erhålla vad hon behövde. Alla andra rättigheter, inklusive egendomsrätt och fri handel, vore underordnade detta mål. Rätten till privategendom vore ej orubblig eller ovillkorlig. Ingen hade rätt att
exklusivt utnyttja sitt överflöd, när
andra saknade det nödvändigaste.
Därest eventuella konflikter skulle
uppstå mellan den privata äganderätten och det allmännas fundamentala krav, ålåge det statsmakten att bemöda sig att lösa dessa
under aktivt bistånd både av enskilda och olika samhällsgrupper.
Det allmännas väl fordrade jämväl
expropriation av ”asocial” egendom under vissa speciella förutsättningar, därest t. ex. vissa egendomar, som utgjorde hinder för den
kollektiva välfärden, genom sin
enorma storlek respektive otillräckligt utnyttjande, åsamkade stor
skada för hela landets intressen
resp. grovt kränkte fundamentala
mänskliga rättigheter. Denna passage alluderar icke minst på eventuella jordreformer i länder där
latifundiesystemet eller därmed
L
508
liknande förhållanden rådde såsom
på många håll i Latinamerika.
Kapitalism, kommunism,
revolution
Ett intressant och omdiskuterat avsnitt innehåller några huvudsynpunkter på industrialiseringen och
den liberala kapitalismen. Industrialiseringen betecknas som ett
tecken på utveckling och en viktig
faktor i densamma, nödvändig för
den ekonomiska tillväxten och för
mänskliga framsteg. Tyvärr hade
emellertid på basis härav byggts
upp ett system som påven med instämmande i Pius XI :s tidigare
kritik rubricerade som en tygellös
liberalism, i vilken profiten vore
det väsentliga motivet för ekonomisk expansion, fri konkurrens
dess högsta lag och privatägda produktionsmedel en orubblig rättighet utan gränser eller motsvarande
samhälleliga förpliktelser. Få av
rundskrivelsens paragrafer torde
ha blivit mer föremål för kritiska
anmärkningar t. ex. att påven velat underkänna det kapitalistiska
samhällsskiktet som sådant respektive att hans synpunkter var förlegade, då denna form av kapitalisna tillhörde det förflutna, m. m.
Härtill torde kunna genmälas i
första hand att även om ”Manchester-liberalismen”, i olika former,
till följd av utvecklingen i betydande utsträckning övervunnits i
västerländska industristater, densamma, låt vara bemängd här och
var med feodala element, alltjämt
florerar inom stora delar av den
övriga världen, icke minst i Sydamerika. Paulus VI understryker ju även klart kapitalismens förtjänster och uppges från initierat
håll i sin kritiska bedömning snarare ehuru väl ej uteslutande åsyfta att förebygga och varna mot
framtida kränkningar av arbetets
ära och värdighet inom ramen för
ett mera fulländat socialt system,
än påtala den kapitalistiska ordningens negativa sidor i det förflutna respektive i närvarande tid.
I anslutning till vissa reflexioner
om arbetets innebörd och i djupa~
re mening samverkan med Skaparen framhålles, att under rådande
orättvisor, där hela folk levde i
skriande nödläge och beroendeställning, som berövade dem varje möjlighet till initiativ, personligt an~
svar, kulturellt framsteg eller deltagande i samhällets liv, frestelset
att med våld åstadkomma en änd~
ring häri kunde bli mycket starka. Med reservation för vissa exceptionella situationer såsom i fall
av långvarigt tyranni, undergrävan”
de av fundamentala mänskliga rättigheter och hela landets välfärd,
förkastas dock revolutionen uttryckligen såsom givande upphov
till nya orättvisor, rubbningar och
katastrofer. Ett verkligt ont bör ej
bekämpas med något ännu värre,
framhäves i rundskrivelsen.
En annan kritik mot encyklikan
är att denna ej direkt tagit ställning mot kommunismen. Det må
här erinras om att katolska kyrkan med början från Johannes
XXIII och sedermera i Vatikankonciliet numera efter ingående debatter tagit avstånd från att uttryckligen fördöma något särskilt politiskt-ekonomiskt system. Däremot
innehåller encyklikan ett klart underkännande av varje socialt program, baserat på en ateistisk och
materialistisk filosofi, som ej respekterade andliga och mänskliga
värden. Såsom i annat sammanhang antydes varnar encyklikan
även för riskerna av en integral
kollektivisering i samband med utvecklingsprogrammens uppställande. Slutligen må här tillfogas, att
en av grundförutsättningarna för
tankegången i rundskrivelsen är att
varje med tvång vidmakthållet system vore dömt att i sinom tid försvinna, därest den fria världen konsekvent fullföljde sina ansträngningar att möjliggöra folkens framsteg. Otvivelaktigt är att den kommunistiska pressen för egna propagandistiska syften utnyttjat vissa passager i rundskrivelsen främst
kritiken mot liberalismen och fredsproklamationerna.
Program och planering
Enbart slumpartad samverkan av
privata initiativ räckte ej för att
bekämpa orättvisor som påkallade
skyndsamma och effektiva åtgärder i syfte att garantera en framgångsrik utveckling. Samordnande
program krävdes, varvid det i första hand tillkomme statsmakten att
välja och fastställa objekt, mål och
509
medel, i samband varmed dock måste tillses, att privatinitiativ och
självständiga organisationer bereddes möjlighet att ansluta sig till insatserna för att undvika en fullständig kollektivisering eller en
godtycklig och frihetsinskränkande
planering som hindrade människan
att utöva sina fundamentala rättigheter. Varje program hade sitt existensberättigande om detsamma
stode i mänsklighetens tjänst genom att minska en orättvis fördelning, bekämpa diskriminering samt
ge människan möjlighet att själv
vara ansvarig för sin materiella välfärd, moraliska andlighet. Morgondagens teknokrati kunde förorsaka
minst lika mycket lidande som gårdagens liberalism. Den ekonomiska tillväxten berodde i första hand
på social utveckling. Därför vore
elementär undervisning den första
punkten i varje utvecklingsprogram
och kampen mot analfabetismen
en grundläggande faktor för människans infogande i samhället.
Det konstateras, att den alltför
stora befolkningstillväxten vållade
stora bekymmer för utvecklingsfrå-
gan genom att människorna förökades i snabbare takt än de disponibla medlen för utkomst och
livsuppehälle, något som stimulerat initiativ att tillgripa vissa radikala medel för att hämma befolliningsöverskottet. statens rätt att
ingripa genom lämplig upplysning
och åtgärder medges i encyklikan,
men en förutsättning härför vore
att dessa anpassades till sedelagens
510
krav och respekterade föräldrarnas
legitima frihet, vilka i sista hand
hade rätt att bestämma det antal
barn, de kunde ha ansvar för. Denna formulering har föranlett åtskilliga kommentatorer att presumera,
att katolska kyrkan ej längre strikt
vidhölle sin traditionella uppfattning om livets helgd utan vore beredd att åtminstone i någon utsträckning tillmötesgå kraven på
”family planning” och andra härmed jämförbara åtgärder. Denna
tolkning har emellertid bestämt avvisats från auktoritativt håll i Vatikanen bl. a., där man hänvisar till
att encyklikan står i full överensstämmelse med kyrkans tidigare
ståndpunkter samt till att påven
själv förbehållit sig att i sinom tid
ex officio klarlägga kyrkans aktuella position.
Utveckling av mänskligheten
I encyklikans andra del utvidgar
påven utvecklingsproblemet i ett
planetariskt perspektiv till att omfatta alla nationer, varvid som ett
ledmotiv framhålles den solidariska plikten hos de rika att hjälpa de
fattigare länderna. Paulus VI anknyter till sin appell i Bombay
1965, vari efterlystes konkreta medel och praktiska möjligheter för
en global samverkan till gemensamt
utnyttjande av disponibla tillgångar och på så sätt· förverkliga en
sannskyldig (äkta) gemenskap av
alla länder och folk. Denna plikt
som åvilade samtliga nationer men
i första hand de mest gynnade, presiceras under en trefaldig aspekt:
plikt till solidaritet (hjälp åt uländerna); plikt till social rättvisa
(tillrättaläggande av obilliga handelsförhållanden) mellan starka
och svaga nationer; plikt till universell kärlek och broderskap samt
skapande av en humanare värld.
Frågorna äro allvarliga, säger på-
ven, ty svaren härpå vore avgörande för världscivilisationens framtid.
Kampen mot fattigdom och elände vore nödvändig och trängande
men ej nog. Det gällde härutöver
att åstadkomma en värld, där varje människa utan hänsyn till ras,
religion eller nationalitet kunde
leva ett mera fullt mänskligt liv,
befriad från det slaveri som människor och en otillräckligt behärskad natur påtvingade henne.
Plikten till solidaritet ålåg såväl
människorna som nationerna. Inget
folk hade rätt att använda sin rikedom och överflöd för egen räkning. Påven anser, att alla hjälpinsatser måste kanaliseras i en stor
gemensam planering genom internationellt samarbete och förnyar
med stark emfasis sitt i Bombay
framförda konkreta förslag om
upprättande av en världsfond med
medel huvudsakligen från militära
utgifter både för att avhjälpa den
akuta nöden och stimulera det fortsatta utvecklingsarbetet. Fonden
borde tjäna både som symbol och
medel att övervinna en ofruktbar
rivalitet och inleda en givande och
fredlig dialog mellan folken. MulUlaterala och bilaterala avtal kunde lämpligen inbyggas i ett internationellt samarbetsprogram. Fonden kunde förutsättas medföra åtskilliga fördelar såsom minskande
resp. undanröjande av ömsesidig
misstro, neokolonialistiska påtryckningar, undvikande av en del onö-
diga utgifter och slöseri i u-länderna av prestigeskäl, rädsla för upprustningsändamål etc.
En veritabel och genuin dialog
mellan bidragsgivare och mottagare betecknas som i högsta grad nödvändig och gynnsam för båda parterna såväl ur ekonomisk, politisk
som psykologisk synpunkt.
Rättvisa i handelsutbytet
Föreliggande avsnitt ägnar huvuduppmärksamheten åt vad som i
korthet betecknas som rättvisa i
handelsutbytet och är välkänt för
alla som haft anledning att syssla
något med u-landsfrågor. Det framhålles att hjälpen till u-länderna
tekniskt och ekonomiskt sett riskerade att bli mer eller mindre illusorisk och leda till misstroende
och ytterligare accentuering av den
rådande tendensen att de rika länderna bli rikare och de fattiga fattigare, därest ej full klarhet vunnes därom att enbart ett ”fritt’ varuutbyte ej längre kunde reglera
de ekonomiska förbindelserna mellan välbärgade industriländer med
stigande exportpriser å huvudsakligen industriprodukter och fattiga
länder med deras utförsel främst
av råvaror och jordbruksprodukter
511
till starkt fluktuerande priser. Paulus VI erinrar om Leo XIII :s plä-
derande för förutsättningarna för
rättvisa arbetsavtal som han utsträcker till det internationella planet. Den sociala rättvisan krävde
att den internationella handeln
etablerade åtminstone en viss likhet i möjligheterna för båda parterna, för att kunna kallas mänsklig och etisk. Detta vore en framtida målsättning, som emellertid redan nu måste förberedas, med brett
upplagda internationella konventioner, innehållande allmänna normer för prisreglering, garanterande av viss produktion och stödjande av nya industrier etc.
Det tredje avsnittet i den andra
delen betitlas ”universell kärlek”
eller broderskap. Påven konstaterar inledningsvis helt kort att världen är sjuk men att det onda ej berodde så mycket på det improduktiva sätt, varpå dess tillgångar utnyttjades eller monopoliserades av
några få, utan närmast på avsaknad av broderskap mellan människorna och folken. I en senare kommentar i ämnet säger Paulus VI,
att huvudanledningen till de stigande olikheterna i världen var att
flertalet människor vore i avsaknad av kollektiv lojalitet vis a vis
människosläktet i sin helhet.
Till sist understrykes ännu en
gång hur omfattande och trängande de uppgifter vore som måste lö-
sas. Timmen för skridande till
handling hade slagit. Så många
olyckliga familjers öde, oskyldigas
l
512
liv, världens fred och civilisationens framtid stod på spel.
Av ovanstående rader torde framgå, att den påvliga rundskrivelsen
understryker nödvändigheten av att
planer för den internationella rättvisans förverkligande skyndsammast förberedas och genomföras,
men samtidigt utgår ifrån att detta endast kan ske gradvis och på
lång sikt. På ett mera konkret sätt
än tidigare bebådas från kyrkans
sida ett konkret aktionsprogram för
stimulerande och främjande av de
i encyklikan förutskickade målsättningarna. I enlighet med en av Vatikankonciliet uttryckt hemställan
har påven i början av innevarande
år tillsatt en kommission under
ordförandeskap av kardinal Roy
(Kanada) benämnd ”Justitia et
Pax”, vars grundstadga är ”Populorum Progressio”. Kommissionen,
som hittills (sept. 1967) endast haft
en plenarsession, har bl. a. fått i
uppdrag att i första hand stimulera och koordinera den katolska
kyrkans egen verksamhet för internationell rättvisa och fred ävensom förbereda kontakter och samarbete med. internationalla organisationer, andra kyrkliga instanser
samt regeringar och myndigheter i
detta syfte. Vidare studeras vissa
konkreta handlingsprogram, varvid
i första hand märkes en förutskickad kampanj på ekumenisk basis
-~ ———–
i syfte att förmå vederbörande regeringar att fullfölja sina åtagna
engagement att avsätta minst l procent av sin nationella inkomst för
en effektivare hjälp åt u-länderna.
Dessutom överväges planer att i
olika former instruera och informera folkopinionen i olika länder
om grundsatserna för genomförande av internationell fred och rättvisa.
Även om Paulus VI :s utvecklingsprogram och riktlinjerna härför som han själv antytt ytligt sett
kan förefalla väl utopiska i vår
söndrade och disharmoniska värld
av idag, torde det ej vara lätt även
för sådana som ej acceptera encyklikans religiösa grundval att uppställa ett effektivt motalternativ
härtill. Flera av påvens synpunkter och grundsatser ha ju även anbefallits och omfattats av internationella organisationer inom och
utom Förenta Nationerna. Det kunde utan tvivel vara värdefullt om
kontakter och samarbete i lämplig
form med kyrkliga och världsliga
instanser även kunde etableras mellan ”Justitia et Pax” och vårt land,
där en omfattande opinion med stigande uppmärksamhet intresserar
sig för åtskilliga av de i encyklikan behandlade spörsmålen, såsom
hjälpen till u-länderna, de mänskliga rättigheternas främjande och
fredssträvandena.