Poul och Ghita – danska superstjärnor

Danskarna är inte bara ett av världens lyckligaste folk, vilket alla mätningar är samstämmiga om, utan också ett mycket civiliserat land. Och ett där borgerliga värderingar har en betydligt starkare ställning än i Sverige, skriver Peter J Olsson.

Aktuella i dag är till exempel två stora personligheter. I onsdags fyllde den konservative politikern Poul Schlüter 90 år. Han har förstås inte varit aktiv på många år, men en gång var han Danmarks svar på Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Från 1982-1993 satt han som statsminister. Den ende som kommit från hans parti Konservative folkeparti, om man inte räknar John Christmas Møller som under den tyska ockupationen under andra världskriget fungerade som en exilstatsminister i London.

Schlüters tid som statsminister blev en period av sanering av statsfinanser och åtgärder mot några av välfärdsstatens strukturella problem, även om man långt ifrån klarade av de senare. Regeringens kartoffelkur – potatiskur – och skattesänkningar visade sig emellertid fungera. Konservative nådde också sitt främsta politiska resultat i folketingsvalet 1983 då 23,4 procent stödde partiet. I dag ligger regeringspartiet Konservative snarare på 4-6 procent och har länge varit i bakvattnet till det i dag stora borgerliga partiet Venstre.

Schlüters tid såg en hel del handlingskraft, men hans parlamentariska ställning var svag och det krävdes pragmatism och många kompromisser för att sitta i över tio år som statsminister. Till slut föll regeringen på den så kallade Tamilsaken där justitieminister Erik Ninn-Hansen hade gått emot lagen för att hindra en stor invandring för familjeåterförening av tamiler.

Schlüter drabbades av en hel del kritik i samband med Tamilsaken, men var ändå starkt populär. 1994 valdes han in i Europaparlamentet med rekordstort antal personliga röster.

Hans tid kanske inte minner om någon nyliberal kampregering och stora framgångar. Men det är nog – bortsett från den danska kulturen – till stor del hans förtjänst att den danska politiken i dag ser betydligt annorlunda ut än den svenska. Svenska kommentatorer stirrar sig ofta blinda på invandrarpolitiken och styrkan hos Dansk folkeparti. Men det handlar inte bara om det. Danmark för inte någon internationellt sett konstig invandringspolitik, och Dansk folkepartis röstetal sjunker nu när alla andra partier tagit problemen till sig. Det finns också en annan sorts enighet där tillväxt och ett gott näringsklimat är i fokus på båda sidor om blockgränserna.

På det sättet är Danmark annorlunda än vid Schlüters kartoffelkur. Om socialdemokraterna tar över efter det folketingsval som ska ske senast i mitten av juni i år så kommer det inte att innebära jätteförändringar. Kanske är det en del av Poul Schlüters arv?

Men politik är inte bara ekonomi och parlamentsintriger. Att politiken är nedströms kulturen tillskrivs som yttrande alternativmediemogulen Andrew Breitbart, men är betydligt äldre än så.

Strax innan Poul Schlüter tillträdde så spelades en danska tv-serie in, som kanske kom att visa det danska samhället dess historia, bakgrund och kultur. Jag tänker förstås på Matador, någon gång utsedd till världens bästa tv-serie. Och som fortfarande är ett danskt nationalepos på ett sätt som ingen svensk serie någonsin varit det. Varken Hem till byn eller Hedebyborna fick den statusen, faktiskt inte ens Hemsöborna. Matador säljs fortfarande till normalpris så här 35-40 år efter den gick på tv första gången.

Matador visade den danska 1900-talshistorien. Hur entreprenörskap och krämaranda, gammal borgerlighet och uppnosig arbetarrörelse smälte samma till ett danskt folk. Att språket var vacker, klassisk danska gjorde saken till, liksom att karaktärerna spelades av några av Danmarks främsta skådespelare.

En av dem var Ghita Nørby som spelade den magnifika Ingeborg Skjern. Nørby, eller Ghita, som det brukar stå på löpsedlarna. Det räcker. Och hon spelar fortfarande, visserligen inte 90 år gammal, men fyllde 84 i januari. Hon är en personifikation av det danska. Lite som en kombination av allt från Sickan Carlsson till Margareta Krook. Söt och skojig ung flicka i folklustspel, roll i Olsénbandet, men också karaktärsskådespelare. Talade in (anonymt eftersom teatereleven på det konglige inte fick ha sidouppdrag) Ladys röst i danska utgåvan av Disneys Lady och Lufsen. Och så Ingeborg Skjern i Matador.

Visst spelade Ghita Nørby i några radikala pjäser på 70-talet, och visst skojar hon med att Sverige har allvar och Strindberg medan Danmark har Holberg och flams och skoj. Men hon är ändå en symbol för det civiliserade och kultiverade Danmark. Hon är visserligen bekännande kristen och katolik, det senare en följd av den andre maken – av fyra, vilket kanske visar på en viss dansk twist på katolicismen. Medlemmen i folkekirken Poul Schlüter har ju varit gift tre gånger, så just det gör inte stor skillnad.

Poängen i detta är att utvecklingen i ett land styrs av många saker.Den politiska makten och vilka dominerande politiker som finns är en sak. Men viktigare är kanske kulturen och kulturlivet. Och det är där, snarare än i politiken som Sverige hamnat lite vid sidan av Europas huvudfåra.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och senior advisor (M) i Region Skåne