Presidentval 2012

Det är inte det amerikanska som är det mest ovissa och spännande. Det är det franska. Vår man på plats lotsar er i de politiska labyrinterna.

MONTAUROUX. Den 22 april år 2002 vaknade Frankrike till en kollektiv baksmälla.

Dagen innan hade presidentvalets första omgång ägt rum. I första omgången ställer ett myller av partier upp – trotskister, ekologer, vardagskommunister, antikapitalister, avgrundskommunister, jägare & fiskare, gröna och bruna. De två partier som får flest röster går vidare till en final två veckor senare. Regeln hade varit: i första omgången röstar väljaren efter hjärta, i andra efter hjärna (eller plånbok).

Skandalen hade nu inträffat, att till finalen hade väljarna sänt sittande högerpresidenten Jacques Chirac men inte – som hade varit den givna utgången – hans socialistiska utmanare Lionel Jospin, som i kohabitationsregering var premiärminister.

I stället hade det kvasifascistiska Front Nationals främlingsfientlige Jean-Marie Le Pen trängt sig före. Himmel och pannkaka! Världen tog sig för pannan. Hade fransmännen blivit tokiga?

Frankrike handlade därefter på sitt sätt rationellt. Chirac vägrade möta Le Pen i den hävdvunna tevedebatten inför andra valomgången. Chirac sa: ”Ansikte mot ansikte med intolerans och hat – ett utbyte är omöjligt.” Vänstern, som varit så splittrad, bet i det sura äpplet och myntade slogan ”Hellre en skurk än en fascist” och röstade på Chirac, som vann en jordskredsseger.

Nu är historien på väg att upprepas – fast med omvända förtecken.

När fransmännen om precis ett år – i maj 2012 – går till sina två omgångar presidentval är det ganska klart vem som intar pole position och vilka som ligger närmast den.

Det skulle vara en sensation om inte en tuff liten street fighter som nuvarande presidenten Nicolas Sarkozy ställer upp för förnyat förtroende och har det gaullistiska centerhögerpartiet UMP i ryggen. Dock: Sarkozys förtroendesiffror är bedrövliga. Hans resoluta militära ingripande i Libyen har inte gett honom beröm på hemmaplan. Drygt 75 procent av väljarna säger i den senaste opinionsundersökningen, att de inte vill se honom omvald. Därför pågår intriger för att matcha fram ett politikproffs, den allmänt omtyckte premiärminister François Fillon eller utrikesminister Alain Juppé, som alternativ. En de långa knivarnas natt hotar. Det vore att väcka en björn. ”Sarkozy älskar att blir utmanad”, sa en kommentator. ”Han är bäst när han står upptryckt mot väggen.”

Socialisterna är givna. Men om vilken kandidat kan detta splittrade parti enas? Deras säkraste kort är Dominique Strauss-Kahn. Men DSK, som han till vardags kallas i tidningsrubriker och fransmän emellan, lever i Washington och har ett dolce vita som högste chef för Internationella valutafonden och måste säga upp sig från detta om han vill delta i socialisternas primärval. Han tar en risk att bli försmådd och partiet välja någon av de röstmässigt mindre attraktiva. François Hollande, är ett av dem, ett ärrat proffs och länge partiets generalsekretare. Martine Aubry, som är partiledare nu är ett annat och hon stärks av det faktum att hon är dotter till EU-ikonen Jacques Delors. Ett tredje är Ségolène Royal, presidentkandidat för fyra år sedan, avslöjad som flummig men kommer nu sannolikt med vässade vapen till torgmöten och tevedebatter.

Front Nationals kandidat är en Le Pen. Men inte den åldrade buffelaktige Jean-Marie utan hans dotter Marine. Hon är slipad, är en trind blondin med ett trevligt utseende och använder sig inte av pappans konfronterande stil. Hon träder till när främlingsfientlighet, invandrardebatt och burkaförbud (Frankrike har Europas största muslimska minoritet) är allmängods hos partier över hela Europa. Det gör hennes yttersta högerframtoning mindre utmanande. Hon är emot globalisering och allt vad Bryssel står för. Plötsligt ser 55 procent av väljarkåren Nationalfronten ”som vilket parti som helst”; under hennes pappas tid var siffran mindre än 40 procent. Franska medier börjar behandla henne som rumsren.

Man behöver inte vara en politisk junkie för att veta att världen alltid vart fjärde år fascineras av den tävling som är det amerikanska presidentvalet. Men nu kan vi utropa Zut! Alors – i nervös laddning, rå maktkamp och personlighetsmysterier är år 2012 det franska presidentvalet i intrigmakeri och spänning jämbördigt med det amerikanska.

Frankrike visar ett nästan unikt drag: den ekonomiska kampen förs inte i mitten. Politiken är polariserad på ett sätt som inte förekommer i andra västländer. Där är den ju nästan undantagslöst triangulerad.

Spänningen kommer alldeles speciellt av faktum, att allt tyder på att Sarkozy är körd.

Prognos: Sarkozy drabbas av Jospins öde 2002. Han blir utslagen i försöksheatet.

Vinner Strauss-Kahn socialisternas nominering – inoffiell slogan lyder: ”Yes he Kahn” – tar han hem första ronden med 30 procent. Tvåa blir Marine Le Pen med 21 och utslagen blir Sarkozy med 19.

Väljer socialisterna en annan kandidat vinner Le Pen med 22-23 procent och socialisterna Hollande eller Aubry blir tvåa med 21-22. Enbart om Ségolène Royal får socialistpartiets förtroende och gör come back som presidentkandidat blir ordningsföljden en annan: Le Pen vinner med 22 procent men Sarkozy pressar sig in som tvåa med 19 – och går vidare till valets andra och avgörande omgång – och Royal blir jumbo med 15.

Det ser alltså ut att gå socialisterna väl trots att partiet inte har någonting nytt att komma med, frånsett att de till skillnad från alla andra länder lovar att sänka pensionsåldern.

För Sarkozy finns en räddning: att hans hemland under det kommande året genomgår en kynnesförändring.

Det är ett psykologiskt mysterium att fransmännen, som lever i ett vackert och välmående land, är så dystra. Typisk är att bestseller i böckernas värld är pamfletten ”Dags för ursinne!” i vilken en 93-årig författare manar till revolt.

En världsomspännande opinionsmätning visar att fransmännen är ett av världens mest pessimistiska folk. På frågan ”Tror du att 2011 blir ett bättre är än 2010?” svarade 55 procent av svenskarna att det blir bättre men bara 17 procent av fransmännen. Frankrike hamnade i optimism långt efter Afghanistan, Irak och det bankrutta Island.

Fransk ekonomi återhämtar sig – men sakta. Tillväxten blir 1,7 procent i år. Arbetslösheten är 9,6. Men det ligger trea i världen vad gäller investeringar från omvärlden; en tredjedel av den privata sektorns anställda arbetar för ett utländskt företag. Den franske arbetarens produktion per timme är högre än tyskens och brittens. Men sju fransmän av tio säger att ”vi är emot marknadsekonomin”. 54 procent av BNP slukas av trygghetssektorn. Michel Godet i franska regeringens råd för ekonomisk analys har sagt: ”Våra privilegier fjättrar oss.”

Staffan Heimerson är världsreporter, författare och kolumnist i Aftonbladet.

Läs mer av Heimerson om Frankrike:
Ett annat Frankrike. Men vilket?
Super-Sarko: EU-ordförande, actionhjälte och såpoperastjärna