Preussen och Tyskland
1944
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
PREUSSEN
OCH TYSKLAND
EN HISTORISK EXPOSE, GJORD UR SYDTYSKT
SYNLÄGE
Av redaktör ERNST PFLEGING, Uppsala
I.
FöR att någorlunda riktigt kunna förstå samtidens statliga utveckling i Tyskland måste man gå rätt långt tillbaka i tiden. Det skulle
vara helt missvisande, om man i det heliga romerska riket av tysk nation, medeltidens sacrum imperium, ville se ursprunget till den statsbildning, som under beteckningen tyska riket – Deutsches Reich –
år 1871 etablerades på tysk mark. Mellan det medeltida, federativa
rikets undergång och statsakten i Versailles’ spegelsal i preussisk regi
ligger ett långt interregnum, utfyllt av oändliga, förbittrade strider
mellan de tyska territorialfurstarna. Dessa sekellånga fejder gällde i
sista hand herraväldet över det tyska rummet, som förlorat sitt naturliga överhuvud. De nuvarande politiska brottningarna i Tyskland
kunna i sina grundmotiv föras tillbaka ända till tiden för hohenstaufen-dynastiens undergång. Det var då som det kristna, romersktyska världsriket, unum corpus Christianum, fick dödsstöten. I kejsarens ställe trädde territorialfurstar (Landesherren), emanciperade, suveräna bärare av ärftliga län. Olika försök att återställa den fulla
riksenheten slogo fel. Sista gången en allvarlig ansträngning i denna
riktning gjordes var under kejsar Karl V, som planerade en omfattande riksreform, enligt vilken det tyska riket skulle delas upp i
»kretsar». Detta försök strandade dock även det; territorialfurstarna
hade redan blivit alltför mäktiga och den habsburgska dynastien
hindrades av sina utländska – i synnerhet spanska – engagemang
från att helt ägna sig åt en kraftfull nyordning av Tysklands inre förhållanden.
Westfaliska freden (1648) satte slutgiltigt streck under det gamla medeltida rikets historia. Vad som ”därefter levde kvar av riket var knappast mer än själva namnet. Riket förvandlades alltmera till ett statsförbund mellan tyska territorialfurstar. Riksorganen hade förlorat
all egen real makt. Landsrätten trängde mer och mer ut riksrätten.
Den kritiske Pufendorf kunde därför med all rätt beteckna den ihåliga
konstruktion, som alltjämt bar namnet »tyska riket», som ett »monstrum».
Den politiska maktens tyngdpunkt hade under tiden även rent geografiskt flyttats bort från rikets centrum. Den nyare tidens båda
495
j …… _·
-.
Ernst Pfleging
tyska huvudmakter, som så smamngom upptogo arvet efter det romerska riket, Österrike och Preussen, hade uppstått på det gamla rikets östra gränsmarker. Den spänning, som rådde mellan dessa båda
makter, skulle bli bestämmande för hela den kommande politiska utvecklingen i Tyskland. Den habsburgska staten strävade -efter att
även under de nya förutsättningarna i största möjliga utsträckning
bevara och vidmakthålla det gamla rikets traditioner. Medeltidens
katolska universalism hade alltjämt en fast förankring i Wien. Den
sammanflätades på ett egenartat sätt med habsburgarnas husmaktspolitik. Fastän tysk i sin substans kunde den kejserliga staten utan
större friktioner i sig upptaga och med sig assimilera ett flertal icketyska folk. Habsburgsmonarkien visade sig inte minst däri som medeltidsrikets äkta arvtagare att den var övernationell. I sin habsburgsösterrikiska utformning verkade den tyska kulturen icke skiljande
utan förenande.
Helt annorlunda förlöpte utvecklingen hos den preussiska rivalen.
Med undantag för kärnlandet Mark Brandenburg var Preussen från
början beläget utanför det egentliga riksområdet Medan Österrike
utgjorde en av det »inre» rikets (regnum) viktigaste beståndsdelar
hörde Preussen endast till det »yttre» riksområdet (imperium). Det
statsväsen, som utvecklades på detta kolonisationsområde, saknade
därför det tyska rikets historiska kännetecken. Alltifrån sin upprinnelse var Preussen en till hälften slavisk utmark, vars ledareskikt,
som under flera sekel stod i länsförhållande till den polska konungen,
utmärkte sig genom en ytterst aggressiv militarism. Den preussiska
staten stod redan från början i ett utpräglat motsatsförhållande till
det övriga Tyskland. Ä ven i fortsättningen skulle den spela rollen av
en söndrande faktor, ett främmande element inom den tyska nationen.
Gentemot de slaviska livegna inom sina gränser uppträdde preussarna
som obevekliga herremän. Tvärtemot vad en senare tids historiemyt
velat göra gällande har Preussen under hela sin historia visat sig vara
riksenhetens svurna fiende. Kurfurst Fredrik Vilhelm, som i de
tyska historieböckerna brukar figurera under benämningen »den store
kurfursten», bedrev i förbund med Frankrike en vittutseende erövringspolitik inom Tyskland. Samtidigt förlikte han sig med adeln på
borgarnas och böndernas bekostnad. Medan på övriga håll i Tyskland
livegenskapens tryck undan för undan lättade, skärptes det avsevärt
i Preussen-Brandenburg. Adeln fick ett bestämmande inflytande över
här och förvaltning.
Under konung Fredrik Vilhelm I samt i ännu högre grad under
Fredrik den store blev Preussen stormakt. Den senares despotism hade
hämtat sin förebild från Ludvig XIV:s absolutistiska regim. Men till
följd av olikheten i förutsättningarna avsatte den preussiska imitationen ett väsentligt olikartat resultat. Den absoluta monarkien i Frankrike hade framgått ur kungadömets tvekamp mot adeln. Absolutismens oundgängliga förutsättning och fasta stöd var den franska nationen, folket som växt samman till en nationell enhet. Det är ingen
tillfällighet att just vid denna tid genom Jean Bodin den folkrättsliga
suveränitetsläran fördes till seger. Den nationella suveräniteten fick
496
_liiloio___….,_………….~-~~~_,.”’-,;:..__:·.:…·_-._._.–~—~–~-.i -~- ——
Preussen och Tyskland
sitt genombrott i form av konungadömets suveränitet: si veut le roi
veut la loi. Visserligen kvarstod ett moment i konungens maktfullkomlighet av Guds nåde, som förrådde bundenheten vid medeltidens
jus Divinum. Det blev den franska revolutionen förbehållet att röja
denna ett äldre betraktelsesätts sista kvarleva definitivt ur vägen.
Helt annorlunda gestaltade sig förhållandena i Preussen. Någon
preussisk nation existerade inte – och någon tysk nation ville Preussen under inga förhållanden erkänna. Vid hovet i Sanssouci talade
man franska; den preussiske konungen var inte ens mäktig att använda det tyska språket någorlunda felfritt. Feodaladeln hade fått en
oerhörd makttillväxt; genom sitt monopol på civila och militära ämbeten hade de preussiska junkrarna i praktiken nära nog fått hela den
preussiska statsapparaten fast i sin hand. Konungens absolutism
måste därför nödvändigt bli statsabsolutism. Det är ur den synpunkten Fredrik II:s så ofta missförstådda valspråk får sin rätta historiska
belysning: Le roi -le premier serviteur de l’Etat. Fredrik den andres
stat skilde sig i princip från samtidens övriga europeiska stater. Här
är inte kungens person maktens yttersta källa utan statsapparaten
som sådan. Denna själlösa apparat bäres upp av östra Preussens privilegierade godsägare. Den absolute konungen är statens högste administratör. I sina avgöranden bindes han av inga som helst rättsliga
skrankor; över sig har han endast »staten i sig» (»der Staat an sich»).
För första gången möta vi i Fredriks militärpolitik (Västpreussen,
Schlesien!) den »arronderingsprincip», som senare i mycket större
måttstock skulle upptagas av Hitler under slagordet »storrumsplanering». Människan uppfattas endast som ett bihang till det geografiska
»rummet». Att behärska detta är statsledningens mål. Människan –
även konungen själv – blir endast ett tjänande verktyg under den
opersonliga staten, som upphöjts till självändamål. Träffande har
Novalis kännetecknat detta den preussiska statens säregna väsensdrag: »Ingen stat har någonsin i högre grad förvaltats som en fabrik
än Preussen efter Fredrik Vilhelm I:s död.» Senare bar Regel dragit
den filosofiska konsekvensen ur den preussiska statens praxis, när han
grundlade läran om religionens och moralens underordnande under
statens krav,- en lära som i våra dagar åter fått sin tragiska aktualitet. »Staten är den sedliga idens verklighet, det i och för sig förnuftiga», förklarar Regel (Recbtsphilosophie % 257-258).
I Österrike däremot förlöpte utvecklingen i helt andra banor. Det
konservativa och katolska Österrike visade sig under Maria Teresia
mycket mera öppet för naturrättens och humanismens ideer än vad
Fredrik II:s »upplysta despotism» gjorde. Ehuru den gamla rikstraditionen även här mer och mer förbleknat, förblev dock Wien den genom landsfurstarnas mångfald splittrade nationens naturliga centrum
och Tysklands huvudstad. Maria Teresia genomförde även – trots
rikets trångmål inte minst under sjuårskriget mot Fredrik II- flera
omfattande reformer, som hårt drabbade de tidigare privilegierade.
Adel och prästerskap fingo ej längre njuta skattefribet för sina gods;
trycket som lastat bönderna lättade väsentligt; den föråldrade straffrätten förnyades. Ett modernt departementssystem trädde i den se- 497
.-.~
-~–~~————————–
Ernst Pfleging
kreta konseljens ställe. Däremot kunde landet ej hävda sig i kriget
mot Preussen. Även nu hindrades det av sina talrika utomtyska
engagemang.
Med sjuårskriget hade Preussen öppnat den sekellånga striden mellan de båda makterna om herradömet i Tyskland. Denna strid erbjöd
utländska makter åter och åter gynnsamma tillfällen att blanda sig i
de inre tyska angelägenhetena. Alltefter den växlande inrikespolitiska
situationen i Tyskland kunde än den franske konungen, än den ryske
tsaren uppträda i medlarens roll. Inte med orätt har den österrikiske
historikern Srbik betecknat Fredrik II som »den store förstöraren av
riket med dess habsburgsk-österrikiska spets». När det gäller prisgivandet av nationens intressen väga den habsburgska husmaktspolitikens försyndelser fjäderlätt mot Preussens svåra skuld. Sin antinationella inställning dokumenterade Preussen särskilt tydligt då
det 1795 i Basel svek sitt förbund med den österrikiska monarkien och
sina högtidliga löften och ingick separatfred med Österrikes motståndare Frankrike. »Sant är att båda de tyska stormalderna besjälades
av statlig egoism; men det var Preussen som först tog det ödesdigra
steg, vilket ledde till förbundets upplösning, till namnlös olycka för
riket, till den tyska söndringens öppna utbrott.» (Srbik.)
I söndringens tecken gled Tyskland in i Napoleonskrigen. Katastrofen lät inte länge vänta på sig. Genom beslutet av år 1803 – »Reichsdeputationshauptschluss» – beseglades det tyska rikets sönderfall,
och den 6 augusti 1806 måste kejsar Franz II böja sig för Napoleons
påbud och nedlägga den tyska kejsarkronan. Därmed var den tyska
kejsarkronan skild från habsburgmonarkien. Detta förhållande blev
som bekant bestående även efter Napoleons fall. Aterigen måste man i
detta sammanhang avliva en preussisk historiemyt, att nämligen Tysklands befrielse från det napoleonska oket företrädesvis skulle ha varit
Preussens verk. I motsats till vad som är fallet i Österrike och Ryssland fanns det i Preussen ett icke obetydligt parti, som i Napoleon såg
en ny universalkejsare, som var kommen att ena det söndrade Europa.
Det dröjde flera år innan Preussen långsamt genomgick en regeneration, tack vare Steins, Hardenbergs, Scharnhorsts och Gneisenaus
reformsträvanden. Reformerna utformades i huvudsak av män, som
härstammade från det utompreussiska Tyskland. De stötte på hårdnackat motstånd och förblevo därför endast halvmesyrer. För stä-
dernas del infördes en för dåtida förhållanden ganska långtgående
självstyrelse. Men själva statsapparaten berördes icke av reformerna.
De gjorde i själva verket halt redan inför den s. k. mellersta förvaltningsinstansen mellan staten och kommunerna. Själva det preussiska
förvaltningssystemets grundpelare ha således förblivit bestående intill
denna dag. – När Napoleon slutligen dukade under för det övriga
Europas förenade ansträngningar, skyndade sig de gamla makthavarna i Preussen, de som i främsta rummet hade varit ansvariga för
nederlagen i J ena och Auerstedt, att åter inta sina gamla positioner.
Reformivrarna, som hade hjälpt Preussen att överleva katastrofen,
skötos åter helt åt sidan.
Efter 1815 sönderföll Tyskland i tre delar, som nödtorftigt höllos
498
~~——–….—~,……,,….–.-·~·—–.·
Preussen och Tyskland
ihop av förbundsakten. Den första delen representerades av konungariket Preussen. Medeltidens uppdelning på »regnum» och »imperium»
gjorde sig ännu gällande däruti att dess östliga områden – provinserna Ostpreussen, Västpreussen och Posen – icke innefattades i förbundsakten. Den andra riksdelen bildade Österrike, som emellertid en·dast med sina »cisleitanska» länder tillhörde förbundet. Vid sidan om
dessa båda historiska makter höll nu ett »tredje Tyskland» på att växa
fram. Det omfattade väsentligen Tysklands södra och sydvästra delar,
.som i flera avseenden stodo i motsatsförhållande till Preussen. Närheten till Frankrike betingade här en starkare orientering åt väster
~ch gav upphov till olika demokratiska strömningar. Den statsrättsliga utvecklingen hade här i sydväst redan tidigt börjat röra sig i
konstitutionalismens banor. När 1848 års stormar sprängde tyska förbundet i dess gamla form, trädde detta tredje Tyskland för en tid
.starkt i förgrunden. Det satte i synnerhet sin prägel på nationalförsamlingen i Frankfurt 1849. Då enighet mellan Preussen och Österrike
i fråga om rikets rekonstruktion där icke kunde uppnås, misslyckades
nationalförsamlingen i sitt försök att giva riket en författning. Utslagsgivande blev även i detta fall Preussens negativa hållning. De
demokratiska folkresningarna i Sachsen och Sydvästtyskland dränktes av preussiska trupper i blod. I stället för att Preussen skulle ha
uppgått i Tyskland – som Frankfurtförsamlingen hade fordrat –
gick utvecklingen numera i motsatt riktning. Det tyska förbundet
återkallades till liv, om även i ytterligare uttunnad gestalt. Preussen
hade dock nu fattat sitt beslut att definitivt uttränga Österrike ur
riket. I den preussiska politiken trädde nu den man i förgrunden, som
mer än någon annan bidragit till att underordna hela Tyskland under
den preussiska militärstaten: Otto von Bismarck. Den 6 sept. 1849
formulerade han målet för vad han kallade en »nationell preussisk
politik» sålunda: »… att kasta svärdet i vågskålen och befalla tyskarna, vilken deras författning skall bli.» Katastrofen nalkades
snabbt. I konflikten mellan Österrike och Frankrike om de italienska
arvlandens ställning vägrade Preussen ånyo att uppfylla sin förbundsplikt gentemot Österrike. Freden i Villafranca (1859) betydde
dödsstöten för den österriskisk-ungerska stormakten. Den på fördrag
grundade, konservativa rättsordningen i Europa hade upphört att
existera. Bismarck kunde nu med lätthet förverkliga sin länge hysta
plan att förödmjuka Österrike och utstöta det ur det tyska förbundet.
Tragedin av år 1866 föregicks emellertid av ett märkligt förspel, den
s. k. furstedagen i Frankfurt den 16 aug. 1863. I Wien hade man utarbetat ett utkast till riksreforin, vilket avsåg skapandet av ett stortyskt rike under den österrikiske kejsarens presidium och innefattande långtgående garantier åt de tyska mellanstaterna. Bismarck
förstod omedelbart, att detta projekt innebar ett dödligt hot mot Preussens aspirationer på herraväldet över Tyskland. Den preussiske konungen intog till en början en icke helt avvisande hållning, men skrämdes av Bismarck med talet om Preussens förestående »mediatisering»,
ifall planen förverkligades. Inom det övriga Tyskland upptogs den
österrikiska planen med stor sympati; kejsar Franz Josef blev på sin
499
-~,, _____….__
Ernst Pfleging
resa till Frankfurt föremål för entusiastiska hyllningar från den sydtyska befolkningens sida. Men då Preussen obönhörligt satte sig emot
reformförslaget, föll detta till marken, och hela Frankfurtkongressen
rann ut i sanden. Kriget hade nu blivit oundvikligt. Bismarck ansåg
tiden mogen för det länge planerade överfallet, som kom att drabba
inte bara Österrike utan hela det tyska förbundet. Efter katastrofen
vid Königgrätz följde freden ·i Prag; Österrike måste lova att avhålla
sig från allt deltagande i Tysklands inre angelägenheter. Under Bismareks ledning bildades nu det nordtyska förbundet. I Sydtyskland
var hatet mot Preussen och »preusseriet» så starkt, att Preussen här
fick nöja sig med ett samgående enbart i ekonomiska ting i form av
den tyska tullunionen. Men Preussen hade nu genom den militära
segern fått fria händer att efter eget gottfinnande ta itu med sina
närmaste, svagare grannar. De angränsande småstaterna annekterades i klump: kungariket Hannover, Hessen-Nassau, Kurhessen och
den fria riksstaden Frankfurt införlivades med det preussiska väldet.
Den tyska segern i kriget mot Frankrike 1870/71 resulterade som
bekant i grundarrdet av en stat, som kallades Deutsches Reich, men
som i själva verket snarare var ett storpreussiskt rike. Den i det fördolda alltjämt fortlevande iden om en tysk nation – en ide, som efter
rikets stympning blivit så att säga hemlös- missbrukades nu av Bismarck till att tjäna som motiv för den »lilltyska» lösningen: »I den
mån iden om en tysk nation lät sig brukas som medel för att öka
Preussens makt och Preussen vid förmälningen med denna ide behöll
ledningen förelåg ej längre något skäl att försmå en sådan förbindelse.» (Meinecke.)
Efter händelserna av år 1848 skilde sig den preussiska regeringsformen avsevärt från den i de sydtyska och övriga tyska staterna rå-
dande statsformen. Den oktrojerade författningen av den 5 dec. 1848
återtogs redan i jan.1850 på Bismareks tillskyndan. Den demokratiska
rösträtten ersattes med den beryktade »treklassrösträtten», enligt vilken godsägarna i de östra områdena kunde påräkna en oangriplig
position i det preussiska parlamentet. Dessutom förvandlades första
kammaren, som ursprungligen varit avsedd som en representation för
självstyrelseorganen, till det allbekanta »Herrenhaus». Motsättningen
mellan Preussen och de sydtyska staterna blev därmed oöverkomlig.
Adel och militär spelade inte någon annanstans i Tyskland ens tillnärmelsevis samma dominerande roll som i Preussen. Riksförfattningen av år 1871, som borde ha utformats till ett försök att överbygga
denna ödesdigra dualism, blev i stället ägnad att tillspetsa den ytterligare.
Det nya riket blev icke något adekvat uttryck för nationens vilja till
enhet. Kejsarkronan hade inte längre som fordom sin egen tyngd;
den var endast en prydnad som man hade hängt vid den preussiska
kungakronan. Preussen blev den dominerande faktorn, »riket» däremot endast en formel för det övriga Tysklands underkastelse under
Preussen. De sydtyska staterna avspisades med några enstaka »reservaträttigheter», som i Berlin förlöjligades som småskuren »parti- 500
Preussen och Tyskland
kularism». Riksdagen fick i praktiken en synnerligen underordnad
ställning; alla verkliga avgöranden lågo hos Preussen. I sin egenskap
av tysk kejsare förfogade den preussiske konungen över rikets exekutivmakt. Hans vetorätt utsträcktes till alla författningsändringar
samt i vissa fall även till lagstiftningen. I krigstid stod rikets samlade härsmakt under kejsarens högsta befäl. Särskilt under kejsar
Vilhelm II framträdde den preussiska konungens traditionella strä-
van efter personlig maktutövning åter med stötande tydlighet. Men
denna strävan hade sin grund inte så mycket – som ofta felaktigt
gjorts gällande – i den sista preussarkonungens personlighet utan
fastmer i den av Bismarck skapade regeringsformens egen logik. Allaredan i en av Vilhelm I den 4 jan. 1882 utfärdad »nådig kungörillse»
kunde man läsa: »Det är min vilja, att varken Preussens eller rikets
lagstiftande församlingar skulle lämnas i tvivel om min och mina
efterträdares författningsenliga rätt till en personlig ledning av politiken.» Kungörelsen var kontrasignerad av rikskansler furst Otto von
Bismarck.
Av händelserna år 1918 förblev rikets inre territoriella gestaltning
väsentligen oberörd. I Weimarförfattningen bibehölls Preussens statliga enhet ograverad; ett första författningsutkast, som hade räknat
med en uppdelning av Preussen i syfte att stärka riksenheten, blev
förkastad. Den definitiva författningen gav dock icke längre uttrycklig sanktion åt det under hohenzollrarna rådande intima sambandet
mellan preussisk regering och riksregering. Författningens artikel 18
gav visserligen löfte om en förestående riksreform, – men detta löfte
infriades aldrig. I riksrådet, som efterträdde kejsartidens förbundsrepresentation, ökades t. o. m. Preussens röstetal; medan det tidigare
hade innehaft 17 av 58 röster, förfogade det nu över 2/5 av rösterna.
Detta betydde dock relativt litet; i praktiken gav Preussens administrativa övervikt och stora befolkningsmängd – omkring 3/5 av rikets
befolkning – oftast utslaget. Därtill kom att de mindre nordtyska
staterna i sådan utsträckning voro ekonomiskt och finansiellt beroende av Preussen, att de endast undantagsvis vågade motsätta sig
Preussens yrkanden i riksrådet. I det stora hela bevarade således
Preussen sin dominerande ställning även under Weimarrepubliken.
Därtill bidrog ytterligare den omständigheten att Österrikes förväntade anslutning till riket icke blev av. Av den förr så mäktiga Donaumonarkien hade genom segerherrarnas maktspråk frånskilts en föga
livskraftig småstat, vars förmåga att hävda sig som självständig stat
var synnerligen begränsad. Genom att de segrande makterna envist
motsatte sig Österrikes frivilliga medverkan i den tyska rikspolitiken
säkerställdes definitivt Preussens herradöme över Tyskland även under Weimarperioden. Detta sammanhang tycks underligt nog ha
undgått många iakttagare. Tillsammans med de mellan- och sydtyska
staterna skulle Österrike måhända kunnat bryta den preussiska övermakten. Nu gick utvecklingen i stället i motsatt riktning. Genom att
rikskanslerns och den preussiska ministerpresidentens ämbeten åtskildes och personalunionen i rikets högsta instanser upplöstes, fick
Preussen en mera fristående ställning gentemot riket än förr. Dualis- 501
Ernst Pflegi.ng
men mellan Preussen och riket blev således ännu större än på den
graderade rösträttens tid. Den kände rättslärde och författningskommentatorn G. Anschiitz karakteriserade 1922 det uppkomna tillståndet
sålunda: »Två regeringar sitta intill varandra i Berlin, varav den ena
rättsligt, den andra faktiskt äger den största makten.» Riksregeringen
hade ingen »husmakt», intet land att stödja sig på. Därför behöll
Preussen sin hegemoni, om även i en annan form än tidigare.
Kravet på en riksreform gick som en röd tråd genom Weimartidens statsrättsliga diskussion. Svårigheterna skärptes genom delstaternas finansiella trångmål. De politiska partiernas inställning till
frågan om riksreformen var skiftande och delvis ganska vacklande.
De konservativa »tysknationella», godsägarklassens och det högre ärohetsmannaståndets parti, avvisade tanken på en enhetsstat, emedan de
ansägo Preussens integritet vara en förutsättning för sig själva att i
framtiden en gång åter få gripa om det politiska rodret. De ville övervinna dualismen genom att återställa real- och personalunionen mellan rikets och Preussens styrande organ. Det var i princip samma program som senare skulle komma att förverkligas av Hitler, om även på
helt annat sätt än de konservativa hade tänkt sig.- Det katolska centerpartiet åter ville icke veta av någon preussisk unitarism; man hade
på detta håll i alltför färskt minne den behandling katolikerna varit
utsatta för av den preussiske protestanten Bismarck under kulturkampens tid. Emellertid ville man å andra sidan icke draga ut den
fulla konsekvensen att låta Preussen helt uppgå i riket. – Det siffermässigt starkaste partiet, socialdemokraterna, som enligt en träffande,
paradoxal formulering »regerade men ej härskade» i Preussen, var till
sin principiella inställning anhängare av enhetsstatstanken. Men den
programmatiska inställningen råkade i konflikt med den praktiska
politikens syftemål att söka behålla partiets åtminstone formellt
starka position i Preussen. Därtill kom att de sydtyska socialdemokraterna i många fall voro övertygade federalister. Följaktligen undvek socialdemokratien i möjligaste mån att i alltför bestämd form ta
ställning till dessa frågor. De preussiska ministrarna fingo dock av
sitt parti fria händer att arbeta för bibehållandet av Preussens – och
därmed sin egen – maktställning. På den »Länderkonferenz» (delstatskonferens), som hölls i Berlin 16-18 jan. 1928, framträdde för första gången konturerna till den senare av Hitler genomförda regleringen. Den preussiske inrikeministern motsatte sig framgångsrikt
alla försök att göra allvar av den i författningen utlovade riksreformen, eftersom en sådan ovillkorligen skulle ha medfört en minskning
av Preussens område och kompetens. I stället väcktes kravet på en
»stark» riksregering samt föreslogs att endast de »funktionsdugliga»
-underförstått: de största- tyska länderna skulle tillåtas fortbestå.
Sachsen och de tre sydtyska länderna Bayern, Wiirttemberg och Baden
nämndes i detta sammanhang. I konferensens slutbetänkande rekommenderades en sammanslagning av den preussiska lantdagen med
riksdagen samt av den preussiska regeringen med riksregeringcn. De
preussiska provinserna skulle bli en sorts nya Hinder. Därmed var
åtminstone i teorien grunden lagd till den framtida nationalsocialis- 502
Preussen och Tyskland
tiska provinsialförfattningen, genom vilken tyngdpunkten förflyttades till den s. k. »mellaninstansen».
Det framgår tydligt av det anförda, att även under Weimar-republiken det preu~siska arvet varit bestämmande för rikets inre struktur.
Den preussiske ministerpresidenten Otto Braun framhöll i ett tal 1927
uttryckligen den preussiska kontinuiteten i rikets utveckling och uttryckte som sin bestämda mening att denna kontinuitet borde bevaras:
»De, som i Preussens sönderstyckande vilja se lösningen av det preussisk-tyska problemet förbise tydligen fullständigt, att Tyskland utan
Preussens utveckling till stormakt aldrig skulle ha övervunnit det
förra århundradets bedrövliga småstatsvälde (Kleinstaaterei) .»
II.
Nationalsocialismens tillträde till makten föregicks på sommaren
1932 av ett betydelsefullt mellanspel. Den dåvarande rikskanslern
Franz von Papen avlägsnade genom en våldsam kupp den preussiska
regeringen, som visserligen hade förlorat sitt parlamentariska underlag, men författningsenligt satt kvar, då ingen annan regering kunde
vinna majoritet i den preussiska lantdagen. Den rättsliga grundvalen
för denna aktion var synnerligen tvivelaktig. von Papen kunde dock
åberopa sig på rikspresidentens samtycke. Denne, den gamle Hindenburg, hade redan sedan en längre tid tillbaka med hjälp av W·eimarförfattningens paragraf om undantagstillstånd utövat en sorts presidial diktatur i riket. Papens aktion upphävde nu åter dualismen mellan riksregeringen och den största tyska delstatens regering. Som på
Bismareks tid hade man åter fått garanti för en enhetlig politisk kurs
i Preussen och i riket. Preussen kunde nu göras till språngbräda för
de antidemokratiska kretsarnas långtsyftande planer. För en kortare
tid tillsattes där en kommissariatsförvaltning. Det var i stort sett
Preussens gamla agrara och adliga makthavare, som övertogo arvet
efter den störtade socialdemokratien. Detta mellanspel varade emellertid inte länge. Så snart Hitler övertagit makten i riket underställdes
Preussen nazistisk ledning. Det var Hermann Göring som utnämndes
till preussisk ministerpresident. Innan ännu likriktningen hade nått
det övriga riksområdet, hade Göring i Preussen omsatt de nazistiska
principerna på lagstiftningens och förvaltningens område i handling.
Den tyske rättslärde E. R. Huber ger i sitt arbete om Tredje rikets
författning förklaringen, varför just Preussen valdes till utgångspunkt för den nazistiska diktaturen: »Vid tidpunkten för maktövertagandet år 1933 var Preussen rikets mest betydelsefulla inre maktfaktor. Preussen ägde den stramaste inre organisationen, det mest
disciplinerade ämbetsmannaståndet, den slagkraftigaste polisstyrkan.»
Medan aktionen mot de övriga tyska länderna genomfördes med yttersta stränghet, inrymdes åt Preussen en förmånlig undantagsställning. Sålunda skulle riksdagsvalen den 5 mars 1933 jämväl gälla för
den preussiska lantdagen. I övriga länderna däremot nyrekryterades
parlamenten genom dekret uppifrån, för att inte långt efteråt helt
503
-·
Ernst Pfleging
upplösas. För att inför hela världen demonstrera Preussens återuppståndelse celebrerades Tredje rikets födelse genom en storvulen festakt i den fridericianska traditionens »allraheligaste», Garnisonskirche
i Potsdam. Genom den andra likriktningslagen av den 7 april 1933
gjordes Preussen även rent organisatoriskt åter till rikets »husmakt».
Alla icke-preussiska delstater – eller »länder», som den officiella beteckningen efter 1919 löd ._____ ställdes under rikets tvångsförvaltning genom statliga kommissarier. I varje land tillsattes en »riksståthållare», som i praktiken övertog landsregeringens ledning. Riksståthållareämbetet utgjorde en direkt kopia av den preussiska Oberpräsident-befattningen. Denna senare nyreglerades samtidigt genom en
riksförordning. Överpresidenterna likställdes därigenom även de jure
med riksståthållarna. »Mellaninstansen», som ända sedan Fredrik
Vilhelm I hade utgjort kärnan i det preussiska förvaltningssystemet,
etablerades således nu inom hela riksområdet. Det karakteristiska
kännetecknet för den preussiska mellaninstansen hade alltifrån början varit att all makt koncentrerades i en hand; någon uppdelning på
speciella förvaltningsgrenar förekom icke. Detta stämde ju utmärkt
väl överens med nazismens ledarprincip. Liksom den högste ledaren är
direkt ansvarig för alla riksförvaltningens grenar har hans underordnade provinsiella hövding obegränsad kompetens inom sitt förvaltningsområde.
Preussens företräde framför de övriga länderna kommer tydligt till
uttryck dels i lagen om rikets nybyggnad av den 30/1 1934 och dels i
riksståthållarlagen av den 30/1 1935. Preussen är således det enda
tyska land som icke står under överinseende av en riksståthållare. I
spetsen för den preussiska staten står der Fuhrer själv. Hitler har
dock »Överlåtit» sina befogenheter på den preussiske ministerpresidenten, Hermann Göring. I stället för den upplösta lantdagen har Preussen fått ett s. k. »statsråd», en sorts nazistisk notabelförsamling. Senare återinfördes även efter kejsarrikets förebild personal- och .realunionen mellan rikets och Preussens departement, varvid man dock
gick vida mera konsekvent till väga än vad någonsin hade varit fallet
under hohenzollrarna. Endast ministerpresidentens och finansministerns ämbeten höllos utanför unionen1
I jämförelse med Preussen inneha de övriga tyska länderna en synnerligen blygsam ställning. Man skulle kunna säga att nazisterna på
de icke-preussiska tyska länderna efter 1933 först prövade det system,
som sedermera under det andra världskriget tillämpades gentemot de
ockuperade länderna, vilkas förvaltning likaledes underställdes var
sin »rikskommissarie».
Med tiden avskaffades landsregeringarna helt och hållet och riksståthållarna blev därmed ländernas enda styresmän. Riksståthållaren
uppträder givetvis inte som talesman för resp. delstats intressen
gentemot centralinstansen utan tvärtom som riksregeringens exekutör gentemot delstaterna. För närvarande existerar i några få länder
ännu skuggan av en landsregering, så i Bayern, vViirttemberg och Baden. I Sachsen däremot finns inte längre någon landsregering, om
man bortser ifrån att det inom riksståthållarens ämbetsverk förekom- 504
————————–~~~—–~~
Preussen och Tyskland
mer en byrå(!) med beteckningen »landsregering», som uppenbarligen
endast fyller en avvecklande funktion. Länderna utöva således inte
längre några som helst självständiga funktioner. De äga inte ens
längre juridisk organisationskaraktär som kommunerna; de äro
ingenting annat än historiska rudiment. Marburgdocenten Erich
Becker uttrycker saken träffande på följande sätt: »Inom länderna
förekommer för närvarande inte någon egen verksamhet (Eigenleben) -inte ens av rikets nåde.»
Åven i övrigt överfördes undan för undan det preussiska förvaltningssystemet till hela riksområdet. Kommunernas och städernas
självstyrelse i Preussen hade, som tidigare nämnts, grundlagts av friherre vom Stein, som därvid hade kunnat anknyta till mycket gamla
tyska traditioner ända från medeltiden. Den kommunala självförvaltningen var den enda verkligt demokratiska institutionen i Preussen.
Det var följaktligen dessa organ som först drabbades av de nya herrarnas framfart. Allaredan den 15 dec. 1933 utfärdades i Preussen en
lag om kommunernas författning och finansförvaltning, som föregrep
alla de tvångsåtgärder, som senare ingingo i den för hela riket gällande tyska kommunallagen av den 30/11935, genom vilken den kommunala självstyrelsen definitivt avskaffades.
Åven den hemliga statspolisen är en preussisk skapelse. Den tillkom
genom en av Göring utfärdad preussisk lag av den 26/4 1933 och fick
genast rang och värdighet av en »självständig gren inom den inre förvaltningen». Den preussiska lagen om en hemlig statspolis av den 10/2
1936 har blivit mönster för handhavandet av det hemliga polisväsendet
i hela riket. Den preussiske ministerpresidenten bär ännu i dag titeln
»chef för den hemliga statspolisen i Preussen», fastän han sedermera
fått en överordnad i rikspolischefen Himmler.
En stor triumf firade det preussiska förvaltningssystemet, när det
efter Österrikes våldsamma annektering år 1938 tillämpades även gentemot denna Preusaens gamla fiende under mer än tre sekler. Här
önskade man statuera ett särskilt avskräckande exempel. Den »likvidationsmogna» regeringen underställdes först den nyutnämnde riksståthållaren Seyss-Inquart. Dessutom tillsattes en från Berlin rekvirerad rikskommissarie Blirckel såsom Hitlers specielle förtroendeman.
Men inte nog med det: även i det tyska inrikesministeriet upprättades
en speciell avdelning för österrikiska ärenden under ledning av statssekreterare d:r Stuckart. Samme stuckart utsågs förresten några år
senare till ledare för motsvarande byrå för det ockuperade Norge.
Några veckor efter Österrikes annektering undertecknade Hitler den
s. k. »Ostmark»-lagen av den 22 maj 1938, genom vilken den österrikiska staten upplöstes och berövades alla sin statliga organ. Till och
med själva namnet Österrike utplånades; av Österrike blev Ostmark
och provinserna Ober- och Niederösterreich omdöptes till Ober- och
Niederdonau. Inte ens ett oskyldigt ortnamn skulle längre få på-
minna om Fredrik den stores gamla vedersakare, Maria Teresias och
prinsen Eugens rike. Men inte heller som Ostmark fick Österrike behålla sin enhetliga struktur; landet sönderdelades i sju små »Gaue».
Gan-författningen, som motsvarar den preussiska provinsialförfatt- 36- 44721 Svensk Tidskrift 1944 505
…
,..-.
) .. .,.. _.·
:.~ •· ·.. ·-.
Ernst Pfleging
ningen, skiljer sig dock såtillvida från den preussiska förebilden som
det råder personalunion mellan resp. områdets högste politiske ledare
och partiets »gauleiter». Mellaninstansens maktfullkomlighet är alltså
här särskilt markerad.
Inom själva riket gjorde. preusseriet under tiden allt flera landvinningar. Genom en förordning av den 28/111939 utsträcktes det preussiska titelsystemet till hela riket: fr. o. m. nu skulle det endast få finnas »Regierungspräsidenten» och »Landräte». De gamla, historiskt
betonade titlarna ansågos »farliga», emedan de kunde tänkas väcka
minnet av den tidigare ordningen.
En ny ansträngning att helt avskaffa de gamla länderna utlöstes av
de allierades proklamation, att Österrikes återupprättelse som själv•Ständig stat ingick i de förenade makternas krigsmål. Den nazistiska
aktionen vände sig nu mot Österrikes närmaste granne bland de tyska
länderna, Bayern. Detta land intog den avgjort viktigaste platsen
bland de ännu kvarvarande. Här levde även minnet av det förflutna
och ett regionalistiskt självmedvetande starkast kvar. Det preussiska
förmyndarskapet kändes här förhatligast. Det stod därför klart för
nazisterna att ett eventuellt avfall från Österrikes sida lätt skulle
kunna smitta av sig på Bayern. Därför .utfärdades den 7 dec. 1943 en
av ledaren undertecknad kungörelse, i vilken det heter: »Jag ger
den bayerske ministerpresidenten fullmakt att ånyo avgränsa den
bayerska landsförvaltningens kompetens, därest detta synes erforder”
ligt för den bayerska förvaltningens förenkling.» Detta gör ju vid
första påseende intryck av att vara en oskyldig förenklingsåtgärd,
men läser man vidare i texten finner man att »förenklingen» bl. a.
avser överförandet av väsentliga förvaltningsgrenar, som ännu förblivit under den bayerska landsregeringens domvärjo, på motsvarande riksinstanser. Den springande punkten i hela kungörelsen kommer emellertid fram i följande mening: »Upphävandet av de bayerska
statsdepartementen förbehåller jag mig själv.» Detta måste ju sägas
vara mer än en »förenklingsåtgärd». Det kan inte råda något tvivel
om att hela den bayerska statliga myndigheten står på avskrivning.
Det uppdrag den bayerske ministerpresidenten har fått syftar i själva
verket till likvidation. »Vid genomförandet av dessa åtgärder kan den
bayerske ministerpresidenten avvika från gällande rätt», heter det
också mycket troskyldigt i kungörelsen.
Låt oss återvända till utgångspunkten för vår betraktelse: Preussen.
Preussens privilegierade ställning får inte betraktas som en historisk
kvarleva, som bibehålles av pietetsskäl. Preussen har i själva verket
i dag nått sin största maktutveckling. Det stortyska riket är i dag
»preussiskt» i en helt annan utsträckning än kejsarriket någonsin
varit det under Bismareks glansdagar. Preussen har med sina institutioner och sin anda genomsyrat riket uppifrån och ända ned. Prof.
Huber har funnit följande träffande formulering: »Preussen är enligt
nu gällande rättstillstånd alltjämt rikets husmakt, -källan, från vilken statlig kraft strömmar ut till riket i dess helhet.»
Preussens nyckelställning möjliggör det för dess regeringschef, Gö-
ring, att förena ett stort antal viktiga riksämbeten i sin hand. Aldrig
506
Preussen och Tyskland
förr i Tysklands historia har en enda minister utövat så många funktioner på en gång·. Redan i början av sin politiska verksamhet var
Göring den tyska riksdagens president. Senare övertog han de båda
befattningarna som »Luftfahrtminister» och »Chef der Luftwaffe». I
sin egenskap som »Reichsjägermeister» och »Reichsforstmeister» utövar han vidare den högsta kontrollen över jakten och skogarna. Det
utan jämförelse viktigaste ämbete Göring innehar är dock det, som år
1936 överdrogs honom av Hitler, då han kallades till befullmäktigade
för fyraårsplanen. Ar 1940 förlängdes detta uppdrag att gälla till
oktober 1944. Fyraårsplanen är ett gigantiskt försök att koordinera
förvaltningens och näringslivets krafter. Fyraårsplanens befullmäktigade är den ende dignitären i riket – förutom Hitler själv – som
får utdela direkta, bindande befallningar till samtliga civila myndigheter samt till krigsmaktens och partiets olika instanser. Vid krigsutbrottet inrättades en speciell krigsregering, >>ministerrådet för riksförsvareb, som fungerar i det alltför tungrodda kabinettets ställe.
Å ven här innehar Göring ordförandeskapet. I denna sin egenskap
innehar han en ställning, som mycket påminner om rikskanslerns i
gammal bemärkelse. Man skulle således kunna säga att den gamla
preussisk-tyska personalunionen i den högsta regeringsinstansen i viss
mån blivit återställd i Görings person, helst som Hitler uttryckligen
avlagt sin rikskanslertiteL Den preussiske ministerpresidenten är åter
rikets främste dignitär – näst efter Hitler.
Hitler underströk förresten detta faktum när han i riksdagen den
l sept. 1939 utnämnde Göring till sin efterträdare, ifall händelserna
skulle göra en sådan succession nödvändig. Under kriget utkristalliserades vidare i det ovannämnda ministerrådet för riksförsvaret ett
trängre utskott bestående av tre medlemmar, där Göring likaledes
fungerar som ordförande. Triumviratet innehar vittgående hemliga
fullmakter. På hösten 1943 sattes emellertid Görings prioritet allvarligt i fråga, när gestapochefen Himmler inträdde i triumviratet i den
till Prag förflyttade inrikesministern Frieks ställe. Å ven i övrigt har
det på senare år inte saknats försök att kringskära den preussiske
ministerpresidentens maktställning. Som framgångsrika rivaler ha
framträtt bl. a. riksministern för rustningar och ammunition Speer
samt generalbefullmäktigen Sauckel, vilkas fullmakter delvis givit
dem möjligheter att göra intrång på Görings maktsfärer. Ett högst
egenartat ingripande i Preussens territoriella status skedde helt nyligen av Hitler personligen. Den l resp. 29/4 1944 utfärdades tre förordningar: angående provinserna Kurhessen och Nassau, om provinsen Sachsens nyindelning samt angående överpresidenternas uppgifter
och befogenheter inom regeringsområdena Aurich och Osnabriick.
(Reichsgesetzblatt I, s. 109 f., 112.) De preussiska provinserna HessenNassau och Sachsen (= Provinz Sachsen) uppdelas enligt dessa förordningar på fyra mindre provinser, vilka motsvara de nazistiska
»Gaue>> samt de militära riksförsvarsområdena. Så har man fått fram
de nya provinserna Kurhessen, Nassau, Halle-Merseburg och Magdeburg. Provinsen Hannovers västra del har underställts riksståthållaren över Bremen-Oldenburg. För tiden efter kriget har dessutom pro- 507
-~–·-·–·
Ernst Pfleging
vinsen Hannovers upplösning ställts i utsikt. Här föreligger således
en analogi till fallet Bayern. De nu uppdelade provinserna hade under
1800-talet förenats med Preussen genom annektering. Hitlers främsta
motiv för uppdelningen torde utan tvivel ha varit att han i befolkningens medvetande vill utplåna minnet av den förpreussiska tiden.
Det förra konungariket Hannover, som nu uppdelats på en preussisk
och en icke-preussisk del, hyste under perioden från annekteringen
1866 och ända fram till Weimarrepublikens fall en regionalistisk opposition, den s. k. welferrörelsen (Deutschhannoveranische Partei). Till
år 1837 hade Hannover varit förenat i personalunion med England.
Den nu avskilda delen är alltjämt övervägande katolsk; under kulturkampens tid stod det katolska centerpartiet oftast i samma försvarsfront med de hannoveranska federalisterna mot Bismarck. Nu, då
domedagen över Preussen och nazistsystemet står för dörren, försöka
nazisterna i desperation undanröja alla rester efter en tidigare statlig
ordning, som till äventyrs skulle kunna erbjuda en grundval för en
tysk regering efter Hitler. Inte ens Preussens territoriella bestånd
skonas därvid. Görings underskrift saknas under de nämnda förordningarna, som endast uppvisa Hitlers och kansliminister Lammers’
namnteckningar. Det är inte alls omöjligt att Preussens självständiga
roll kommer att ytterligare inskränkas, sedan det gjort sin skyldighet
inom Tredje riket genom att ge det sin omisskänliga prägel.
Åndå är det anmärkningsvärt hur pass mycket självständighet den
preussiska förvaltningsapparaten hittills fått behålla trots alla av
kriget föranledda »förenklings»- och inskränkningsåtgärder. Alltjämt
behandlas i de statliga kungörelserna de preussiska »Obersten Landesbehörden» som likställda med motsvarande riksmyndigheter, även i
sådana fall, där ingen personalunion föreligger. Alltjämt ha även
Preussens ledande skikt, storagrarerna, adeln och den tunga industrins
män åt sig lyckats bevara en mycket stark ställning. Alltjämt bestå i
öster de s. k. »gemeindefreien», d. v. s. utanför den kommunala indelningen stående godsen, som med sin partiella skattefrihet ge sina
ägare en icke föraktlig ekonomisk förmånsställning. Genom en förordning av den 12/1 1943 avlöstes i Preussen de från medeltiden härstammande bergsregalierna. Avlösningen försiggick dock i den formen att de s. k. »ståndsherrarna», d. v. s. de 1803 mediatiserade feodalherrarna, såsom »gottgörelse» fingo överta en del av de mest värdefulla statliga gruvorna. Det var förresten samma personer som under
efterkrigstiden i striden om ersättningen åt furstarna skyndat sig att
göra sina anspråk gällande. På bekostnad av det statliga preussiska
gruvsällskapet »Preussag» avstods således till fursten av StolbergWernigerode inte mindre än 44 bruksföretag och mineralförekomster;
prinzen zu Salm-Salm erhöll 13 stenkolsgruvor och greven von der
Asseburg-Falkenstein-Rothkirch 9 värdefulla gruvfält. Dessa egendomar överlätos fullständigt gratis; de förra regalieinnehavarna behövde framdeles inte ens erlägga de tidigare regalieavgifterna till
statskassan. Åven den beryktade »östhjälpen», som spelade en ej ovä-
sentlig roll vid Tredje rikets tillkomst, lever alltjämt kvar. skatteöverskottet från de folkrika tätorterna i västra och mellersta Tyskland
508
Preussen och Tyskland
(med övervägande arbetarbefolkning) överföres ofta till den »nödlidande» östern.
I vad mån händelserna den 20 juli 1944, då missnöjet inom en del av
det tyska generalitetet kom till öppet utbrott, komma att inverka på
det historiska preussiska ledarskiktets framtida ställning, kan i dag
ännu inte med säkerhet sägas. Det förefaller dock uppenbart att
Preussens förbund med den nihilistiska nationalsocialismen inte kunnat undgå att i sin mån återverka på Preussen och omgestalta det i
en riktning, som ej fullt motsvarade de gammalpreussiska traditionsbärarnas önskningar och framtidsförväntningar.
Vi ha sett, huru efter det heliga romerska rikets undergång något i
historisk mening tyskt rike inte längre har existerat. Medan Österrike
kan betraktas som den stora universella rikstraditionens efterklang,
framstår Preussen i alla avseenden som denna riksides motpart. I
Tredje riket har den preussiska centraliserade maktstaten uppnått sitt
sista och mognaste skede,- något därutöver finns inte längre. Samtidigt har den sedan reformationstiden i Tyskland allt häftigare förda
striden mellan makt och ande drivits till sin yttersta spets. De stora
tyska diktarna, vetenskapsmännen och konstnärerna ha ända sedan
medeltidens slut stått främmande för maktpolitikens Tyskland. Den
redan citerade österrikiske historikern och förre undervisningsministern Heinrich von Srbik har en gång- några år före Österrikes ockupation- vågat röra vid detta ömtåliga ämne. Han skriver således att
»varken den preussiska eller den österrikiska strömmen, i vilka den
tyska historien efter 1648 delar sig, innehåller hela den tyska historien.
Inte heller dessa båda strömmars summering ger oss hela Tyskland,
utan där finnes även ett tredje Tyskland, som inte betecknade någon
politisk kraftström, men som andligt och kulturellt bar upp det sanna
tyska väsendet.» (Historische Zeitschrift 1935, s. 262.)
Preussen har nästan alltid betraktat Tyskland som erövrat område.
Detta ogynnsamma slutomdöme kan inte jävas av de relativt få ljusglimtarna i den preussisk-tyska historien: eran Stein-Hardenberg,
året 1848, den wilhelminska epokens andliga rörlighet, som dock mera
verkade på bredden än på djupet samt slutligen \Veimardemokraternas utan tvivel ärliga ansträngningar. Ofta får man höra den invändningen, att de regerande herrarna i Tredje riket personligen inte äro
av preussisk härstamning’- exempelvis Hitler och Göring- och att
följaktligen Preussen inte kan lastas för Hitlerdiktaturens tillkomst.
Därtill är att svara att den avgörande faktorn, när det gäller Preussen, är institutionerna, och att först i andra hand komma de personer,
som använda sig av den preussiska statsapparaten. Romarnas imperium förblev under sitt senare skede alltjämt den stat som i sina typiska institutioner präglades av kejsar Augustus’ principatsförfattning, även om en ickeromare-en afrikansk fältherre eller en man av
låg härstamning- sökte begagna sig av den maktfullkomlighet, som
han som princeps legibus solutus kunde göra anspråk på.
Allt mera trängande reser sig nu frågan vad som skall ske, när det
nuvarande diktatursystemets fortbestånd genom den militära och poli- 509
.·
Ernst Pfleging
tiska utvecklingen allvarligt ifrågasättes. Preussen har uppfyllt sin
mission i Tredje riket och därmed har det, vill det synas, även tagit
ut sina krafter. Broarna tillbaka till den sistförflutna tiden – till
Bismareks rike, till W eimarrepubliken, äro avbrutna. En ny stat kan
endast uppstå, om tyskarna, samtidigt som de beslutsamt vända sig
bort från den senaste hundraårsperioden, djärvt söka sig tillbaka till
en mera avlägsen tid, då den tyska historien ännu flyter fram i en
obruten ström. Med Hitlers nederlag torde denna gång även det rike
falla till marken, som uppstått ur Österrikes och det övriga Tysklands
vanmakt och Preussens militära överlägsenhet. De historiska tyska
landskapen böra åter få inta den plats som rätteligen tillkommer dem.
Redan ha de regionalistiska krafterna åter börjat röra på sig. Särskilt Österrike, under århundraden det gamla tyska rikets ledande
faktor, torde ännu inte på långt när ha tömt ut sina krafter och spelat ut sin roll inom den tyska politiken. När det preussiska riket störtar samman måste med naturnödvändighet ett behov göra sig gällande
att sammanfatta den i folkets medvetande fast förankrade nationella
enheten i en ny statlig organisation. Vissa allierade politikers uppdelningsprojekt, som närmast synas inspirerade av nazistiska tankegångar, komma med all sannolikhet att ytterligare stärka det tyska
folkets vilja att rädda sin nationella enhet och sitt oberoende undan
Hitlersystemets sammanbrott. Efter Preussens upplösning kommer
den avgörande rollen vid rikets rekonstruktion att tillfalla den tyska
västern och södern. Utvecklingen i Mellaneuropa kommer med inre
nödvändighet åter att ta vid där den bröts av händelser sådana som
Westfaliska freden; »Reichsdeputationshauptschluss» 1803 och slaget
vid Königgrätz. De tyska ländernas frivilliga sammanslutning till en
federation på tysk – och icke längre preussisk – grundval är en av
de mest väsentliga förutsättningarna för säkerstäBandet av en varaktig europeisk fred. Att en sådan inte kan åstadkommas med tvång,
ockupation, straffdomar och utrotningskampanjer torde den nazistiska nyordningen nogsamt ha visat. De allierades fredsplaner sådana
de te sig i dag synes visserligen inte erbjuda utrymme åt en nygestaltning på frivillighetens grund. Särskilt en lord Vansittarts vanföreställningar, som dessvärre vunnit en del medhåll, utgöra ett svårt hinder för en allvarlig framtidsplanering. Atergången till rättstaten kan
i Tyskland endast försiggå efter svåra uppgörelser med inre och yttre
vedersakare. De allierade huvudmakterna ha detnu-och kanske endast nu!- i sin hand att genom ett försiktigt och diskret men ändock
dådkraftigt stöd åt de demokratiska och federalistiska strävanden i
Tyskland ge det preussiska våldssystemet dödsstöten. Men de ha å
andra sidan även möjligheten öppen att genom en kortsynt undertryckelsepolitik eller genom att ge stöd åt en utsiktslös separatism
konservera ett preussiskt Tyskland och frambesvärja en preussisk
hämndaktion, som i en av sociala slitningar skakad efterkrigsvärld
måste finna en utomordentligt gynnsam mark. :H’ör denna fara skyddar ingen negativ Vansittartfred- endast en positiv och konstruktiv
europeisk återuppbyggnad.
510
OCH TYSKLAND
EN HISTORISK EXPOSE, GJORD UR SYDTYSKT
SYNLÄGE
Av redaktör ERNST PFLEGING, Uppsala
I.
FöR att någorlunda riktigt kunna förstå samtidens statliga utveckling i Tyskland måste man gå rätt långt tillbaka i tiden. Det skulle
vara helt missvisande, om man i det heliga romerska riket av tysk nation, medeltidens sacrum imperium, ville se ursprunget till den statsbildning, som under beteckningen tyska riket – Deutsches Reich –
år 1871 etablerades på tysk mark. Mellan det medeltida, federativa
rikets undergång och statsakten i Versailles’ spegelsal i preussisk regi
ligger ett långt interregnum, utfyllt av oändliga, förbittrade strider
mellan de tyska territorialfurstarna. Dessa sekellånga fejder gällde i
sista hand herraväldet över det tyska rummet, som förlorat sitt naturliga överhuvud. De nuvarande politiska brottningarna i Tyskland
kunna i sina grundmotiv föras tillbaka ända till tiden för hohenstaufen-dynastiens undergång. Det var då som det kristna, romersktyska världsriket, unum corpus Christianum, fick dödsstöten. I kejsarens ställe trädde territorialfurstar (Landesherren), emanciperade, suveräna bärare av ärftliga län. Olika försök att återställa den fulla
riksenheten slogo fel. Sista gången en allvarlig ansträngning i denna
riktning gjordes var under kejsar Karl V, som planerade en omfattande riksreform, enligt vilken det tyska riket skulle delas upp i
»kretsar». Detta försök strandade dock även det; territorialfurstarna
hade redan blivit alltför mäktiga och den habsburgska dynastien
hindrades av sina utländska – i synnerhet spanska – engagemang
från att helt ägna sig åt en kraftfull nyordning av Tysklands inre förhållanden.
Westfaliska freden (1648) satte slutgiltigt streck under det gamla medeltida rikets historia. Vad som ”därefter levde kvar av riket var knappast mer än själva namnet. Riket förvandlades alltmera till ett statsförbund mellan tyska territorialfurstar. Riksorganen hade förlorat
all egen real makt. Landsrätten trängde mer och mer ut riksrätten.
Den kritiske Pufendorf kunde därför med all rätt beteckna den ihåliga
konstruktion, som alltjämt bar namnet »tyska riket», som ett »monstrum».
Den politiska maktens tyngdpunkt hade under tiden även rent geografiskt flyttats bort från rikets centrum. Den nyare tidens båda
495
j …… _·
-.
Ernst Pfleging
tyska huvudmakter, som så smamngom upptogo arvet efter det romerska riket, Österrike och Preussen, hade uppstått på det gamla rikets östra gränsmarker. Den spänning, som rådde mellan dessa båda
makter, skulle bli bestämmande för hela den kommande politiska utvecklingen i Tyskland. Den habsburgska staten strävade -efter att
även under de nya förutsättningarna i största möjliga utsträckning
bevara och vidmakthålla det gamla rikets traditioner. Medeltidens
katolska universalism hade alltjämt en fast förankring i Wien. Den
sammanflätades på ett egenartat sätt med habsburgarnas husmaktspolitik. Fastän tysk i sin substans kunde den kejserliga staten utan
större friktioner i sig upptaga och med sig assimilera ett flertal icketyska folk. Habsburgsmonarkien visade sig inte minst däri som medeltidsrikets äkta arvtagare att den var övernationell. I sin habsburgsösterrikiska utformning verkade den tyska kulturen icke skiljande
utan förenande.
Helt annorlunda förlöpte utvecklingen hos den preussiska rivalen.
Med undantag för kärnlandet Mark Brandenburg var Preussen från
början beläget utanför det egentliga riksområdet Medan Österrike
utgjorde en av det »inre» rikets (regnum) viktigaste beståndsdelar
hörde Preussen endast till det »yttre» riksområdet (imperium). Det
statsväsen, som utvecklades på detta kolonisationsområde, saknade
därför det tyska rikets historiska kännetecken. Alltifrån sin upprinnelse var Preussen en till hälften slavisk utmark, vars ledareskikt,
som under flera sekel stod i länsförhållande till den polska konungen,
utmärkte sig genom en ytterst aggressiv militarism. Den preussiska
staten stod redan från början i ett utpräglat motsatsförhållande till
det övriga Tyskland. Ä ven i fortsättningen skulle den spela rollen av
en söndrande faktor, ett främmande element inom den tyska nationen.
Gentemot de slaviska livegna inom sina gränser uppträdde preussarna
som obevekliga herremän. Tvärtemot vad en senare tids historiemyt
velat göra gällande har Preussen under hela sin historia visat sig vara
riksenhetens svurna fiende. Kurfurst Fredrik Vilhelm, som i de
tyska historieböckerna brukar figurera under benämningen »den store
kurfursten», bedrev i förbund med Frankrike en vittutseende erövringspolitik inom Tyskland. Samtidigt förlikte han sig med adeln på
borgarnas och böndernas bekostnad. Medan på övriga håll i Tyskland
livegenskapens tryck undan för undan lättade, skärptes det avsevärt
i Preussen-Brandenburg. Adeln fick ett bestämmande inflytande över
här och förvaltning.
Under konung Fredrik Vilhelm I samt i ännu högre grad under
Fredrik den store blev Preussen stormakt. Den senares despotism hade
hämtat sin förebild från Ludvig XIV:s absolutistiska regim. Men till
följd av olikheten i förutsättningarna avsatte den preussiska imitationen ett väsentligt olikartat resultat. Den absoluta monarkien i Frankrike hade framgått ur kungadömets tvekamp mot adeln. Absolutismens oundgängliga förutsättning och fasta stöd var den franska nationen, folket som växt samman till en nationell enhet. Det är ingen
tillfällighet att just vid denna tid genom Jean Bodin den folkrättsliga
suveränitetsläran fördes till seger. Den nationella suveräniteten fick
496
_liiloio___….,_………….~-~~~_,.”’-,;:..__:·.:…·_-._._.–~—~–~-.i -~- ——
Preussen och Tyskland
sitt genombrott i form av konungadömets suveränitet: si veut le roi
veut la loi. Visserligen kvarstod ett moment i konungens maktfullkomlighet av Guds nåde, som förrådde bundenheten vid medeltidens
jus Divinum. Det blev den franska revolutionen förbehållet att röja
denna ett äldre betraktelsesätts sista kvarleva definitivt ur vägen.
Helt annorlunda gestaltade sig förhållandena i Preussen. Någon
preussisk nation existerade inte – och någon tysk nation ville Preussen under inga förhållanden erkänna. Vid hovet i Sanssouci talade
man franska; den preussiske konungen var inte ens mäktig att använda det tyska språket någorlunda felfritt. Feodaladeln hade fått en
oerhörd makttillväxt; genom sitt monopol på civila och militära ämbeten hade de preussiska junkrarna i praktiken nära nog fått hela den
preussiska statsapparaten fast i sin hand. Konungens absolutism
måste därför nödvändigt bli statsabsolutism. Det är ur den synpunkten Fredrik II:s så ofta missförstådda valspråk får sin rätta historiska
belysning: Le roi -le premier serviteur de l’Etat. Fredrik den andres
stat skilde sig i princip från samtidens övriga europeiska stater. Här
är inte kungens person maktens yttersta källa utan statsapparaten
som sådan. Denna själlösa apparat bäres upp av östra Preussens privilegierade godsägare. Den absolute konungen är statens högste administratör. I sina avgöranden bindes han av inga som helst rättsliga
skrankor; över sig har han endast »staten i sig» (»der Staat an sich»).
För första gången möta vi i Fredriks militärpolitik (Västpreussen,
Schlesien!) den »arronderingsprincip», som senare i mycket större
måttstock skulle upptagas av Hitler under slagordet »storrumsplanering». Människan uppfattas endast som ett bihang till det geografiska
»rummet». Att behärska detta är statsledningens mål. Människan –
även konungen själv – blir endast ett tjänande verktyg under den
opersonliga staten, som upphöjts till självändamål. Träffande har
Novalis kännetecknat detta den preussiska statens säregna väsensdrag: »Ingen stat har någonsin i högre grad förvaltats som en fabrik
än Preussen efter Fredrik Vilhelm I:s död.» Senare bar Regel dragit
den filosofiska konsekvensen ur den preussiska statens praxis, när han
grundlade läran om religionens och moralens underordnande under
statens krav,- en lära som i våra dagar åter fått sin tragiska aktualitet. »Staten är den sedliga idens verklighet, det i och för sig förnuftiga», förklarar Regel (Recbtsphilosophie % 257-258).
I Österrike däremot förlöpte utvecklingen i helt andra banor. Det
konservativa och katolska Österrike visade sig under Maria Teresia
mycket mera öppet för naturrättens och humanismens ideer än vad
Fredrik II:s »upplysta despotism» gjorde. Ehuru den gamla rikstraditionen även här mer och mer förbleknat, förblev dock Wien den genom landsfurstarnas mångfald splittrade nationens naturliga centrum
och Tysklands huvudstad. Maria Teresia genomförde även – trots
rikets trångmål inte minst under sjuårskriget mot Fredrik II- flera
omfattande reformer, som hårt drabbade de tidigare privilegierade.
Adel och prästerskap fingo ej längre njuta skattefribet för sina gods;
trycket som lastat bönderna lättade väsentligt; den föråldrade straffrätten förnyades. Ett modernt departementssystem trädde i den se- 497
.-.~
-~–~~————————–
Ernst Pfleging
kreta konseljens ställe. Däremot kunde landet ej hävda sig i kriget
mot Preussen. Även nu hindrades det av sina talrika utomtyska
engagemang.
Med sjuårskriget hade Preussen öppnat den sekellånga striden mellan de båda makterna om herradömet i Tyskland. Denna strid erbjöd
utländska makter åter och åter gynnsamma tillfällen att blanda sig i
de inre tyska angelägenhetena. Alltefter den växlande inrikespolitiska
situationen i Tyskland kunde än den franske konungen, än den ryske
tsaren uppträda i medlarens roll. Inte med orätt har den österrikiske
historikern Srbik betecknat Fredrik II som »den store förstöraren av
riket med dess habsburgsk-österrikiska spets». När det gäller prisgivandet av nationens intressen väga den habsburgska husmaktspolitikens försyndelser fjäderlätt mot Preussens svåra skuld. Sin antinationella inställning dokumenterade Preussen särskilt tydligt då
det 1795 i Basel svek sitt förbund med den österrikiska monarkien och
sina högtidliga löften och ingick separatfred med Österrikes motståndare Frankrike. »Sant är att båda de tyska stormalderna besjälades
av statlig egoism; men det var Preussen som först tog det ödesdigra
steg, vilket ledde till förbundets upplösning, till namnlös olycka för
riket, till den tyska söndringens öppna utbrott.» (Srbik.)
I söndringens tecken gled Tyskland in i Napoleonskrigen. Katastrofen lät inte länge vänta på sig. Genom beslutet av år 1803 – »Reichsdeputationshauptschluss» – beseglades det tyska rikets sönderfall,
och den 6 augusti 1806 måste kejsar Franz II böja sig för Napoleons
påbud och nedlägga den tyska kejsarkronan. Därmed var den tyska
kejsarkronan skild från habsburgmonarkien. Detta förhållande blev
som bekant bestående även efter Napoleons fall. Aterigen måste man i
detta sammanhang avliva en preussisk historiemyt, att nämligen Tysklands befrielse från det napoleonska oket företrädesvis skulle ha varit
Preussens verk. I motsats till vad som är fallet i Österrike och Ryssland fanns det i Preussen ett icke obetydligt parti, som i Napoleon såg
en ny universalkejsare, som var kommen att ena det söndrade Europa.
Det dröjde flera år innan Preussen långsamt genomgick en regeneration, tack vare Steins, Hardenbergs, Scharnhorsts och Gneisenaus
reformsträvanden. Reformerna utformades i huvudsak av män, som
härstammade från det utompreussiska Tyskland. De stötte på hårdnackat motstånd och förblevo därför endast halvmesyrer. För stä-
dernas del infördes en för dåtida förhållanden ganska långtgående
självstyrelse. Men själva statsapparaten berördes icke av reformerna.
De gjorde i själva verket halt redan inför den s. k. mellersta förvaltningsinstansen mellan staten och kommunerna. Själva det preussiska
förvaltningssystemets grundpelare ha således förblivit bestående intill
denna dag. – När Napoleon slutligen dukade under för det övriga
Europas förenade ansträngningar, skyndade sig de gamla makthavarna i Preussen, de som i främsta rummet hade varit ansvariga för
nederlagen i J ena och Auerstedt, att åter inta sina gamla positioner.
Reformivrarna, som hade hjälpt Preussen att överleva katastrofen,
skötos åter helt åt sidan.
Efter 1815 sönderföll Tyskland i tre delar, som nödtorftigt höllos
498
~~——–….—~,……,,….–.-·~·—–.·
Preussen och Tyskland
ihop av förbundsakten. Den första delen representerades av konungariket Preussen. Medeltidens uppdelning på »regnum» och »imperium»
gjorde sig ännu gällande däruti att dess östliga områden – provinserna Ostpreussen, Västpreussen och Posen – icke innefattades i förbundsakten. Den andra riksdelen bildade Österrike, som emellertid en·dast med sina »cisleitanska» länder tillhörde förbundet. Vid sidan om
dessa båda historiska makter höll nu ett »tredje Tyskland» på att växa
fram. Det omfattade väsentligen Tysklands södra och sydvästra delar,
.som i flera avseenden stodo i motsatsförhållande till Preussen. Närheten till Frankrike betingade här en starkare orientering åt väster
~ch gav upphov till olika demokratiska strömningar. Den statsrättsliga utvecklingen hade här i sydväst redan tidigt börjat röra sig i
konstitutionalismens banor. När 1848 års stormar sprängde tyska förbundet i dess gamla form, trädde detta tredje Tyskland för en tid
.starkt i förgrunden. Det satte i synnerhet sin prägel på nationalförsamlingen i Frankfurt 1849. Då enighet mellan Preussen och Österrike
i fråga om rikets rekonstruktion där icke kunde uppnås, misslyckades
nationalförsamlingen i sitt försök att giva riket en författning. Utslagsgivande blev även i detta fall Preussens negativa hållning. De
demokratiska folkresningarna i Sachsen och Sydvästtyskland dränktes av preussiska trupper i blod. I stället för att Preussen skulle ha
uppgått i Tyskland – som Frankfurtförsamlingen hade fordrat –
gick utvecklingen numera i motsatt riktning. Det tyska förbundet
återkallades till liv, om även i ytterligare uttunnad gestalt. Preussen
hade dock nu fattat sitt beslut att definitivt uttränga Österrike ur
riket. I den preussiska politiken trädde nu den man i förgrunden, som
mer än någon annan bidragit till att underordna hela Tyskland under
den preussiska militärstaten: Otto von Bismarck. Den 6 sept. 1849
formulerade han målet för vad han kallade en »nationell preussisk
politik» sålunda: »… att kasta svärdet i vågskålen och befalla tyskarna, vilken deras författning skall bli.» Katastrofen nalkades
snabbt. I konflikten mellan Österrike och Frankrike om de italienska
arvlandens ställning vägrade Preussen ånyo att uppfylla sin förbundsplikt gentemot Österrike. Freden i Villafranca (1859) betydde
dödsstöten för den österriskisk-ungerska stormakten. Den på fördrag
grundade, konservativa rättsordningen i Europa hade upphört att
existera. Bismarck kunde nu med lätthet förverkliga sin länge hysta
plan att förödmjuka Österrike och utstöta det ur det tyska förbundet.
Tragedin av år 1866 föregicks emellertid av ett märkligt förspel, den
s. k. furstedagen i Frankfurt den 16 aug. 1863. I Wien hade man utarbetat ett utkast till riksreforin, vilket avsåg skapandet av ett stortyskt rike under den österrikiske kejsarens presidium och innefattande långtgående garantier åt de tyska mellanstaterna. Bismarck
förstod omedelbart, att detta projekt innebar ett dödligt hot mot Preussens aspirationer på herraväldet över Tyskland. Den preussiske konungen intog till en början en icke helt avvisande hållning, men skrämdes av Bismarck med talet om Preussens förestående »mediatisering»,
ifall planen förverkligades. Inom det övriga Tyskland upptogs den
österrikiska planen med stor sympati; kejsar Franz Josef blev på sin
499
-~,, _____….__
Ernst Pfleging
resa till Frankfurt föremål för entusiastiska hyllningar från den sydtyska befolkningens sida. Men då Preussen obönhörligt satte sig emot
reformförslaget, föll detta till marken, och hela Frankfurtkongressen
rann ut i sanden. Kriget hade nu blivit oundvikligt. Bismarck ansåg
tiden mogen för det länge planerade överfallet, som kom att drabba
inte bara Österrike utan hela det tyska förbundet. Efter katastrofen
vid Königgrätz följde freden ·i Prag; Österrike måste lova att avhålla
sig från allt deltagande i Tysklands inre angelägenheter. Under Bismareks ledning bildades nu det nordtyska förbundet. I Sydtyskland
var hatet mot Preussen och »preusseriet» så starkt, att Preussen här
fick nöja sig med ett samgående enbart i ekonomiska ting i form av
den tyska tullunionen. Men Preussen hade nu genom den militära
segern fått fria händer att efter eget gottfinnande ta itu med sina
närmaste, svagare grannar. De angränsande småstaterna annekterades i klump: kungariket Hannover, Hessen-Nassau, Kurhessen och
den fria riksstaden Frankfurt införlivades med det preussiska väldet.
Den tyska segern i kriget mot Frankrike 1870/71 resulterade som
bekant i grundarrdet av en stat, som kallades Deutsches Reich, men
som i själva verket snarare var ett storpreussiskt rike. Den i det fördolda alltjämt fortlevande iden om en tysk nation – en ide, som efter
rikets stympning blivit så att säga hemlös- missbrukades nu av Bismarck till att tjäna som motiv för den »lilltyska» lösningen: »I den
mån iden om en tysk nation lät sig brukas som medel för att öka
Preussens makt och Preussen vid förmälningen med denna ide behöll
ledningen förelåg ej längre något skäl att försmå en sådan förbindelse.» (Meinecke.)
Efter händelserna av år 1848 skilde sig den preussiska regeringsformen avsevärt från den i de sydtyska och övriga tyska staterna rå-
dande statsformen. Den oktrojerade författningen av den 5 dec. 1848
återtogs redan i jan.1850 på Bismareks tillskyndan. Den demokratiska
rösträtten ersattes med den beryktade »treklassrösträtten», enligt vilken godsägarna i de östra områdena kunde påräkna en oangriplig
position i det preussiska parlamentet. Dessutom förvandlades första
kammaren, som ursprungligen varit avsedd som en representation för
självstyrelseorganen, till det allbekanta »Herrenhaus». Motsättningen
mellan Preussen och de sydtyska staterna blev därmed oöverkomlig.
Adel och militär spelade inte någon annanstans i Tyskland ens tillnärmelsevis samma dominerande roll som i Preussen. Riksförfattningen av år 1871, som borde ha utformats till ett försök att överbygga
denna ödesdigra dualism, blev i stället ägnad att tillspetsa den ytterligare.
Det nya riket blev icke något adekvat uttryck för nationens vilja till
enhet. Kejsarkronan hade inte längre som fordom sin egen tyngd;
den var endast en prydnad som man hade hängt vid den preussiska
kungakronan. Preussen blev den dominerande faktorn, »riket» däremot endast en formel för det övriga Tysklands underkastelse under
Preussen. De sydtyska staterna avspisades med några enstaka »reservaträttigheter», som i Berlin förlöjligades som småskuren »parti- 500
Preussen och Tyskland
kularism». Riksdagen fick i praktiken en synnerligen underordnad
ställning; alla verkliga avgöranden lågo hos Preussen. I sin egenskap
av tysk kejsare förfogade den preussiske konungen över rikets exekutivmakt. Hans vetorätt utsträcktes till alla författningsändringar
samt i vissa fall även till lagstiftningen. I krigstid stod rikets samlade härsmakt under kejsarens högsta befäl. Särskilt under kejsar
Vilhelm II framträdde den preussiska konungens traditionella strä-
van efter personlig maktutövning åter med stötande tydlighet. Men
denna strävan hade sin grund inte så mycket – som ofta felaktigt
gjorts gällande – i den sista preussarkonungens personlighet utan
fastmer i den av Bismarck skapade regeringsformens egen logik. Allaredan i en av Vilhelm I den 4 jan. 1882 utfärdad »nådig kungörillse»
kunde man läsa: »Det är min vilja, att varken Preussens eller rikets
lagstiftande församlingar skulle lämnas i tvivel om min och mina
efterträdares författningsenliga rätt till en personlig ledning av politiken.» Kungörelsen var kontrasignerad av rikskansler furst Otto von
Bismarck.
Av händelserna år 1918 förblev rikets inre territoriella gestaltning
väsentligen oberörd. I Weimarförfattningen bibehölls Preussens statliga enhet ograverad; ett första författningsutkast, som hade räknat
med en uppdelning av Preussen i syfte att stärka riksenheten, blev
förkastad. Den definitiva författningen gav dock icke längre uttrycklig sanktion åt det under hohenzollrarna rådande intima sambandet
mellan preussisk regering och riksregering. Författningens artikel 18
gav visserligen löfte om en förestående riksreform, – men detta löfte
infriades aldrig. I riksrådet, som efterträdde kejsartidens förbundsrepresentation, ökades t. o. m. Preussens röstetal; medan det tidigare
hade innehaft 17 av 58 röster, förfogade det nu över 2/5 av rösterna.
Detta betydde dock relativt litet; i praktiken gav Preussens administrativa övervikt och stora befolkningsmängd – omkring 3/5 av rikets
befolkning – oftast utslaget. Därtill kom att de mindre nordtyska
staterna i sådan utsträckning voro ekonomiskt och finansiellt beroende av Preussen, att de endast undantagsvis vågade motsätta sig
Preussens yrkanden i riksrådet. I det stora hela bevarade således
Preussen sin dominerande ställning även under Weimarrepubliken.
Därtill bidrog ytterligare den omständigheten att Österrikes förväntade anslutning till riket icke blev av. Av den förr så mäktiga Donaumonarkien hade genom segerherrarnas maktspråk frånskilts en föga
livskraftig småstat, vars förmåga att hävda sig som självständig stat
var synnerligen begränsad. Genom att de segrande makterna envist
motsatte sig Österrikes frivilliga medverkan i den tyska rikspolitiken
säkerställdes definitivt Preussens herradöme över Tyskland även under Weimarperioden. Detta sammanhang tycks underligt nog ha
undgått många iakttagare. Tillsammans med de mellan- och sydtyska
staterna skulle Österrike måhända kunnat bryta den preussiska övermakten. Nu gick utvecklingen i stället i motsatt riktning. Genom att
rikskanslerns och den preussiska ministerpresidentens ämbeten åtskildes och personalunionen i rikets högsta instanser upplöstes, fick
Preussen en mera fristående ställning gentemot riket än förr. Dualis- 501
Ernst Pflegi.ng
men mellan Preussen och riket blev således ännu större än på den
graderade rösträttens tid. Den kände rättslärde och författningskommentatorn G. Anschiitz karakteriserade 1922 det uppkomna tillståndet
sålunda: »Två regeringar sitta intill varandra i Berlin, varav den ena
rättsligt, den andra faktiskt äger den största makten.» Riksregeringen
hade ingen »husmakt», intet land att stödja sig på. Därför behöll
Preussen sin hegemoni, om även i en annan form än tidigare.
Kravet på en riksreform gick som en röd tråd genom Weimartidens statsrättsliga diskussion. Svårigheterna skärptes genom delstaternas finansiella trångmål. De politiska partiernas inställning till
frågan om riksreformen var skiftande och delvis ganska vacklande.
De konservativa »tysknationella», godsägarklassens och det högre ärohetsmannaståndets parti, avvisade tanken på en enhetsstat, emedan de
ansägo Preussens integritet vara en förutsättning för sig själva att i
framtiden en gång åter få gripa om det politiska rodret. De ville övervinna dualismen genom att återställa real- och personalunionen mellan rikets och Preussens styrande organ. Det var i princip samma program som senare skulle komma att förverkligas av Hitler, om även på
helt annat sätt än de konservativa hade tänkt sig.- Det katolska centerpartiet åter ville icke veta av någon preussisk unitarism; man hade
på detta håll i alltför färskt minne den behandling katolikerna varit
utsatta för av den preussiske protestanten Bismarck under kulturkampens tid. Emellertid ville man å andra sidan icke draga ut den
fulla konsekvensen att låta Preussen helt uppgå i riket. – Det siffermässigt starkaste partiet, socialdemokraterna, som enligt en träffande,
paradoxal formulering »regerade men ej härskade» i Preussen, var till
sin principiella inställning anhängare av enhetsstatstanken. Men den
programmatiska inställningen råkade i konflikt med den praktiska
politikens syftemål att söka behålla partiets åtminstone formellt
starka position i Preussen. Därtill kom att de sydtyska socialdemokraterna i många fall voro övertygade federalister. Följaktligen undvek socialdemokratien i möjligaste mån att i alltför bestämd form ta
ställning till dessa frågor. De preussiska ministrarna fingo dock av
sitt parti fria händer att arbeta för bibehållandet av Preussens – och
därmed sin egen – maktställning. På den »Länderkonferenz» (delstatskonferens), som hölls i Berlin 16-18 jan. 1928, framträdde för första gången konturerna till den senare av Hitler genomförda regleringen. Den preussiske inrikeministern motsatte sig framgångsrikt
alla försök att göra allvar av den i författningen utlovade riksreformen, eftersom en sådan ovillkorligen skulle ha medfört en minskning
av Preussens område och kompetens. I stället väcktes kravet på en
»stark» riksregering samt föreslogs att endast de »funktionsdugliga»
-underförstått: de största- tyska länderna skulle tillåtas fortbestå.
Sachsen och de tre sydtyska länderna Bayern, Wiirttemberg och Baden
nämndes i detta sammanhang. I konferensens slutbetänkande rekommenderades en sammanslagning av den preussiska lantdagen med
riksdagen samt av den preussiska regeringen med riksregeringcn. De
preussiska provinserna skulle bli en sorts nya Hinder. Därmed var
åtminstone i teorien grunden lagd till den framtida nationalsocialis- 502
Preussen och Tyskland
tiska provinsialförfattningen, genom vilken tyngdpunkten förflyttades till den s. k. »mellaninstansen».
Det framgår tydligt av det anförda, att även under Weimar-republiken det preu~siska arvet varit bestämmande för rikets inre struktur.
Den preussiske ministerpresidenten Otto Braun framhöll i ett tal 1927
uttryckligen den preussiska kontinuiteten i rikets utveckling och uttryckte som sin bestämda mening att denna kontinuitet borde bevaras:
»De, som i Preussens sönderstyckande vilja se lösningen av det preussisk-tyska problemet förbise tydligen fullständigt, att Tyskland utan
Preussens utveckling till stormakt aldrig skulle ha övervunnit det
förra århundradets bedrövliga småstatsvälde (Kleinstaaterei) .»
II.
Nationalsocialismens tillträde till makten föregicks på sommaren
1932 av ett betydelsefullt mellanspel. Den dåvarande rikskanslern
Franz von Papen avlägsnade genom en våldsam kupp den preussiska
regeringen, som visserligen hade förlorat sitt parlamentariska underlag, men författningsenligt satt kvar, då ingen annan regering kunde
vinna majoritet i den preussiska lantdagen. Den rättsliga grundvalen
för denna aktion var synnerligen tvivelaktig. von Papen kunde dock
åberopa sig på rikspresidentens samtycke. Denne, den gamle Hindenburg, hade redan sedan en längre tid tillbaka med hjälp av W·eimarförfattningens paragraf om undantagstillstånd utövat en sorts presidial diktatur i riket. Papens aktion upphävde nu åter dualismen mellan riksregeringen och den största tyska delstatens regering. Som på
Bismareks tid hade man åter fått garanti för en enhetlig politisk kurs
i Preussen och i riket. Preussen kunde nu göras till språngbräda för
de antidemokratiska kretsarnas långtsyftande planer. För en kortare
tid tillsattes där en kommissariatsförvaltning. Det var i stort sett
Preussens gamla agrara och adliga makthavare, som övertogo arvet
efter den störtade socialdemokratien. Detta mellanspel varade emellertid inte länge. Så snart Hitler övertagit makten i riket underställdes
Preussen nazistisk ledning. Det var Hermann Göring som utnämndes
till preussisk ministerpresident. Innan ännu likriktningen hade nått
det övriga riksområdet, hade Göring i Preussen omsatt de nazistiska
principerna på lagstiftningens och förvaltningens område i handling.
Den tyske rättslärde E. R. Huber ger i sitt arbete om Tredje rikets
författning förklaringen, varför just Preussen valdes till utgångspunkt för den nazistiska diktaturen: »Vid tidpunkten för maktövertagandet år 1933 var Preussen rikets mest betydelsefulla inre maktfaktor. Preussen ägde den stramaste inre organisationen, det mest
disciplinerade ämbetsmannaståndet, den slagkraftigaste polisstyrkan.»
Medan aktionen mot de övriga tyska länderna genomfördes med yttersta stränghet, inrymdes åt Preussen en förmånlig undantagsställning. Sålunda skulle riksdagsvalen den 5 mars 1933 jämväl gälla för
den preussiska lantdagen. I övriga länderna däremot nyrekryterades
parlamenten genom dekret uppifrån, för att inte långt efteråt helt
503
-·
Ernst Pfleging
upplösas. För att inför hela världen demonstrera Preussens återuppståndelse celebrerades Tredje rikets födelse genom en storvulen festakt i den fridericianska traditionens »allraheligaste», Garnisonskirche
i Potsdam. Genom den andra likriktningslagen av den 7 april 1933
gjordes Preussen även rent organisatoriskt åter till rikets »husmakt».
Alla icke-preussiska delstater – eller »länder», som den officiella beteckningen efter 1919 löd ._____ ställdes under rikets tvångsförvaltning genom statliga kommissarier. I varje land tillsattes en »riksståthållare», som i praktiken övertog landsregeringens ledning. Riksståthållareämbetet utgjorde en direkt kopia av den preussiska Oberpräsident-befattningen. Denna senare nyreglerades samtidigt genom en
riksförordning. Överpresidenterna likställdes därigenom även de jure
med riksståthållarna. »Mellaninstansen», som ända sedan Fredrik
Vilhelm I hade utgjort kärnan i det preussiska förvaltningssystemet,
etablerades således nu inom hela riksområdet. Det karakteristiska
kännetecknet för den preussiska mellaninstansen hade alltifrån början varit att all makt koncentrerades i en hand; någon uppdelning på
speciella förvaltningsgrenar förekom icke. Detta stämde ju utmärkt
väl överens med nazismens ledarprincip. Liksom den högste ledaren är
direkt ansvarig för alla riksförvaltningens grenar har hans underordnade provinsiella hövding obegränsad kompetens inom sitt förvaltningsområde.
Preussens företräde framför de övriga länderna kommer tydligt till
uttryck dels i lagen om rikets nybyggnad av den 30/1 1934 och dels i
riksståthållarlagen av den 30/1 1935. Preussen är således det enda
tyska land som icke står under överinseende av en riksståthållare. I
spetsen för den preussiska staten står der Fuhrer själv. Hitler har
dock »Överlåtit» sina befogenheter på den preussiske ministerpresidenten, Hermann Göring. I stället för den upplösta lantdagen har Preussen fått ett s. k. »statsråd», en sorts nazistisk notabelförsamling. Senare återinfördes även efter kejsarrikets förebild personal- och .realunionen mellan rikets och Preussens departement, varvid man dock
gick vida mera konsekvent till väga än vad någonsin hade varit fallet
under hohenzollrarna. Endast ministerpresidentens och finansministerns ämbeten höllos utanför unionen1
I jämförelse med Preussen inneha de övriga tyska länderna en synnerligen blygsam ställning. Man skulle kunna säga att nazisterna på
de icke-preussiska tyska länderna efter 1933 först prövade det system,
som sedermera under det andra världskriget tillämpades gentemot de
ockuperade länderna, vilkas förvaltning likaledes underställdes var
sin »rikskommissarie».
Med tiden avskaffades landsregeringarna helt och hållet och riksståthållarna blev därmed ländernas enda styresmän. Riksståthållaren
uppträder givetvis inte som talesman för resp. delstats intressen
gentemot centralinstansen utan tvärtom som riksregeringens exekutör gentemot delstaterna. För närvarande existerar i några få länder
ännu skuggan av en landsregering, så i Bayern, vViirttemberg och Baden. I Sachsen däremot finns inte längre någon landsregering, om
man bortser ifrån att det inom riksståthållarens ämbetsverk förekom- 504
————————–~~~—–~~
Preussen och Tyskland
mer en byrå(!) med beteckningen »landsregering», som uppenbarligen
endast fyller en avvecklande funktion. Länderna utöva således inte
längre några som helst självständiga funktioner. De äga inte ens
längre juridisk organisationskaraktär som kommunerna; de äro
ingenting annat än historiska rudiment. Marburgdocenten Erich
Becker uttrycker saken träffande på följande sätt: »Inom länderna
förekommer för närvarande inte någon egen verksamhet (Eigenleben) -inte ens av rikets nåde.»
Åven i övrigt överfördes undan för undan det preussiska förvaltningssystemet till hela riksområdet. Kommunernas och städernas
självstyrelse i Preussen hade, som tidigare nämnts, grundlagts av friherre vom Stein, som därvid hade kunnat anknyta till mycket gamla
tyska traditioner ända från medeltiden. Den kommunala självförvaltningen var den enda verkligt demokratiska institutionen i Preussen.
Det var följaktligen dessa organ som först drabbades av de nya herrarnas framfart. Allaredan den 15 dec. 1933 utfärdades i Preussen en
lag om kommunernas författning och finansförvaltning, som föregrep
alla de tvångsåtgärder, som senare ingingo i den för hela riket gällande tyska kommunallagen av den 30/11935, genom vilken den kommunala självstyrelsen definitivt avskaffades.
Åven den hemliga statspolisen är en preussisk skapelse. Den tillkom
genom en av Göring utfärdad preussisk lag av den 26/4 1933 och fick
genast rang och värdighet av en »självständig gren inom den inre förvaltningen». Den preussiska lagen om en hemlig statspolis av den 10/2
1936 har blivit mönster för handhavandet av det hemliga polisväsendet
i hela riket. Den preussiske ministerpresidenten bär ännu i dag titeln
»chef för den hemliga statspolisen i Preussen», fastän han sedermera
fått en överordnad i rikspolischefen Himmler.
En stor triumf firade det preussiska förvaltningssystemet, när det
efter Österrikes våldsamma annektering år 1938 tillämpades även gentemot denna Preusaens gamla fiende under mer än tre sekler. Här
önskade man statuera ett särskilt avskräckande exempel. Den »likvidationsmogna» regeringen underställdes först den nyutnämnde riksståthållaren Seyss-Inquart. Dessutom tillsattes en från Berlin rekvirerad rikskommissarie Blirckel såsom Hitlers specielle förtroendeman.
Men inte nog med det: även i det tyska inrikesministeriet upprättades
en speciell avdelning för österrikiska ärenden under ledning av statssekreterare d:r Stuckart. Samme stuckart utsågs förresten några år
senare till ledare för motsvarande byrå för det ockuperade Norge.
Några veckor efter Österrikes annektering undertecknade Hitler den
s. k. »Ostmark»-lagen av den 22 maj 1938, genom vilken den österrikiska staten upplöstes och berövades alla sin statliga organ. Till och
med själva namnet Österrike utplånades; av Österrike blev Ostmark
och provinserna Ober- och Niederösterreich omdöptes till Ober- och
Niederdonau. Inte ens ett oskyldigt ortnamn skulle längre få på-
minna om Fredrik den stores gamla vedersakare, Maria Teresias och
prinsen Eugens rike. Men inte heller som Ostmark fick Österrike behålla sin enhetliga struktur; landet sönderdelades i sju små »Gaue».
Gan-författningen, som motsvarar den preussiska provinsialförfatt- 36- 44721 Svensk Tidskrift 1944 505
…
,..-.
) .. .,.. _.·
:.~ •· ·.. ·-.
Ernst Pfleging
ningen, skiljer sig dock såtillvida från den preussiska förebilden som
det råder personalunion mellan resp. områdets högste politiske ledare
och partiets »gauleiter». Mellaninstansens maktfullkomlighet är alltså
här särskilt markerad.
Inom själva riket gjorde. preusseriet under tiden allt flera landvinningar. Genom en förordning av den 28/111939 utsträcktes det preussiska titelsystemet till hela riket: fr. o. m. nu skulle det endast få finnas »Regierungspräsidenten» och »Landräte». De gamla, historiskt
betonade titlarna ansågos »farliga», emedan de kunde tänkas väcka
minnet av den tidigare ordningen.
En ny ansträngning att helt avskaffa de gamla länderna utlöstes av
de allierades proklamation, att Österrikes återupprättelse som själv•Ständig stat ingick i de förenade makternas krigsmål. Den nazistiska
aktionen vände sig nu mot Österrikes närmaste granne bland de tyska
länderna, Bayern. Detta land intog den avgjort viktigaste platsen
bland de ännu kvarvarande. Här levde även minnet av det förflutna
och ett regionalistiskt självmedvetande starkast kvar. Det preussiska
förmyndarskapet kändes här förhatligast. Det stod därför klart för
nazisterna att ett eventuellt avfall från Österrikes sida lätt skulle
kunna smitta av sig på Bayern. Därför .utfärdades den 7 dec. 1943 en
av ledaren undertecknad kungörelse, i vilken det heter: »Jag ger
den bayerske ministerpresidenten fullmakt att ånyo avgränsa den
bayerska landsförvaltningens kompetens, därest detta synes erforder”
ligt för den bayerska förvaltningens förenkling.» Detta gör ju vid
första påseende intryck av att vara en oskyldig förenklingsåtgärd,
men läser man vidare i texten finner man att »förenklingen» bl. a.
avser överförandet av väsentliga förvaltningsgrenar, som ännu förblivit under den bayerska landsregeringens domvärjo, på motsvarande riksinstanser. Den springande punkten i hela kungörelsen kommer emellertid fram i följande mening: »Upphävandet av de bayerska
statsdepartementen förbehåller jag mig själv.» Detta måste ju sägas
vara mer än en »förenklingsåtgärd». Det kan inte råda något tvivel
om att hela den bayerska statliga myndigheten står på avskrivning.
Det uppdrag den bayerske ministerpresidenten har fått syftar i själva
verket till likvidation. »Vid genomförandet av dessa åtgärder kan den
bayerske ministerpresidenten avvika från gällande rätt», heter det
också mycket troskyldigt i kungörelsen.
Låt oss återvända till utgångspunkten för vår betraktelse: Preussen.
Preussens privilegierade ställning får inte betraktas som en historisk
kvarleva, som bibehålles av pietetsskäl. Preussen har i själva verket
i dag nått sin största maktutveckling. Det stortyska riket är i dag
»preussiskt» i en helt annan utsträckning än kejsarriket någonsin
varit det under Bismareks glansdagar. Preussen har med sina institutioner och sin anda genomsyrat riket uppifrån och ända ned. Prof.
Huber har funnit följande träffande formulering: »Preussen är enligt
nu gällande rättstillstånd alltjämt rikets husmakt, -källan, från vilken statlig kraft strömmar ut till riket i dess helhet.»
Preussens nyckelställning möjliggör det för dess regeringschef, Gö-
ring, att förena ett stort antal viktiga riksämbeten i sin hand. Aldrig
506
Preussen och Tyskland
förr i Tysklands historia har en enda minister utövat så många funktioner på en gång·. Redan i början av sin politiska verksamhet var
Göring den tyska riksdagens president. Senare övertog han de båda
befattningarna som »Luftfahrtminister» och »Chef der Luftwaffe». I
sin egenskap som »Reichsjägermeister» och »Reichsforstmeister» utövar han vidare den högsta kontrollen över jakten och skogarna. Det
utan jämförelse viktigaste ämbete Göring innehar är dock det, som år
1936 överdrogs honom av Hitler, då han kallades till befullmäktigade
för fyraårsplanen. Ar 1940 förlängdes detta uppdrag att gälla till
oktober 1944. Fyraårsplanen är ett gigantiskt försök att koordinera
förvaltningens och näringslivets krafter. Fyraårsplanens befullmäktigade är den ende dignitären i riket – förutom Hitler själv – som
får utdela direkta, bindande befallningar till samtliga civila myndigheter samt till krigsmaktens och partiets olika instanser. Vid krigsutbrottet inrättades en speciell krigsregering, >>ministerrådet för riksförsvareb, som fungerar i det alltför tungrodda kabinettets ställe.
Å ven här innehar Göring ordförandeskapet. I denna sin egenskap
innehar han en ställning, som mycket påminner om rikskanslerns i
gammal bemärkelse. Man skulle således kunna säga att den gamla
preussisk-tyska personalunionen i den högsta regeringsinstansen i viss
mån blivit återställd i Görings person, helst som Hitler uttryckligen
avlagt sin rikskanslertiteL Den preussiske ministerpresidenten är åter
rikets främste dignitär – näst efter Hitler.
Hitler underströk förresten detta faktum när han i riksdagen den
l sept. 1939 utnämnde Göring till sin efterträdare, ifall händelserna
skulle göra en sådan succession nödvändig. Under kriget utkristalliserades vidare i det ovannämnda ministerrådet för riksförsvaret ett
trängre utskott bestående av tre medlemmar, där Göring likaledes
fungerar som ordförande. Triumviratet innehar vittgående hemliga
fullmakter. På hösten 1943 sattes emellertid Görings prioritet allvarligt i fråga, när gestapochefen Himmler inträdde i triumviratet i den
till Prag förflyttade inrikesministern Frieks ställe. Å ven i övrigt har
det på senare år inte saknats försök att kringskära den preussiske
ministerpresidentens maktställning. Som framgångsrika rivaler ha
framträtt bl. a. riksministern för rustningar och ammunition Speer
samt generalbefullmäktigen Sauckel, vilkas fullmakter delvis givit
dem möjligheter att göra intrång på Görings maktsfärer. Ett högst
egenartat ingripande i Preussens territoriella status skedde helt nyligen av Hitler personligen. Den l resp. 29/4 1944 utfärdades tre förordningar: angående provinserna Kurhessen och Nassau, om provinsen Sachsens nyindelning samt angående överpresidenternas uppgifter
och befogenheter inom regeringsområdena Aurich och Osnabriick.
(Reichsgesetzblatt I, s. 109 f., 112.) De preussiska provinserna HessenNassau och Sachsen (= Provinz Sachsen) uppdelas enligt dessa förordningar på fyra mindre provinser, vilka motsvara de nazistiska
»Gaue>> samt de militära riksförsvarsområdena. Så har man fått fram
de nya provinserna Kurhessen, Nassau, Halle-Merseburg och Magdeburg. Provinsen Hannovers västra del har underställts riksståthållaren över Bremen-Oldenburg. För tiden efter kriget har dessutom pro- 507
-~–·-·–·
Ernst Pfleging
vinsen Hannovers upplösning ställts i utsikt. Här föreligger således
en analogi till fallet Bayern. De nu uppdelade provinserna hade under
1800-talet förenats med Preussen genom annektering. Hitlers främsta
motiv för uppdelningen torde utan tvivel ha varit att han i befolkningens medvetande vill utplåna minnet av den förpreussiska tiden.
Det förra konungariket Hannover, som nu uppdelats på en preussisk
och en icke-preussisk del, hyste under perioden från annekteringen
1866 och ända fram till Weimarrepublikens fall en regionalistisk opposition, den s. k. welferrörelsen (Deutschhannoveranische Partei). Till
år 1837 hade Hannover varit förenat i personalunion med England.
Den nu avskilda delen är alltjämt övervägande katolsk; under kulturkampens tid stod det katolska centerpartiet oftast i samma försvarsfront med de hannoveranska federalisterna mot Bismarck. Nu, då
domedagen över Preussen och nazistsystemet står för dörren, försöka
nazisterna i desperation undanröja alla rester efter en tidigare statlig
ordning, som till äventyrs skulle kunna erbjuda en grundval för en
tysk regering efter Hitler. Inte ens Preussens territoriella bestånd
skonas därvid. Görings underskrift saknas under de nämnda förordningarna, som endast uppvisa Hitlers och kansliminister Lammers’
namnteckningar. Det är inte alls omöjligt att Preussens självständiga
roll kommer att ytterligare inskränkas, sedan det gjort sin skyldighet
inom Tredje riket genom att ge det sin omisskänliga prägel.
Åndå är det anmärkningsvärt hur pass mycket självständighet den
preussiska förvaltningsapparaten hittills fått behålla trots alla av
kriget föranledda »förenklings»- och inskränkningsåtgärder. Alltjämt
behandlas i de statliga kungörelserna de preussiska »Obersten Landesbehörden» som likställda med motsvarande riksmyndigheter, även i
sådana fall, där ingen personalunion föreligger. Alltjämt ha även
Preussens ledande skikt, storagrarerna, adeln och den tunga industrins
män åt sig lyckats bevara en mycket stark ställning. Alltjämt bestå i
öster de s. k. »gemeindefreien», d. v. s. utanför den kommunala indelningen stående godsen, som med sin partiella skattefrihet ge sina
ägare en icke föraktlig ekonomisk förmånsställning. Genom en förordning av den 12/1 1943 avlöstes i Preussen de från medeltiden härstammande bergsregalierna. Avlösningen försiggick dock i den formen att de s. k. »ståndsherrarna», d. v. s. de 1803 mediatiserade feodalherrarna, såsom »gottgörelse» fingo överta en del av de mest värdefulla statliga gruvorna. Det var förresten samma personer som under
efterkrigstiden i striden om ersättningen åt furstarna skyndat sig att
göra sina anspråk gällande. På bekostnad av det statliga preussiska
gruvsällskapet »Preussag» avstods således till fursten av StolbergWernigerode inte mindre än 44 bruksföretag och mineralförekomster;
prinzen zu Salm-Salm erhöll 13 stenkolsgruvor och greven von der
Asseburg-Falkenstein-Rothkirch 9 värdefulla gruvfält. Dessa egendomar överlätos fullständigt gratis; de förra regalieinnehavarna behövde framdeles inte ens erlägga de tidigare regalieavgifterna till
statskassan. Åven den beryktade »östhjälpen», som spelade en ej ovä-
sentlig roll vid Tredje rikets tillkomst, lever alltjämt kvar. skatteöverskottet från de folkrika tätorterna i västra och mellersta Tyskland
508
Preussen och Tyskland
(med övervägande arbetarbefolkning) överföres ofta till den »nödlidande» östern.
I vad mån händelserna den 20 juli 1944, då missnöjet inom en del av
det tyska generalitetet kom till öppet utbrott, komma att inverka på
det historiska preussiska ledarskiktets framtida ställning, kan i dag
ännu inte med säkerhet sägas. Det förefaller dock uppenbart att
Preussens förbund med den nihilistiska nationalsocialismen inte kunnat undgå att i sin mån återverka på Preussen och omgestalta det i
en riktning, som ej fullt motsvarade de gammalpreussiska traditionsbärarnas önskningar och framtidsförväntningar.
Vi ha sett, huru efter det heliga romerska rikets undergång något i
historisk mening tyskt rike inte längre har existerat. Medan Österrike
kan betraktas som den stora universella rikstraditionens efterklang,
framstår Preussen i alla avseenden som denna riksides motpart. I
Tredje riket har den preussiska centraliserade maktstaten uppnått sitt
sista och mognaste skede,- något därutöver finns inte längre. Samtidigt har den sedan reformationstiden i Tyskland allt häftigare förda
striden mellan makt och ande drivits till sin yttersta spets. De stora
tyska diktarna, vetenskapsmännen och konstnärerna ha ända sedan
medeltidens slut stått främmande för maktpolitikens Tyskland. Den
redan citerade österrikiske historikern och förre undervisningsministern Heinrich von Srbik har en gång- några år före Österrikes ockupation- vågat röra vid detta ömtåliga ämne. Han skriver således att
»varken den preussiska eller den österrikiska strömmen, i vilka den
tyska historien efter 1648 delar sig, innehåller hela den tyska historien.
Inte heller dessa båda strömmars summering ger oss hela Tyskland,
utan där finnes även ett tredje Tyskland, som inte betecknade någon
politisk kraftström, men som andligt och kulturellt bar upp det sanna
tyska väsendet.» (Historische Zeitschrift 1935, s. 262.)
Preussen har nästan alltid betraktat Tyskland som erövrat område.
Detta ogynnsamma slutomdöme kan inte jävas av de relativt få ljusglimtarna i den preussisk-tyska historien: eran Stein-Hardenberg,
året 1848, den wilhelminska epokens andliga rörlighet, som dock mera
verkade på bredden än på djupet samt slutligen \Veimardemokraternas utan tvivel ärliga ansträngningar. Ofta får man höra den invändningen, att de regerande herrarna i Tredje riket personligen inte äro
av preussisk härstamning’- exempelvis Hitler och Göring- och att
följaktligen Preussen inte kan lastas för Hitlerdiktaturens tillkomst.
Därtill är att svara att den avgörande faktorn, när det gäller Preussen, är institutionerna, och att först i andra hand komma de personer,
som använda sig av den preussiska statsapparaten. Romarnas imperium förblev under sitt senare skede alltjämt den stat som i sina typiska institutioner präglades av kejsar Augustus’ principatsförfattning, även om en ickeromare-en afrikansk fältherre eller en man av
låg härstamning- sökte begagna sig av den maktfullkomlighet, som
han som princeps legibus solutus kunde göra anspråk på.
Allt mera trängande reser sig nu frågan vad som skall ske, när det
nuvarande diktatursystemets fortbestånd genom den militära och poli- 509
.·
Ernst Pfleging
tiska utvecklingen allvarligt ifrågasättes. Preussen har uppfyllt sin
mission i Tredje riket och därmed har det, vill det synas, även tagit
ut sina krafter. Broarna tillbaka till den sistförflutna tiden – till
Bismareks rike, till W eimarrepubliken, äro avbrutna. En ny stat kan
endast uppstå, om tyskarna, samtidigt som de beslutsamt vända sig
bort från den senaste hundraårsperioden, djärvt söka sig tillbaka till
en mera avlägsen tid, då den tyska historien ännu flyter fram i en
obruten ström. Med Hitlers nederlag torde denna gång även det rike
falla till marken, som uppstått ur Österrikes och det övriga Tysklands
vanmakt och Preussens militära överlägsenhet. De historiska tyska
landskapen böra åter få inta den plats som rätteligen tillkommer dem.
Redan ha de regionalistiska krafterna åter börjat röra på sig. Särskilt Österrike, under århundraden det gamla tyska rikets ledande
faktor, torde ännu inte på långt när ha tömt ut sina krafter och spelat ut sin roll inom den tyska politiken. När det preussiska riket störtar samman måste med naturnödvändighet ett behov göra sig gällande
att sammanfatta den i folkets medvetande fast förankrade nationella
enheten i en ny statlig organisation. Vissa allierade politikers uppdelningsprojekt, som närmast synas inspirerade av nazistiska tankegångar, komma med all sannolikhet att ytterligare stärka det tyska
folkets vilja att rädda sin nationella enhet och sitt oberoende undan
Hitlersystemets sammanbrott. Efter Preussens upplösning kommer
den avgörande rollen vid rikets rekonstruktion att tillfalla den tyska
västern och södern. Utvecklingen i Mellaneuropa kommer med inre
nödvändighet åter att ta vid där den bröts av händelser sådana som
Westfaliska freden; »Reichsdeputationshauptschluss» 1803 och slaget
vid Königgrätz. De tyska ländernas frivilliga sammanslutning till en
federation på tysk – och icke längre preussisk – grundval är en av
de mest väsentliga förutsättningarna för säkerstäBandet av en varaktig europeisk fred. Att en sådan inte kan åstadkommas med tvång,
ockupation, straffdomar och utrotningskampanjer torde den nazistiska nyordningen nogsamt ha visat. De allierades fredsplaner sådana
de te sig i dag synes visserligen inte erbjuda utrymme åt en nygestaltning på frivillighetens grund. Särskilt en lord Vansittarts vanföreställningar, som dessvärre vunnit en del medhåll, utgöra ett svårt hinder för en allvarlig framtidsplanering. Atergången till rättstaten kan
i Tyskland endast försiggå efter svåra uppgörelser med inre och yttre
vedersakare. De allierade huvudmakterna ha detnu-och kanske endast nu!- i sin hand att genom ett försiktigt och diskret men ändock
dådkraftigt stöd åt de demokratiska och federalistiska strävanden i
Tyskland ge det preussiska våldssystemet dödsstöten. Men de ha å
andra sidan även möjligheten öppen att genom en kortsynt undertryckelsepolitik eller genom att ge stöd åt en utsiktslös separatism
konservera ett preussiskt Tyskland och frambesvärja en preussisk
hämndaktion, som i en av sociala slitningar skakad efterkrigsvärld
måste finna en utomordentligt gynnsam mark. :H’ör denna fara skyddar ingen negativ Vansittartfred- endast en positiv och konstruktiv
europeisk återuppbyggnad.
510