Priamos skatt

Under 1870-talet blev en tysk amatörarkeolog vid namn Heinrich Scliemann berömd efter att påstått sig ha hittat en större guldskatt i Troja. Historien om det som skulle gå under namnet ”Priamos skatt” är fylld av märkliga turer med förgreningar ända in i vår tid, skriver Sten Niklasson.

Först några ord om personen Schliemann. Länge var den huvudsakliga källan till kunskap om ”Trojas upptäckare” den omsorgsfullt redigerade och förhärligande självbiografin. Nyare studier av tusentals brev och andra dokument i arkiven ger en mindre smickrande bild av en begåvad och ärelysten man som aldrig tvekade att med lögner och överdrifter glorifiera sig själv och sina upptäckter.

Schliemann arbetade i unga år på handelsfirman Schröder & Cpy, först i Amsterdam, sedan i St Petersburg. 1850 lämnade Schliemann firman och flyttade till Kalifornien, där han mot hög ränta lånade ut pengar han tjänat i Ryssland till guldgrävarna i Sacramento. Det var en lysande affär, som efterhand tillät honom att till ett mycket fördelaktigt pris köpa guld från låntagare som inte kunde betala sina skulder.

När han lämnade USA efter två år, hade Schliemann blivit en rik man. Tillbaka i St Petersburg gifte han sig med advokatdottern Katerina Lyshin och fick tre barn med henne. Äktenskapet var inte lyckligt, och Schliemann sökte sin tröst i affärerna. Under Krimkriget levererade han en mängd militär utrustning och strategiska varor till tsarens arméer. Efter att på så sätt ha ökat sin redan ansenliga förmögenhet, bröt han upp från hustrun och gav sig ut på långa resor till Kina och Japan. Under en tid slog han sig ner i Paris, där han spekulerade i den glödheta fastighetsmarknad som baron Hausmanns nya stadsplan skapat. Men han skrev också in sig vid Sorbonne, där han studerade grekisk och arabisk filosofi. Eftersom han var språkbegåvad och redan under tiden i St Petersburg lärt sig både gammalgrekiska och latin, började han också ta kurser i sanskrit.

Affärerna lämnade honom emellertid ingen ro. Efter kort tid avbröt han sina studier och for till USA igen, där han investerade i järnvägar och mark. Schliemann drog också nytta av de liberala amerikanska skilsmässolagarna och blev formellt skild från sin ryska hustru. Omgående lät han meddela att han sökte en ny hustru, som, förutom att vara ung och vacker, skulle uppfylla ett antal villkor, bland annat vara djupt förtrogen med Homeros Iliaden. Denna odödliga hjältesaga hade fascinerat Schliemann sedan barnsben och dess innehåll påverkade hela hans liv.*

Han skrev till en vän, en ortodox präst från Grekland, och bad om hjälp i letandet efter en ny hustru:

“Jag tror att en kvinna med samma läggning som jag och med samma passion för vetenskap, skulle kunna respektera mig. Eftersom hon skulle bli min lärjunge i hela sitt liv, hoppas jag att hon skulle kunna älska mig, först för att kärlek grundas på respekt, men också för att jag skulle försöka vara en god lärare och ägna all min fritid åt att hjälpa henne i hennes strävan mot ökad språklig och arkeologisk kunskap”.

Prästen gick noggrant tillväga. Han satte samman ett fotoalbum med bilder av tänkbara kandidater, bland dem sin brorsdotter, en klassiskt bildad sjuttonårig flicka av enastående skönhet. Hennes namn var Sophia Kastromenos.

Tre månader efter det att skilsmässan från Katerina blev klar gifte sig Schliemann med Sophia, vars grekiska familj var överlycklig över äktenskapet med den förmögne tysken. Ett avgörande skäl för Schliemann var säkert att Sophia kunde en stor del av Iliaden utantill. Bröllopsbilderna från 1869 visar en magerlagd, tunnhårig och lätt kutryggig Schliemann med stor buskig mustasch och den trettio år yngre Sophia i all sin ungdomliga prakt.

Äktenskapet förefaller ha varit lyckligt. Paret fick dottern Andromache och sonen Agamemnon.** Det berättas att Schliemann vid dopet av den senare lade Iliaden mot den nyföddes panna och citerade flera strofer ur dikten till de katolska prästernas förfäran.

Under sina resor hade Schliemann blivit djupt fängslad av arkeologi. Men hans entusiasm blandades med en stor portion naivitet. Vid ett besök i Rom påstod han sig till exempel ha upptäckt det fikonträd, där enligt legenden stadens grundare, Romulus och Remus, hade övergivits!

Samma år som giftermålet med Sophia ägde rum lät Schliemann på egen bekostnad trycka boken Ithaque, le Péloponnèse, Troie, som innehåller en rad referenser till olika forskares verk samt egna, ofta romantiskt färgade, reseanteckningar. Han berättar hur han sover i det fria med Iliaden och Odysséen som huvudkudde. Under sina försök att i verkligheten lokalisera de händelser som skildras i dikterna genom att studera topografin på Ithaka, bestiger han berget Aëtos i förhoppning om att där finna Odysseus palats. Han hittar några små krukor och anser det fullt möjligt att de innehåller kvarlevorna av sagohjälten och dennes hustru Penelope. Märkligt nog utgör dessa fantasier en central del i den avhandling som ledde till att Schliemann förärades en doktorstitel från universitetet i Rostock.

Det var emellertid inte Ithaka utan Troja som skulle göra honom berömd. Tidigare forskare hade förgäves försökt hitta denna mytiska stad vid den turkiska byn Bunarbashi. Men Schliemann menade att byns omgivningar inte alls stämde med det landskap som beskrivs i Iliaden. Han fick kontakt med amerikanen och amatörarkeologen Frank Calvert, som ägde ett stycke mark vid kullen Hissarlik, och anammade dennes teori att denna kulle var den verkliga platsen för Troja. I sina böcker nämner visserligen Schliemann sin kollega Calvert i respektfulla ordalag men reserverar huvudrollen åt sig själv. Där framstår han som den ensamme kämpen, som med intuition, djärvhet och klarsynthet tar strid mot hela det vetenskapliga etablissemanget.

Schliemann började gräva vid Hissarlik i april 1870. Under de följande tjugo åren blottlade han ruinerna av mäktiga murar och palats och hittade tusentals föremål. I sin iver att nå de äldsta lämningarna, som han utan egentligt stöd förutsatte var det Troja som beskrivs i Iliaden, lät han gräva ett femton meter djupt, tio meter brett och trettio meter långt schakt och förstörde under arbetet mängder av spår efter senare kulturer. Den nutida besökaren på platsen kan utan svårighet studera Schliemanns brutala grävmetoder.

Eftersom Schliemann aningslöst såg varje lämning han undersökte och varje föremål han hittade som bevis på sanningen i Homeros texter, bestämde han sig för att den försvarsmur han frilade hade omgivit den trojanske härskaren Priamos palats. De ca 250 guldföremål som han påstod sig ha funnit i närheten döpte han följaktligen till ”Priamos skatt”.

Schliemanns egen redogörelse för upptäckten av Priamos skatt är fylld av motsägelser och uppenbara falsifikationer. Han berättar att den mur, vid vilken guldföremålen låg, hotade att rasa vilket ögonblick som helst, att han beordrat arbetarna att lämna området av säkerhetsskäl, och att han därför själv med fara för sitt liv frilagt föremålen. Hustrun Sophia tog sedan i flera omgångar guldet i sin schal och förde det i säkerhet. Men ingen bevittnade Schliemanns arbete vid muren, och Sophia var inte i Troja, när guldet påstods ha hittats.

De märkliga omständigheterna kring fyndet ledde till antydningar i vetenskapliga kretsar om att guldet i själva verket var förfalskningar beställda av Schliemann eller kanske en samling föremål från flera olika platser och tidsperioder som hittats eller köpts av honom och getts en gemensam beteckning. Senare forskning har visat att föremålen är närmare tusen år äldre än vad Schliemann hävdade och alltså inte kunde ha tillhört Priamos (om nu denne överhuvudtaget funnits i verkligheten).

1882 anställde Schliemann för en ansenlig lön en ung arkeolog vid namn Dörpfeld. Tack vare denne noggranne man började Schliemann inse att arkeologi var något mer än sökandet efter guld och ära. Efter mycket arbete lyckades Dörpfeld fastställa att Troja bestod av nio lager, varav det äldsta från ca 3000 f. Kr., och att det lager, som Schliemann ansett vara Iliadens Troja, inte kunde vara resterna av den stad, där enligt Homeros den sköna Helena bott. Senare forskning har kunnat fastställa att ”lager VII a”, som ligger flera kulturer ovanför det av Schliemann framgrävda, är från den tid, då det trojanska kriget anses ha ägt rum.

1878 hade Schliemann låtit bygga en bostad åt sig och familjen i Aten. Han stod på höjden av sin ryktbarhet. Anspråkslöshet hade aldrig varit en av hans dygder. Palatset, eller snarare monumentet, som döptes till Ilion Melathron (Ilions hus), smyckades med dyrbara mosaiker och fresker som glorifierar ägarens arkeologiska bedrifter.

Schliemann hade hela sitt liv haft svårt att skilja mellan sina drömmar och verkligheten, men han hade, trots sina tillkortakommanden, uppnått berömmelse, rikedom och kärlek. Han hade hyllats av kungar och presidenter. Men han hade inte uppnått det han innerst inne eftersträvat – vetenskaplig acceptans. Den högt respekterade Adolf Furtwängler, högste chef för Berlins museer, deklarerade:

”Schliemann är vida berömd här. Icke desto mindre är och förblir han halvgalen, en man med förvirrade tankar, som saknar varje idé om värdet av sina upptäckter.”

Schliemann lät sig inte hejdas av fackarkeologernas förakt. 1888 for han till Alexandria, där han utan några egentliga belägg lät meddela att han funnit Cleopatras palats och förevisade en marmorbyst som han påstod avbildade den egyptiska drottningen. Det framkom senare att palatset inte tillhört Cleopatra, att han förmodligen köpt bysten, och att den utgör en romersk kopia av ett grekiskt original, föreställande Corinna.

Juldagen 1890 föll Schliemann medvetslös ihop på en gata i Neapel, dit han sökt sig för att än en gång besöka det närbelägna Pompeji. Dagen därpå avled han på sitt hotell.

Schliemann förblir en kontroversiell figur i arkeologins historia. Det råder ingen tvekan om att han var en närmast patologisk lögnare, och att han fabricerade en rad resultat i syfte att uppnå berömmelse. Märkligt nog gäller detta inte bara hans böcker och rapporter avsedda för offentligheten, utan också hans personliga dagböcker och anteckningar. Men som David Traill skriver i sin bok Schliemann of Troy: Treasure and Deceit (1995):

“A picture emerges of a profoundly contradictory and elusive personality. He strove to become a hero. Although questions remain, and indeed are becoming more insistent, Heinrich Schliemann, thanks to his astonishing success, is likely to remain the emblematic archeologist of all time”.

Berättelsen stannar emellertid inte med Schliemanns hjärtstillestånd. Historien om Priamos skatt fortsätter nämligen in i våra dagar.

1881 överlät Schliemann med en storvulen gest Priamos skatt till kejsardömet Tyska Riket ”i evigt och oantastligt förvar” som det hette. Skatten ställdes ut i olika Berlinmuseer under de följande sextio åren.

När andra världskriget bröt ut 1939, packades den i tre trälådor som av säkerhetsskäl förvarades i statsbankens valv. Senare flyttades lådorna tillsammans med andra värdefulla föremål ur Berlins museisamlingar till en av de luftförsvarsanläggningar som Hitlers rustningsminister Speer låtit bygga till huvudstadens skydd. Priamos skatt hamnade i Der Zoo Flakturm, som upptog nästan ett helt kvarter och ansågs oförstörbart. Från dess tak skulle luftvärnspjäserna dåna dag och natt under krigets slutskede.

I detta torn förvarades Priamos skatt ända till krigets sista ohyggliga dygn. Runt dess viloplats hade allt till slut bombats sönder till ruiner. Den kväljande stanken från de döda djuren i den zoologiska parken låg över området. Uthungrade Berlinbor på jakt efter föda karvade i kadavren.

Redan i februari 1945 hade chefen för antikmuseet, Wilhelm Unversagt, beordrats flytta värdeföremålen i befästningstornet till ett område väster om Elbe som man trodde skulle bli ockuperat av de annalkande amerikanska trupperna. Tyskarna ville till varje pris undvika att skatterna hamnade i händerna på den sovjetiska armé som närmade sig österifrån. Ordern åtlyddes, men bara delvis. Unversagt vägrade att utsätta den ovärderliga Priamos skatt för de risker som en förflyttning skulle innebära. Flertalet andra värdeföremål transporterades till saltgruvorna i Merkers, där de senare hittades av den amerikanska tredje armén.

När den sovjetiske marskalken Zhukovs trupper den 16 april inledde det slutliga anfallet på Berlin, stannade Unversagt dag och natt vid de kvarvarande skattlådorna i tornet. Alla andra, utom de svårast sårade, hade flytt, när triumferande ryska soldater stormade tornet på jakt efter fiender och byte. Unversagt försvarade lådorna med sitt liv och lyckades till slut få en rysk officer att förstå värdet av deras innehåll. Vakter sattes ut vid dörren, och ett par dagar senare lastades lådorna i en lastbil och fördes bort.

Först på senare tid har dess slutliga öde blivit känt.

En gråmulen dag i september 1987 behövde Grigorij Kozlov, kurator vid Pusjkinmuseet i Moskva, ta några fotokopior. Men kopiatorer var sällsynta i Sovjetunionen, och inte ens hans arbetsplats, ett av världens förnämsta museer, hade någon som fungerade. Kozlov beslöt därför att be en vän på kulturministeriet om hjälp. När han klivit uppför trapporna till fjärde våningen i den åldriga ministeriebyggnaden, såg han till sin förvåning att korridorerna var fyllda med papper och böcker i vad som tycktes vara fullständigt kaos.

På Kozlovs fråga berättade hans vän att chefen för ministeriets museiavdelning beslutat rensa ut gamla papper och annat skräp. Redan hade tonvis med dokument gått till förgängelsen. Kozlovs vän bad om hjälp att flytta ytterligare några buntar. De båda bar ner papperstravarna till ett rum i byggnadens källare, där ett par kvinnor försedda med munskydd mot dammet slet upp omslag och snören och slängde utsorterade dokument i en jättehög på golvet.

I diset från pappersdammet noterade Kozlov en bunt på golvet med texten ”Pusjkinmuseet” och blev genast intresserad, särskilt som han också kunde tyda ordet ”återlämning” i rött alldeles intill. Ordet påminde Kozlov om Sovjetunionens återlämnande av de konstskatter de ryska trupperna tagit från Dresdengalleriet i slutet av kriget. Han slogs av tanken att det ju kunde finnas andra mästerverk från Tyskland som fortfarande befann sig i sovjetiska förråd och som efter alla år betraktades som förlorade för världen.

Kozlov fick svårt att andas i pappersdammet men började leta i högarna med en näsduk för munnen. Efter någon timme träffade han på ett dokument som fick honom att spärra upp ögonen. Det var en lista över ”Unika föremål ur den trojanska skatten”, daterad den 28 mars 1957. Kozlov insåg att han i sin hand hade beviset för att Priamos skatt inte förstörts eller plundrats, utan gömts i Sovjetunionen i mer än fyrtio år.

Företrädare för det museum i Berlin som en gång hyst föremålen besökte Pushkinmuseet 1994 och kunde konstatera att skatten inte påverkats av alla dramatiska händelser sedan Schliemann sade sig ha grävt fram den i Troja drygt hundratjugo år tidigare.

Skattens framtida öde är osäkert. Tyskland har begärt att den skall återlämnas, men den ryska duman har beslutat om ett moratorium när det gäller restitution av kulturföremål som ”hamnat” i sovjetiska händer.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

x/Homeros tillskrivs Iliaden, en väldig antik hjältedikt om nära 16 000 rader hexameter. Dikten handlar om det trojanska kriget, vars upptakt var den trojanske prinsen Paris bortrövande av den sköna Helena, som var maka till kung Menelaus i Sparta. Den verklige hjälten i sagan är trojanen Hector som dödas av krigaren Achilles, och vars lik släpas runt Trojas murar bakom en stridsvagn.

Odysséen, som också anses ha Homeros som upphovsman, handlar om den unge kungen i Ithaka, Odysseus, som motvilligt låter sig dras in i det trojanska kriget, och som funderade ut krigslisten med den trojanska hästen. Dikten handlar om hans långa och äventyrsfyllda hemfärd från kriget.

xx/ Andromache var enligt Iliaden trojanen Hectors maka. Agamemnon var kung av Argos och Mykene och grekernas överbefälhavare under trojanska kriget. När han lyckats inta staden, föll den tillfångatagna trojanskan Kassandra på hans lott. Med henne och ett ofantligt krigsbyte seglade han hem till Mykene. Kassandra varnade honom för vad som väntade där, men han lyssnade inte. Under hans bortovaro hade hans maka låtit sig förföras av hans halvbror. När Agamemnon anlände till sitt palats, mördades han av det svekfulla paret.