Principiellt rätt men sakpolitiskt oklart

Med anledning av Kristdemokraternas besked om att partiet är villigt att samtala och samarbeta sakpolitiskt med alla partier i Sveriges riksdag för att få igenom så mycket egen politik som möjligt är det viktigt att skilja på två saker: principer och praktik, skriver Jonatan Stiglund.

Dels den principiella frågeställningen som handlar om att deklarera att partiet kommer verkar för att behandla alla partier lika och med respekt och låta sakfrågor och förutsättningar att komma överens om politiskt innehåll styra hur riksdagsarbetet går till. Det finns flera goda skäl till denna förändring i syn och praktik. Dels, och i någon mening viktigast, bidrar denna nya praktik till att sakpolitiken sätts i fokus på ett tydligare sätt när det handlar om samröre med det tidigare särbehandlade partiet. Detta är emellertid en separat fråga från den principiella hållningen.

Utan att jämföra Sverigedemokraterna med Vänsterpartiet konstaterade Ebba Busch Thor korrekt att Kristdemokraterna givetvis gärna gör upp om sakpolitik med Vänsterpartiet. Däremot är detta något som är relativt ovanligt, med anledning av att partierna oftast står ganska långt ifrån varandra i sin syn på politiken. Det är alltså sakpolitiska skäl och inte skäl som har att göra med metafysiska föreställningar om partiers essenser eller oberörbarhet som ligger bakom att KD och V ganska sällan företräder samma politiska uppfattning.

Med detta konstaterande och i ljuset av den senaste utvecklingen behöver därför frågan ställas, och svar ges vartefter, på vilka förutsättningar det finns att hitta sakpolitisk samsyn mellan KD (och M?) och SD. Eftersom det inte finns givna svar på det är det bra att Kristdemokraterna nu deklarerar att man avser ta reda på detta.

Här är det däremot tveksamt ifall M och KD får ut bästa möjliga sakpolitik genom förhandling med SD i en eventuell framtida regering. Det är principiellt riktigt att hålla öppet för den möjligheten, men sakpolitiskt finns goda skäl att från borgerlig synvinkel i första hand överväga att samarbeta i Riksdagen med S eller MP.

Ifall M och KD tillsammans med ett potentiellt SD-stöd har majoritet i Riksdagen bör den regeringsbildande borgerliga partiledaren under sonderingarna i första hand undersöka om S är beredda till blocköverskridande samverkan i vissa frågor och att därigenom tolerera en M-ledd regering. Ifall S (alternativt MP i den mån det skulle göra parlamentarisk skillnad) utesluter en sådan möjlighet bör M och KD söka stöd hos SD, med alla de villkor kring värderingar och röda linjer som M och KD deklarerat att de självsäkert tror på och står för.

Poängen är att en sådan regering visserligen på flera sätt kan föra en ur borgerlig synvinkel bättre politik än den nuvarande regeringskonstellationen, men den sakpolitiska klokskapen med en sådan strategi är tveksam på längre sikt. Ett samarbete med det på vissa sätt besläktade Dansk Folkeparti som den danska borgerligheten har upprättat har inte medfört en framryckning av den klassiskt borgerliga agendan .

För att ta ansvar för ekonomisk stabilitet i en orolig tid, aktivt delta i det europeiska samarbetet, stärka det försvarspolitiska samarbetet med Nato, för att säkra välfärden på sikt, och för att fatta nödvändiga men svåra beslut, skulle det vara att föredra att bilda en M-ledd regering som tolereras av och samverkar med S. I ett sådant samarbete skulle givetvis Centerpartiet och Liberalerna också bidra positivt.

Överlag bör KD och M deklarera en primär avsikt att i framtida regeringsställning samarbeta med de liberala partierna. Om dessa inte vill delta är en fråga som man inte styr över.

Den nu pågående debatten utgår på goda grunder från att S aldrig någonsin kommer medverka till något annat än en socialdemokratisk regering i Sverige. Det kan vara så, men möjligheten i en riksdag där M, SD och KD tillsammans har majoritet kanske innebär en annan syn.

I en besvärlig parlamentarisk tillvaro där det inte finns majoritet för renodlad borgerlig politik behöver borgerligt sinnade personer välja mellan två mindre bra alternativ. Det skulle vara bra om M och KD höll dörren öppen för konstruktiv samverkan med S vid möjligheten att bilda en M-ledd regering efter nästa val S (såvida inte den gamla Alliansen osannolikt uppnår egen majoritet, i vilket fall den bör utgöra den naturliga basen för en ny borgerlig regering). Huruvida S är beredda till detta är tveksamt, men sakpolitiken och det långsiktiga ansvarstagandet talar för att det är bättre än att förlita sig främst på SD.

Att göra upp med SD om enskilda sakfrågor och att behandla SD på samma sätt som alla andra partier är principiellt riktigt. Av det följer inte att en sådan process leder till bästa möjliga politik. Om vi klarar av att hålla två tankar i huvudet samtidigt kommer debatterna och perspektiven i det politiska Sverige nu att förändras.

Den som tror att Kristdemokraterna härmed har gjort det lätt för sig att övertyga om all bra politik som nu kan uppnås kommer att bli besviken. Men det är ett första steg längs en väg där borgerligheten behöver välja genomtänkt och strategiskt mellan olika mindre bra alternativ.

Jonatan Stiglund är doktorand i internationella relationer vid Institutionen för ekonomisk historia och internationella relationer, Stockholms universitet