Problemet är informationsbördan, inte propagandakriget

En av de mest försåtliga men ändå tyngsta bördor som det moderna samhället står inför är den belastning som det innebär att hantera informationslandskapets ständigt ökande komplexitet och omfattning. Samtidigt riskerar alla försök att kontrollera flödet att spä på problemen ytterligare, skriver Gustaf Lewander.

En av de mest försåtliga men ändå tyngsta bördor som det moderna samhället står inför är den belastning som det innebär att hantera informationslandskapets ständigt ökande komplexitet och omfattning. Sveriges Televisions nyligen lanserade och mycket kritiserade reklamkampanj ’Höna av en fjäder’, som under förespegling av att slå ett slag för saklig journalistik på ett suggestivt sätt antyder att andra informationskanaler framförallt är redskap för fientlig propaganda, visar emellertid tydligt att det statsstödda medieetablissemanget inte förstått problemet.

På ett grundläggande plan är det tämligen banalt: medan mängden information och komplexiteten i den tillgängliga informationen ökar exponentiellt i relation till befolkningsutveckling, globalisering och ekonomisk tillväxt, är den enskilda individens eller organisationens förmåga att hantera informationsflöden konstant. Varken artificiell intelligens eller maskininlärning kan i tillräckligt hög grad hjälpa oss att hantera verklighetens komplexitet, utanför enkelt kvantifierbara data. Det har helt enkelt blivit svårare att överblicka enskilda händelseförlopp, ämnesområden och marknader, och de tekniska hjälpmedel som finns har bara till viss del avhjälpt överbelastningen.

Denna överbelastning är också ofta den grund i vilken propaganda, falska nyheter eller vilseledande information kan gro och växa, och som sedan bidrar ytterligare till problemet i vad som i praktiken blir en ond, nedåtgående spiral. Ofta är det emellertid inte nödvändigtvis frågan om medveten desinformation, utan om selektivt urval, medveten eller omedveten vinkling för att framhäva ett visst narrativ, eller bekräftelsefel snarare än en medveten vilja att vilseleda eller ljuga om ett visst fenomen. Propaganda har förvandlats från statsfunktion till marknadskraft, och följer snarast samma logik som vanlig marknadsföring.

Journalister och skribenter som förstår mediemarknadens politiska logik använder denna för att driva sina egna karriärer och kommersiella intressen, samtidigt som man tvingar in den massmediala informationsmarknaden i olika former av politiska narrativ, och förvandlar journalister, från observatörer och rapportörer, till deltagare i det politiska spelet. Samtidigt expanderar statsinstitutionernas – från den kommunala nivån ända upp till regeringsnivå – användning av marknadsföringstekniska tillvägagångssätt för att kommunicera och driva sin egen viljeinriktning, snarare än att driva den som beordrats dem av folket eller dess valda politiker. Förutom att det bidrar till en politisering av tidigare opolitiska institutioner, blir det också svårare för självständiga utredare, journalister och medborgare att tolka den information som kommer från institutionerna, och mycket svårare att bedöma huruvida den verkligen är helt sann och tillförlitlig eller inte.

Förutom de politiska och individuella kostnaderna för denna utveckling, finns det anledning att misstänka att de samhällsekonomiska kostnader som orsakas är betydande. All interaktion mellan organisationer och individer är förenade med någon form av transaktionskostnad, och denna ökar i relation till den osäkerhet och informationsbörda som interaktionen är förknippad med. Beslutsprocesser tar tid, felaktiga beslut måste korrigeras eller får ödesdigra följder, och samhällstilliten undergrävs. I takt med att informationslandskapet blir grumligare, blir det också svårare för företag och individer att fatta välgrundade beslut, bedöma sina motparters intentioner och samvetsgrannhet, eller genomföra investeringsbeslut. Eftersom felaktiga beslut medför stora förluster, betyder detta också att många företag och individer hellre avstår från att investera eller störa status quo – med stagnation, minskad tillväxt och sämre affärsklimat som följd.

Emellertid kommer alla försök att lösa problemet genom att kontrollera informationsflödet och dess relativa kvalitet snarast att bidra till att öka problemets omfattning, även om en sådan kontroll skulle ske inom ramarna för det existerande pressetiska systemet eller genom att fokusera på ren desinformation. Även om ett kontrollsystem skulle kunna skapas utan att drabbas av en specifik, politisk slagsida, skulle det röra sig om en form av informationsmässig planekonomi, med alla de problem som en sådan för med sig. Det skulle dessutom förutom de rent kunskapsteoretiska- och demokratiska problem som en normal planekonomi är behäftad med, därutöver belastas med en rad problem som är specifika för det mediala- och informationsmässiga området.

Alla kontrollförsök ökar systemets sårbarhet för oförutsedda störningar, och försämrar samhällets förmåga att snabbt reagera på kriser och uppdykande samhällsproblem som inte inordnar sig i en existerande tolkningsram. Även om det problemet redan föreligger i dagens politiserade medielandskap, är det existerande systemet att föredra framför ett med mer betydande inslag av kontroll. Ett kontrollsystem, som det saligen avsomnade försöket med Vinnova-sponsrade Faktiskt.se, förvärrar bara problemet, särskilt om det är statligt sponsrat eller initierat. Alla kontrollerande eller styrande initiativ är dömda att förfela det fria informationsflödets – specifikt, massmedias – funktion som återkopplingsmekanism för företag och stat.

Den enda egentliga lösning som hittills förefaller ha fog för sig är ökad transparens, bättre mekanismer för kontroll av grundfakta, och ökat stöd till sådana åtgärder som möjliggör informationsdelning mellan privata och statliga aktörer. I stället för att försöka kvalitetskontrollera informationsflödet, bör man lita på dess demokratiska potential, och förbättra de genomlysningsmekanismer som finns för att konsumenter och privata aktörer ska kunna syna den information som sprids i sömmarna, antingen den kommer från statliga aktörer eller från företag i form av årsredovisningar och liknande material. Här har också näringslivet ett stort ansvar för att förbättra dagens juridifierade och lättlurade system för motpartskontroll, liksom av kommunikationsbranschens navelskådande fokus på analyser av företagens egna varumärken.

Även om mycket redan finns på plats inom detta område, är kunskapsläget om hur tillgängligt källmaterial ska nyttjas ofta lågt både inom den privata sektorn (inklusive media) och inom staten. Även avseende de lagar och regler som omger informationsflödet och det sätt man kan använda det på är kunskapsnivån ofta mycket dålig. En generell översyn av offentlig statistik jämte större skepsis mot olika former av ’officiella’ utsagor kunde vara en bra början. Här finns också de lättaste segrarna att vinna i kampen mot den okunnighet som breder ut sig i det snart allomfattande brusets fotspår.

Gustaf Lewander är yrkesverksam som marknadsanalytiker och informationsspecialist, och är utbildad slavist och civilekonom