Provocerande konst på riktigt

En konstrecension i Dagens Nyheter visade häromdagen hur riktigt provokativ konst ser ut. Den är föreställande, skriver Peter J Olsson.

I modern konstkritik intar provokationen en viktig roll. Konsten ska provocera, ska väcka tankar, ska skaka om, därom är alla överens.

Idealet är modernismens skandaler där borgerskapet förfasade sig över att ”det inte föreställer något”. Eller den utställda pissoar som tillskrivits Michel Duchamps, men som eventuellt skapats av Elsa von Freytag-Loringhoven. Men det var hundra år sedan de gjorde skandal.

Eftersom modernismen för länge sedan upphört att provocera så gick en utvecklingslinje att ständigt vidga gränserna och chockera publiken: Som Andres Serranos Piss Christ, men ett krucifix i ett glas urin. Eller när döda djur, eller till och med dödandet av djur presenterades som konst.

Dessa extrema varianter är väl inte något som de flesta vill ha i sitt vardagsrum, men modernismen i övrigt är dominerade och fullt borgerlig. Som sig bör.

Att det inte räcker med att provocera, det måste vara en provokation som uppfattades och uppskattades av konstvärlden – den totala mängden av konstnärer, kritiker och andra konstbedömare i västvärlden, det var tesen som Lars Vilks anammade. Och han testade den med nya sätt att provocera, först med sina trä- och stenkonstverk Nimis och Arx i Kullabergs naturskyddsområde. Om inte annat lyckades han då provocera länsstyrelsen.

Värre blev det som bekant med hans Muhammedteckningar. Och denna gång ville ”konstvärlden” inte riktigt erkänna det hela som nyskapande konst.

Den debatten är förstås sammanknuten med kulturkampen mellan öst och väst, i spänningen mellan islam och kristendom.

Ett mer entydigt exempel på hur det provocerande inte ens accepteras som konst är när konstnärer bryter med modernismen på olika sätt, till exempel med en mer föreställande konst, eller med att direkt anknyta till äldre formspråk och till traditionella motiv.

Den accepterade mängden av konstverk visar sig ofta vara en ganska snäv sfär, och de av konstvärlden accepterade provokationen är ett tunt skikt på denna sfär.

När man bryter mot detta så faller domen hårdare än vad den gamle portvakten mot den litterära realismen Carl David av Wirsén en gång kunde prestera.

I Dagens Nyheter recenserar Jessica Kempe en utställning på Waldemars udde. Där visas bland annat den i New York boende Stockholmskonstnären Alexander Klingspors konst och Kempens dom är hård: ”Vad är det här för sorts konst? undrar jag bistert högst upp i Waldemarsuddes många dramatiskt mörklagda salar”. Så lyder det redan i ingressen och recensionen fortsätter i samma stil: Detta är inte något som ska visas upp, det ska tryckas undan och försvinna. Det är nämligen en konstkonspiration:

” Klingspor och hans förebilder är inga nysurrealistiska uppstickare som Waldemarsudde ger sken av. Tillsammans med katalogförfattaren Peter Trippi ingår de alla i den internationella, modernismfientliga organisationen ARC-Art Renewal Center, som bildades i New Jersey 1999 i syfte att enligt manifestet få världen att vakna upp ur modernismens mardrömslika avvikelse och återföra den avbildande konsten till mänskligheten.”

I slutklämmen tycks hon emellertid mena att utställningen eventuellt kunde få visas, om gör klart att detta är en värdekonservativ och undermålig konst:

”Hur gick det här till? Retroakademismens antimodernism upphöjd och normaliserad i ett av Stockholms mest ansedda konsthus. Ett misstag? Eller på allvar? När konstinstitutionerna visar retroakademismens bildvärld, måste det stå klart vilken sorts konst det handlar om.”

Bara med giftstämpling kan den accepteras.

Tydligare än så kan det knappast göras att detta – den hantverksmässiga kvaliteten vill jag inte tala om eftersom jag inte sett utställningen, men man kan väl tänka sig att Waldemarsuddes kuratorer kanske inte släpper in vad som helst – är en genuint provocerande konst. Åtminstone för konstvärdens makthavare, som Jessica Kempe.

Den provocerar, den väcker tankar, den skakar om, borde den inte lyftas till höjden för den effekten?

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne