Psykoteknik och skapande
1954
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
2u
PSYI(OTEI(NIK ocH SI(APANDE
Av fil. lic. BJÖRN SJÖVALL
Samhällets vitalgrund
DNDERSöKER vi vad som är den vitala grunden för samhällets
dynamik, får vi inte låta förvilla oss av kollektiva kraftmanifestationer. Människor inspirerar varandra, och genom samarbete
åstadkommes sådant som enstaka individer aldrig skulle kunna
frambringa ensamma. Emellertid är det hos den enskilda människan
ideerna föds och kärleken lever. Den individuella skaparförmågan
kan därför betraktas som samhällets vitalgrund, och arbetet framstår som mötespunkten för individen och samhället. Ett produktivt
samspel mellan individen och samhället förutsätter, att arbetet
erkännes som den dynamiska faktorn i den enskildes liv, liksom
den är det i samhället. Ett sådant erkännande betyder att arbetet
görs till uttryck för den enskildes personlighet. Ekonomiska intressen har en tendens att bli opersonliga makter, som alltför lätt
råkar i strid med människornas intressen som individer. Konflikter framkallas, emedan den ekonomiska vinsten, då den får dominera målsättningen, endast verkar frigörande för några, medan
den på andra verkar hämmande. Vi måste söka efter en annan
innebörd i arbetet än den ekonomiska.
Tänker vi på individens aktivitet som samhällets vitalgrund,
ser vi att det är ett livsvillkor för samhället, att gemenskapen
ständigt tillföres impulser från individerna. Samarbetsvillighet
och uppfinningsrikedom på olika områden är de tecken som vittnar om att samhället står i god förbindelse med sin vitalgrund.
Förutsättningen härför är att de villkor, som gäller för den individuella produktiviteten, icke störes av några samhälleliga åtgärder.
För varje människa är livsuppehället det primära och samhället
innebär framför allt en samverkan för lösning av försörjningsproblemet. Politiken sysselsätter sig främst med ekonomiska frå-
gor. I detta sammanhang får arbetet sin centrala betydelse. Emellertid har man betraktat arbetet huvudsakligen utifrån och inte
haft blick för att arbetet också har en »innersida». Arbetets insida
229
Björn Sjövall
är vad individen upplever i sitt arbete. Vi skall här inte tänka på
negativa upplevelser utan endast intressera oss för vilka positiva
upplevelser arbetet kan ge upphov till.
En människa, som trivs med sitt arbete, finner tillfredsställelse
i själva verksamheten. Arbetet betyder i ett sådant fall en samlad
inriktning och en kraftutlösning. Individens förmåga tas i anspråk
och utvecklas. Det är fråga om att övervinna motstånd och detta
fordrar anspänning. Men därjämte finns den betydelsefulla känslan att befinna sig i utveckling. Spänningsupplevelsen i arbetet
vidgar sig till att betyda livsspänning. Individens hela liv bärs
upp av spänningen i arbetet. Vi kan definiera spänningen på följande sätt: spänning är en aktivitetsupplevelse, som utmärkes av
inre samling och koncentration i förening med en känsla av utveckling.
Individens krav på varje arbetsuppgift, varje yrke, blir sålunda
att han skall uppleva spänning i verksamheten. Därmed kommer
givetvis icke arbetets materiella betydelse att förringas. Arbetet
är fortfarande den ekonomiska faktorn såväl för individens livsuppehälle som för lösningen av samhällets försörjningsproblem.
Det väsentliga är emellertid att individen upptäcker arbetets andliga sida. I spänningen lever människan ett andligt liv, men allt
arbete leder inte till spänning. Betingelserna för spänningen har
vi att söka på områdena: individens anpassning till arbetet och
arbetets utformning och mening. Arbetslivet bör organiseras så,
att individen i sitt arbete kan uppleva den förening av samling,
koncentration och känsla av utveckling, som gör det berättigat
att tala om arbetets andliga sida eller arbetets egenvärde.
Psykotekniken och målsättningen
Alla frågor i samhället bör rangordnas efter sin betydelse för
spänningen. Yrkesvägledning och arbetsförmedling intar en framskjuten plats. Vi kan likna arbetslivet vid en stor flod och individerna vid de mängder av stockar, som bärs upp och förs fram
på floden. Emellanåt kommer en stock på tvären och hindrar andra
stockar att komma vidare. Inom arbetslivet kan »stockningar:. uppstå på grund av en individuell missanpassning. Det är av vikt
att anpassningssvårigheter upptäckes på ett tidigt stadium. Arbetslivet bör stå under observation av kompetenta personer med
såväl fackmässiga förutsättningar som materiella resurser för att
kunna ingripa. När skall den insikten tränga igenom, att arbetet
inrymmer de viktigaste av alla våra problem1
230
Psykoteknik och skapande
Vi har inte tillräcklig tilltro till den skapande kraften och ser
inte den stora mäktiga floden som bär och för framåt. överallt
skall det finnas »flottare» redo att ingripa vid »stockningar». Här
är en uppgift framför allt för psykologin, men även andra vetenskaper kan lämna sina bidrag. Forskningen avser sålunda anpassningen till arbetet och arbetsförloppets och arbetsförhållandenas
utformning. Det är fråga om tillämpad vetenskap, och en sådan
har redan grundlagts i seklets början av Hugo Miinsterberg, som
kallade denna nya praktiska vetenskap psykoteknik.
Munsterbergs stora tanke var att psykotekniken skulle omspänna
alla former av mänsklig verksamhet. Emellertid var han klart
medveten om att vetenskapen endast kunde ställa vissa redskap
till vårt förfogande, medan målsättningen måste komma från annat håll. Han säger: »Den praktiske psykologen får aldrig glömma,
att all hans psykologi alltid endast kan ge honom inblick i de
medel, som kan tjäna till att uppnå ett bestämt mål, men att de
aldrig kan bestämma själva slutmålen. Ingen uppfostringspsykologi kan fastställa, vilka slutliga pedagogiska ändamål som skall
nås genom undervisningen. Det psykologiska vetandet kan alltid
endast betyda, att om vi vill detta mål, måste vi slå in på denna
väg.» (Grundziige der Psychotechnik, Leipzig 1914, s. 39.) I samma
skrift säger han klart ifrån, var vi skall hämta målsättningen:
>>Våra praktiska värderingar i sitt ändamålsenliga verklighetssammanhang och slutligen vår moral och livsåskådning måste
varje gång bestämma våra mål, medan de fysikaliska och psykologiska orsaksvetenskaperna måste träffa avgörandet om de lämpliga medlen» (s. 41). Vad psykotekniken behöver är tydligen en
filosofi, vilken uppställer ett mål och ger en värdeskala, som höjer
psykoteknikens insats i samhället över enbart ekonomiska intressen. De senare har benägenhet att göra människornas arbete till
medel för sina syften, varvid man lätt förbiser den Kantska moralprincipen att vi aldrig skall betrakta människan endast som medel
utan alltid tillika som ändamål.
Psykoteknikens första insatser gällde urvalsproblem, och en rad
olika yrkesprov utexperimenterades. Även arbetsredskapens och
arbetsprocessens utformning blev föremål för studium. På senare
tid har de psykologiska sammanhangen in<Jm en arbetsgrupp uppmärksammats och en >>arbets- eller industrisociologi>> har växt ut
som en ny gren på psykoteknikens träd. Man kartlägger arbetarnas attityder med hjälp av individuella intervjuer och massenkä-
ter. Vi har genom psykotekniken en möjlighet till samhällsgestalt- 231
·f.
-··’!”-’·,-r————-liiöi…A…;.;____;:_____:·~·-_:___________
Björn Sjövall
ning på ett nytt och för människan välsignelsebringande sätt.
Denna praktiska vetenskap kan emellertid inte fullgöra en uppgift
som samhällsgestaltare utan att äga en målsättning och värdering,
som framhäver arbetslivets problem såsom de centrala i samhället.
I och med framläggandet av arbetsfilosofin har psykotekniken fått
en filosofi, vilken uppställer spänningen som det ledande värdet
och insätter psykotekniken som den naturlige tjänaren av detta
värde. Därmed kan psykotekniken – för att återknyta till vår
tidigare bild – inrikta sig på uppgiften att förhindra stockningar
och ingripa, när sådana uppkommer. Psykotekniken skall frigöra
skapandets naturkraft, vilken som den mäktiga floden bär upp
oss alla och för oss framåt.
1lfedvetandets utveckling
Arbetet betyder kampen mot ett motstånd och i denna kamp
insätter vi vår förmåga, vår begåvning och vår utrustning. Då
vi genom anspänning så småningom övervinner motståndet, upplever vi spänningen. Om inte uppgiften engagerar vår förmåga i
högre grad, kan vi inte få en känsla av utveckling i vårt arbete.
För uppkomsten av spänning och särskilt med hänsyn till spänningens varaktighet är det av största betydelse att individen känner att han utvecklas och går framåt. Vi tänker i första hand på
att en människa får förverkliga sin begåvning i sitt arbete. Emellertid framhävde vi ovan att arbetet också betyder samling och
koncentration. Här har vi ett annat utvecklingsmoment, nämligen
utvecklingen av individens medvetande. Att kunna koncentrera
uppmärksamheten stadigt och uthålligt på något innebär ett framsteg, som kan karakteriseras såsom en utveckling av medvetandet.
Vidare betyder arbetet vanligen en insats för gemenskapen, och
detta gör att vi lär oss att i någon mån bortse från våra egna
begränsade intressen. Den grad av frigörelse vi härigenom når
från bundenheten vid den individuella begränsade existensen betyder även ett framsteg i medvetandets utveckling.
De utvecklingsmoment, som ingår i spänningen, anges i figuren.
Utvecklingen av individens förmåga har sin begränsning, vilket
markeras i figuren genom den nedre triangeln. Var och en kan
endast nå upp till en viss skicklighet på ett område. A andra sidan
kan han utvecklas genom att skaffa sig nya uppgifter och ge sig
in på nya områden. Emellertid sätter åldrandet en viss gräns för
utvecklingen. Annorlunda förhåller det sig med medvetandets ut- 232
Psykoteknik och skapande
Utveckling av individens medvetande
1. Frigörelse från den indi·
viduella existensen
Spär~ningen
2. Koncentration
Utveckling
av
individens förmåga
veckling, som inte bör ha någon gräns. Detta markeras i figuren
genom att den övre »triangeln» lämnats öppen.
Tänker vi nu åter på psykotekniken, kan vi säga att dess uppgift är att verka för att åstadkomma sådana förhållanden i arbetet, att individen får uppleva spänningen. Det gäller att välja
rätt arbete för var och en och att på olika sätt utforma miljön,
så att arbetstrivsel nås och individen får en känsla av att utvecklas genom sitt arbete. Samarbetet är betydelsefullt och dess
innebörd fördjupas, om det sättes i förbindelse med utvecklingen
av individens medvetande, moment 1: frigörelsen från den individuella existensen. Då psykotekniken verkar för god arbetsanpassning över huvud, kommer den även att befrämja moment 2:
koncentration. Emellertid är det utmärkande för psykotekniken,
sådan den utformats i Västerlandet, att huvudvikten lägges vid
individens förmåga. Ett annat slags psykoteknik är möjlig, om
tyngdpunkten förlägges till medvetandet och dess utveckling. En
psykoteknik med sådan orientering har under årtusenden praktiserats i Indien och är känd under namnet yoga.
I sin skrift Die Buddhistische Versenkung (Miinchen 1918) säger
Friedrich Heiler: »Yoga (ordagrant »anspänning») är strävandet
att genom kroppsliga och andliga koncentrationsmetoder uppnå
högre medvetenhetstillstånd, kort sagt en mystikens psykoteknik»
(s. 44). Det är intressant att Heiler kallar yogan psykoteknik. Mera
än en benämning är detta dock ej förrän ett reellt samband mellan
den västerländska psykotekniken och yogan påvisas. Vi har funnit
ett samband i spänningen, såsom närmare framgår av figuren.
Ser vi på yogan historiskt är det inte omöjligt att vi med
Nietzsche (han antyder det i Till moralens genealogi) kan betrakta
den som en anpassningsform av ett invandrande folk, som håller
233
Björn Sjövall
på att förlamas av ett tropiskt klimats ovana påfrestningar. Denna
förklaring behöver ju heller inte begränsas till en viss övergångstid. Det pressande klimatet utövar hela tiden sin inverkan och
tvingar individen till ett minimum av utåtriktad aktivitet. När
livsintensiteten är i avtagande och tillvaron förlorar sin spänning.
återvinnes denna på den inåtriktade aktivitetens väg. Emellertid
kom sättet för upplevandet av förnyelsen att betyda en negation
av objektvärlden. Den inåtriktade vägen blev den enda. och indisk
kultur visar blott svaga tecken till att kunna se någon djupare
mening även i den utåtriktade aktiviteten.
Yoga-övningarna kan väsentligen betecknas som övningar i
meditation. Genom meditationen nås spänningen. under förutsättning att den mediterande gör framsteg och utvecklar sig mot
högre stadier av medvetenhet. Inre ro. samling och tillförsikt
växer fram. Förloppet kan beskrivas så, att individen håller på
att skapa ett högre jag inom sig – ett jag som är höjt över det
vanliga individuella jagets svagheter och växlingar.
Då även den utåtriktade aktiviteten- arbetet- har ett inslag
av medvetandets utveckling därigenom att den främjar inre samling och gör individen mindre bunden vid sig själv, kan vi tolka
arbetets verkan på individen så, att han genom arbetet stärker
sitt jag och når en förankring i sitt inre.
Den livsorientering som arbetsfilosofin innebär ger åt psykotekniken en central uppgift såväl i individens liv som i gestaltningen av samhället. När spänningen blir det ledande värdet.
kommer skaparkrafter att frigöras på alla områden. Den stora
floden skall bära oss och i vår längtan skall vi ana det oändliga
havet.
234
PSYI(OTEI(NIK ocH SI(APANDE
Av fil. lic. BJÖRN SJÖVALL
Samhällets vitalgrund
DNDERSöKER vi vad som är den vitala grunden för samhällets
dynamik, får vi inte låta förvilla oss av kollektiva kraftmanifestationer. Människor inspirerar varandra, och genom samarbete
åstadkommes sådant som enstaka individer aldrig skulle kunna
frambringa ensamma. Emellertid är det hos den enskilda människan
ideerna föds och kärleken lever. Den individuella skaparförmågan
kan därför betraktas som samhällets vitalgrund, och arbetet framstår som mötespunkten för individen och samhället. Ett produktivt
samspel mellan individen och samhället förutsätter, att arbetet
erkännes som den dynamiska faktorn i den enskildes liv, liksom
den är det i samhället. Ett sådant erkännande betyder att arbetet
görs till uttryck för den enskildes personlighet. Ekonomiska intressen har en tendens att bli opersonliga makter, som alltför lätt
råkar i strid med människornas intressen som individer. Konflikter framkallas, emedan den ekonomiska vinsten, då den får dominera målsättningen, endast verkar frigörande för några, medan
den på andra verkar hämmande. Vi måste söka efter en annan
innebörd i arbetet än den ekonomiska.
Tänker vi på individens aktivitet som samhällets vitalgrund,
ser vi att det är ett livsvillkor för samhället, att gemenskapen
ständigt tillföres impulser från individerna. Samarbetsvillighet
och uppfinningsrikedom på olika områden är de tecken som vittnar om att samhället står i god förbindelse med sin vitalgrund.
Förutsättningen härför är att de villkor, som gäller för den individuella produktiviteten, icke störes av några samhälleliga åtgärder.
För varje människa är livsuppehället det primära och samhället
innebär framför allt en samverkan för lösning av försörjningsproblemet. Politiken sysselsätter sig främst med ekonomiska frå-
gor. I detta sammanhang får arbetet sin centrala betydelse. Emellertid har man betraktat arbetet huvudsakligen utifrån och inte
haft blick för att arbetet också har en »innersida». Arbetets insida
229
Björn Sjövall
är vad individen upplever i sitt arbete. Vi skall här inte tänka på
negativa upplevelser utan endast intressera oss för vilka positiva
upplevelser arbetet kan ge upphov till.
En människa, som trivs med sitt arbete, finner tillfredsställelse
i själva verksamheten. Arbetet betyder i ett sådant fall en samlad
inriktning och en kraftutlösning. Individens förmåga tas i anspråk
och utvecklas. Det är fråga om att övervinna motstånd och detta
fordrar anspänning. Men därjämte finns den betydelsefulla känslan att befinna sig i utveckling. Spänningsupplevelsen i arbetet
vidgar sig till att betyda livsspänning. Individens hela liv bärs
upp av spänningen i arbetet. Vi kan definiera spänningen på följande sätt: spänning är en aktivitetsupplevelse, som utmärkes av
inre samling och koncentration i förening med en känsla av utveckling.
Individens krav på varje arbetsuppgift, varje yrke, blir sålunda
att han skall uppleva spänning i verksamheten. Därmed kommer
givetvis icke arbetets materiella betydelse att förringas. Arbetet
är fortfarande den ekonomiska faktorn såväl för individens livsuppehälle som för lösningen av samhällets försörjningsproblem.
Det väsentliga är emellertid att individen upptäcker arbetets andliga sida. I spänningen lever människan ett andligt liv, men allt
arbete leder inte till spänning. Betingelserna för spänningen har
vi att söka på områdena: individens anpassning till arbetet och
arbetets utformning och mening. Arbetslivet bör organiseras så,
att individen i sitt arbete kan uppleva den förening av samling,
koncentration och känsla av utveckling, som gör det berättigat
att tala om arbetets andliga sida eller arbetets egenvärde.
Psykotekniken och målsättningen
Alla frågor i samhället bör rangordnas efter sin betydelse för
spänningen. Yrkesvägledning och arbetsförmedling intar en framskjuten plats. Vi kan likna arbetslivet vid en stor flod och individerna vid de mängder av stockar, som bärs upp och förs fram
på floden. Emellanåt kommer en stock på tvären och hindrar andra
stockar att komma vidare. Inom arbetslivet kan »stockningar:. uppstå på grund av en individuell missanpassning. Det är av vikt
att anpassningssvårigheter upptäckes på ett tidigt stadium. Arbetslivet bör stå under observation av kompetenta personer med
såväl fackmässiga förutsättningar som materiella resurser för att
kunna ingripa. När skall den insikten tränga igenom, att arbetet
inrymmer de viktigaste av alla våra problem1
230
Psykoteknik och skapande
Vi har inte tillräcklig tilltro till den skapande kraften och ser
inte den stora mäktiga floden som bär och för framåt. överallt
skall det finnas »flottare» redo att ingripa vid »stockningar». Här
är en uppgift framför allt för psykologin, men även andra vetenskaper kan lämna sina bidrag. Forskningen avser sålunda anpassningen till arbetet och arbetsförloppets och arbetsförhållandenas
utformning. Det är fråga om tillämpad vetenskap, och en sådan
har redan grundlagts i seklets början av Hugo Miinsterberg, som
kallade denna nya praktiska vetenskap psykoteknik.
Munsterbergs stora tanke var att psykotekniken skulle omspänna
alla former av mänsklig verksamhet. Emellertid var han klart
medveten om att vetenskapen endast kunde ställa vissa redskap
till vårt förfogande, medan målsättningen måste komma från annat håll. Han säger: »Den praktiske psykologen får aldrig glömma,
att all hans psykologi alltid endast kan ge honom inblick i de
medel, som kan tjäna till att uppnå ett bestämt mål, men att de
aldrig kan bestämma själva slutmålen. Ingen uppfostringspsykologi kan fastställa, vilka slutliga pedagogiska ändamål som skall
nås genom undervisningen. Det psykologiska vetandet kan alltid
endast betyda, att om vi vill detta mål, måste vi slå in på denna
väg.» (Grundziige der Psychotechnik, Leipzig 1914, s. 39.) I samma
skrift säger han klart ifrån, var vi skall hämta målsättningen:
>>Våra praktiska värderingar i sitt ändamålsenliga verklighetssammanhang och slutligen vår moral och livsåskådning måste
varje gång bestämma våra mål, medan de fysikaliska och psykologiska orsaksvetenskaperna måste träffa avgörandet om de lämpliga medlen» (s. 41). Vad psykotekniken behöver är tydligen en
filosofi, vilken uppställer ett mål och ger en värdeskala, som höjer
psykoteknikens insats i samhället över enbart ekonomiska intressen. De senare har benägenhet att göra människornas arbete till
medel för sina syften, varvid man lätt förbiser den Kantska moralprincipen att vi aldrig skall betrakta människan endast som medel
utan alltid tillika som ändamål.
Psykoteknikens första insatser gällde urvalsproblem, och en rad
olika yrkesprov utexperimenterades. Även arbetsredskapens och
arbetsprocessens utformning blev föremål för studium. På senare
tid har de psykologiska sammanhangen in<Jm en arbetsgrupp uppmärksammats och en >>arbets- eller industrisociologi>> har växt ut
som en ny gren på psykoteknikens träd. Man kartlägger arbetarnas attityder med hjälp av individuella intervjuer och massenkä-
ter. Vi har genom psykotekniken en möjlighet till samhällsgestalt- 231
·f.
-··’!”-’·,-r————-liiöi…A…;.;____;:_____:·~·-_:___________
Björn Sjövall
ning på ett nytt och för människan välsignelsebringande sätt.
Denna praktiska vetenskap kan emellertid inte fullgöra en uppgift
som samhällsgestaltare utan att äga en målsättning och värdering,
som framhäver arbetslivets problem såsom de centrala i samhället.
I och med framläggandet av arbetsfilosofin har psykotekniken fått
en filosofi, vilken uppställer spänningen som det ledande värdet
och insätter psykotekniken som den naturlige tjänaren av detta
värde. Därmed kan psykotekniken – för att återknyta till vår
tidigare bild – inrikta sig på uppgiften att förhindra stockningar
och ingripa, när sådana uppkommer. Psykotekniken skall frigöra
skapandets naturkraft, vilken som den mäktiga floden bär upp
oss alla och för oss framåt.
1lfedvetandets utveckling
Arbetet betyder kampen mot ett motstånd och i denna kamp
insätter vi vår förmåga, vår begåvning och vår utrustning. Då
vi genom anspänning så småningom övervinner motståndet, upplever vi spänningen. Om inte uppgiften engagerar vår förmåga i
högre grad, kan vi inte få en känsla av utveckling i vårt arbete.
För uppkomsten av spänning och särskilt med hänsyn till spänningens varaktighet är det av största betydelse att individen känner att han utvecklas och går framåt. Vi tänker i första hand på
att en människa får förverkliga sin begåvning i sitt arbete. Emellertid framhävde vi ovan att arbetet också betyder samling och
koncentration. Här har vi ett annat utvecklingsmoment, nämligen
utvecklingen av individens medvetande. Att kunna koncentrera
uppmärksamheten stadigt och uthålligt på något innebär ett framsteg, som kan karakteriseras såsom en utveckling av medvetandet.
Vidare betyder arbetet vanligen en insats för gemenskapen, och
detta gör att vi lär oss att i någon mån bortse från våra egna
begränsade intressen. Den grad av frigörelse vi härigenom når
från bundenheten vid den individuella begränsade existensen betyder även ett framsteg i medvetandets utveckling.
De utvecklingsmoment, som ingår i spänningen, anges i figuren.
Utvecklingen av individens förmåga har sin begränsning, vilket
markeras i figuren genom den nedre triangeln. Var och en kan
endast nå upp till en viss skicklighet på ett område. A andra sidan
kan han utvecklas genom att skaffa sig nya uppgifter och ge sig
in på nya områden. Emellertid sätter åldrandet en viss gräns för
utvecklingen. Annorlunda förhåller det sig med medvetandets ut- 232
Psykoteknik och skapande
Utveckling av individens medvetande
1. Frigörelse från den indi·
viduella existensen
Spär~ningen
2. Koncentration
Utveckling
av
individens förmåga
veckling, som inte bör ha någon gräns. Detta markeras i figuren
genom att den övre »triangeln» lämnats öppen.
Tänker vi nu åter på psykotekniken, kan vi säga att dess uppgift är att verka för att åstadkomma sådana förhållanden i arbetet, att individen får uppleva spänningen. Det gäller att välja
rätt arbete för var och en och att på olika sätt utforma miljön,
så att arbetstrivsel nås och individen får en känsla av att utvecklas genom sitt arbete. Samarbetet är betydelsefullt och dess
innebörd fördjupas, om det sättes i förbindelse med utvecklingen
av individens medvetande, moment 1: frigörelsen från den individuella existensen. Då psykotekniken verkar för god arbetsanpassning över huvud, kommer den även att befrämja moment 2:
koncentration. Emellertid är det utmärkande för psykotekniken,
sådan den utformats i Västerlandet, att huvudvikten lägges vid
individens förmåga. Ett annat slags psykoteknik är möjlig, om
tyngdpunkten förlägges till medvetandet och dess utveckling. En
psykoteknik med sådan orientering har under årtusenden praktiserats i Indien och är känd under namnet yoga.
I sin skrift Die Buddhistische Versenkung (Miinchen 1918) säger
Friedrich Heiler: »Yoga (ordagrant »anspänning») är strävandet
att genom kroppsliga och andliga koncentrationsmetoder uppnå
högre medvetenhetstillstånd, kort sagt en mystikens psykoteknik»
(s. 44). Det är intressant att Heiler kallar yogan psykoteknik. Mera
än en benämning är detta dock ej förrän ett reellt samband mellan
den västerländska psykotekniken och yogan påvisas. Vi har funnit
ett samband i spänningen, såsom närmare framgår av figuren.
Ser vi på yogan historiskt är det inte omöjligt att vi med
Nietzsche (han antyder det i Till moralens genealogi) kan betrakta
den som en anpassningsform av ett invandrande folk, som håller
233
Björn Sjövall
på att förlamas av ett tropiskt klimats ovana påfrestningar. Denna
förklaring behöver ju heller inte begränsas till en viss övergångstid. Det pressande klimatet utövar hela tiden sin inverkan och
tvingar individen till ett minimum av utåtriktad aktivitet. När
livsintensiteten är i avtagande och tillvaron förlorar sin spänning.
återvinnes denna på den inåtriktade aktivitetens väg. Emellertid
kom sättet för upplevandet av förnyelsen att betyda en negation
av objektvärlden. Den inåtriktade vägen blev den enda. och indisk
kultur visar blott svaga tecken till att kunna se någon djupare
mening även i den utåtriktade aktiviteten.
Yoga-övningarna kan väsentligen betecknas som övningar i
meditation. Genom meditationen nås spänningen. under förutsättning att den mediterande gör framsteg och utvecklar sig mot
högre stadier av medvetenhet. Inre ro. samling och tillförsikt
växer fram. Förloppet kan beskrivas så, att individen håller på
att skapa ett högre jag inom sig – ett jag som är höjt över det
vanliga individuella jagets svagheter och växlingar.
Då även den utåtriktade aktiviteten- arbetet- har ett inslag
av medvetandets utveckling därigenom att den främjar inre samling och gör individen mindre bunden vid sig själv, kan vi tolka
arbetets verkan på individen så, att han genom arbetet stärker
sitt jag och når en förankring i sitt inre.
Den livsorientering som arbetsfilosofin innebär ger åt psykotekniken en central uppgift såväl i individens liv som i gestaltningen av samhället. När spänningen blir det ledande värdet.
kommer skaparkrafter att frigöras på alla områden. Den stora
floden skall bära oss och i vår längtan skall vi ana det oändliga
havet.
234