Putin eller Medvedev: Ett spel för omvärlden

I två artiklar analyserar Pavel Felgenhauer, Rysslandsspecialist vid den amerikanska tankesmedjan Jamestown, läget i Ryssland inför de kommande valen. Är det ett spel för omvärlden vi ser, istället för riktig demokrati?

Rysslands tandemhärskare – president Medvedev och premiärminister Vladimir Putin – fortsätter att visa upp sin vänskap men uttalandena är allt mindre trovärdiga i takt med att presidentvalet närmar sig; en ny statschef ska utses för sex år framåt. I Ryssland är valen skamlöst riggade och resultaten fixade i förväg av en korrupt byråkrati, så själva nomineringen av officiella kandidater är det verkliga valet, medan väljarnas röstande är en PR-övning avsedd att avväpna utlandet och vinna internationell legitimitet.

Inte våren 2012 utan mycket tidigare i år kommer det avgöras om Medvedev blir omvald ytterligare sex år eller om det blir Putin en tredje period till 2018 med lagenlig möjlighet för en fjärde till 2024. Det nuvarande arrangemanget med Putin som baksätesförare och Medvedev i rollen som frontfigur kommer inte att hålla länge till, förvisso inte sex år, och sprickorna är tydliga.

I en intervju för Kinas statstelevision inför ett möte med BRIC-gruppen nyligen underströk Medvedev att han hade arbetat med Putin i 20 år, hade känt honom i halva sitt liv, att de var goda kamrater och bara ville se Ryssland blomstra. Skillnaden låg i hur de ville nå målen. Snart skulle han ge besked.

Hans agenda består av teknologisk och politisk modernisering, byggandet av en “marknadsekonomi”. Det ”som var bra för tio år sedan duger inte idag”. Samtidigt försvarade han sina senaste beslut att ersätta toppbyråkrater i de ryska storföretagens styrelser med oberoende direktörer. ”Låt ministrarna göra sitt jobb istället för att sitta på ändan i styrelsemöten utan att göra någonting.”

Detta försök att till del avskaffa privat kontroll av stora ekonomiska institutioner som skapats av Putin betraktas i Moskva som en förändring som skulle kunna hota Putin och hans stödtrupper. Officiellt betalades inte dessa män för att vara ordförande eller styrelseledamöter i större statsföretag men deras inflytande styrde beslutsfattandet och var det som skapade utrymmet för nepotism och andra korruptiva beteenden. Putin har offentligt vare sig stött eller kritiserat detta presidentdekret.

Hittills har Putin och Medvedev bara varit oense om konflikten i Libyen. På den senares order lade Ryssland inte veto mot FN-resolution 1973 som medgav militära insatser, medan Putin deklarerade att den hållningen var ”felaktig och motsättningsfull”. Prominenta dumaledamöter som öppet tog ställning för Putin har fått betala för det.

En av dem, Zatulin¸ hävdar att om Putin inte ställer upp i presidentvalet skulle det vara ”en katastrof för Ryssland” och ett ”förräderi mot anhängarna”. Bara Putin kan stå emot “elitens andra tendens att sälja ut Ryssland till väst”.

Putin tror förmodligen att han vid det rätta ögonblicket på egen hand kan besluta vem som ska bli näste president. Enligt en opinionsmätning i mars har på nio månader antalet väjare som tror att Medvedev ska kandidera ökat från 14 procent till 18, medan de som väntar på Putin minskat från 30 till 27. Andelen som väntar sig en konfrontation har ökat från 9 procent till 17.

Putins maktbas framstår som starkare och om det blir en verklig valstrid mellan de båda kommer han att vinna lätt. Men Medvedev kan komma att välta borden genom att beslutsamt utesluta Putin från regeringen i september och utnyttja den statligt kontrollerade tv-propagandan för att smutskasta sin förra chef genom att ta upp fall av korruption och nepotism. Men som förra höstens framgångsrika förtalskampanj mot förre Moskvaborgmästaren Jurij Lusjkov visar tar en sådan kampanj flera månader för att bli framgångsrik. Om Medvedev väntar till valdagen kan det vara för sent.

Pavel Felgenhauer är Rysslandsspecialist vid den amerikanska tankesmedjan Jamestown.

Copyright: The Jamestown Foundation. Artikeln är publicerad i Eurasia Daily Monitor.