Rainer Zitelmann: 50 år av utvecklingsbistånd – 50 år av engångssuccéer

Frank Bremer har vigt sitt liv åt kampen mot fattigdom och har varit involverad i utvecklingsbistånd och förberett projekt inom landsbygdsutveckling och miljö i 30 länder i Afrika, Centralasien, Karibien och Indiska oceanen. Efter mer än 50 års engagemang i biståndet gör han en bitter bedömning: ”Bistånd är ett projekt som genomför ineffektiva aktiviteter för ett ouppnåeligt mål – fattigdomsbekämpning – för en felaktigt utvald målgrupp – afrikanska småbrukare – med en metod som inte fungerar – hjälp till självhjälp – i ett ineffektivt format – projektet – som likt en blixt i pannan inte lämnar några bestående spår för någon inblandad förutom fina minnen. Det använder merparten av medlen för projektgenomförande och tar därmed det som ursprungligen var en bra idé och slösar bort en massa pengar.”

Kampen mot fattigdom är fortfarande en av mänsklighetens viktigaste uppgifter, men utvecklingsbiståndet – det politiskt korrekta ordet för detta är nu internationellt utvecklingssamarbete – är fel medel för att uppnå detta ädla mål. I många fall har det inte åstadkommit någonting. I andra fall har biståndet gett motsatt effekt mot den avsedda.

Hjälplös hjälp för självhjälpsexperter

I sin bok 50 Jahre Entwicklungshilfe – 50 Jahre Strohfeuer återger Bremer en dialog mellan ledaren för ett bysamhälle och en tysk utvecklingsarbetare (”självhjälpsexpert”),som är fiktiv men består av utdrag av faktiska samtal och bygger på Bremers decennier av praktisk erfarenhet inom området. Bremer hade genomfört förstudien för detta projekt. Jag skulle vilja citera dialogen i sin helhet: C är ledare för bygemenskapen och S är självhjälpsexpert.

C: ”Sir, vi behöver en liten damm för att få vatten för våra nötkreatur och lantbrukare under torrperioden.”

S: ”Det är ett mycket förnuftigt mål, men låt mig förklara vad du behöver först. Du måste förbättra din managementkapacitet för att ta itu med ett projekt som en damm; du behöver analytiska verktyg, möten och utbildning om hur man håller möten och hanterar gruppdynamik, samt tänker på hur man involverar kvinnor; du behöver förhandlings- och beslutstekniker, som du kan lära dig genom att konsultera våra experter, Du behöver…”

C: ”Åh sir, det verkar som om det kommer att ta mycket tid. Om färskt vatten stannar i munnen för länge blir det saliv. Och vår damm?”

S: ”Ett steg i taget, du måste vara mer processorienterad. Tro mig, våra självhjälpsspecialister vet vad du behöver för att få din damm.”

C: ”Okej, när vi har gjort allt det där, får vi vår damm?”

S: ”Det är säkert möjligt. Men innan du tar dig an ett stort projekt som en damm bör du börja smått, t.ex. gräva en brunn för hand, utan pump och vinsch eller något.”

C: ”Sir, vi har tillräckligt med brunnar och borrhål, och några av dem har till och med handpumpar. Vad vi behöver är en damm.”

S: ”Fråga kvinnorna i byn. Jag är säker på att det finns några som inte har det bra än.”

C: ”Okej, tiggaren har ingen brunn. Vi gräver en för honom. Får vi en damm då?”

S: ”Det beror på dig. Femti-femti-deltagande i kontanter, plus tillhandahållande av arbetskraft och byggmaterial; kontanter som ska betalas i förskott.”

C: ”50 procent, sir? Det är inte mycket för de flesta familjer.”

S: ” Det är som det kan vara, men om du inte bidrar med 50 procent blir din långsiktiga ägarkänsla inte tillräckligt stark. 49 procent räcker inte.”

C: ”Okej, du får 50 procent. Kommer vi då att få vår dam?”

S: ”Det beror på så många faktorer: Kan vi finansiera de andra 50 procenten? Är det tekniskt genomförbart? Har vi tillräckligt med tid? Hur som helst, kom alltid ihåg att för dig är inlärningsprocessen viktigare än resultatet. Vi ses i nästa möte.”

Hjälp för självhjälp?

Bremer lovar att även om ovanstående dialog låter som en karikatyr, är den hämtad från verkligheten. Resultatet var att det inte byggdes en enda damm eller bassäng, men målgruppen fick i teorin lära sig hur man kan hjälpa sig själva. Begreppet ”hjälpa människor att hjälpa sig själva” förklaras ofta med ordspråket ”Istället för att ge fisk till de fattiga, lär dem hur man fiskar. ” Bremer tänker inte mycket på denna fiskeanalogi, även om det låter troligt vid första anblicken: ”Över hela världen vet människor som bor vid vattnet hur man fiskar, vare sig det är med spön, nät, fiskfällor eller spjut, och hur man bevarar fisk genom att röka den, torka den eller blötlägga den i saltlake. De behöver inte biståndsarbetare för det. Naturligtvis är ordspråket inte avsett att tas bokstavligt utan att fungera som exempel. Bremer kritiserar principen om utvecklingsbistånd, som bygger på så kallade ”projekt”. ”Trots att det pratas så mycket om hållbarhet idag är de här projekten sällan hållbara. Det är knappast någon som bryr sig om vad som har blivit av sådana projekt till exempel tio år efter att de har kommit till ett slut. Om du kör genom den afrikanska landsbygden kommer du ständigt att passera rostande projektskyltar, ibland till och med från flera givare på samma plats: De ser ut som gravstenar, de sista kvarvarande tecknen på att något en gång fanns där. Det finns inga pengar kvar, inte ens tillräckligt för att demontera skyltarna i slutet av projektet – i bästa fall används de av byns smeder för att göra kokkärl.”

Medan de rullade var många av dessa projekt ganska framgångsrika, eftersom det fanns tillräckligt med pengar för material, driftsresurser, fordon och höga löner. Men när finansieringen tog slut, blev det klart att dessa mycket subventionerade projekt inte var något mer än oekonomiska engångsföreteelser, av vilka ingenting återstod när de slutade.

Flash in the pan-projekt

Bremer känner särskilt väl till Elfenbenskusten, ett land i Västafrika som är världens största exportör av kakao. Redan 1977 skrev etnologen, sociologen och utvecklingsekonomen Bremer sin doktorsavhandling om kakaoproduktionens historia i Elfenbenskusten och lever där än idag. Hans bedömning av utvecklingsbiståndsprojekten i landet är hård: Med undantag för ett skogsprojekt hade inget av de 24 avslutade projekten långsiktig effekt: ”Med detta kriterium var de alla misslyckanden eller bara engångsföreteelser som kostade totalt 125 miljoner euro.”

Ett annat av Bremers exempel gäller byggandet och underhållet av ett veterinärapotek i Burundis ekonomiska huvudstad Bujumbura. Projektet varade i 22 år med samma utsända specialist, men apoteket blev olönsamt strax efter att finansieringen upphörde och var tvingades att slå igen. ”Det här är vad som händer”, säger Bremer, ”när biståndet kommer in i den privata sektorns område, men avstår från behovsanalyser, affärsplaner och lönsamhetskalkyler och därmed använder skattebetalarnas pengar för att inrätta en bidragslekplats för utsända yrkesverksamma. ”

När finansieringen tar slut avslutas ett projekt, även om detta inte hindrar utvecklingsarbetarna från att starta ett liknande projekt några år senare i samma eller ett annat land, vars misslyckande är lika säkert från början.

Bremers övergripande slutsats är därför förödande: ”Detta har pågått i 50 år, och hela den internationella biståndsindustrin, som finansieras med offentliga medel, lever av den här typen av projekt. De fattiga bönderna, som skall få hjälp av projekten, är inte mindre fattiga i slutet och får återigen klara sig själva. Istället för att hjälpa fattiga skapar dessa projekt jobb för utstationerade yrkesverksamma och deras handledare vid hjälporganisationernas huvudkontor.”

I många fall dikterar modet vilka ämnen som får mest pengar. Som exempel kan nämnas att skapades en hype kring ekogårdar: Enligt Bremer ”har de under tolv år upprätthållit en obetydlig lekplats för sekundära experter och deras tekniska experter, som förespråkade det ekologiska och lokalanpassade jordbruket som har blivit så modernt. Allt som allt har omkring 20 miljoner euro sjunkit ner i savannsanden på dessa projekt.”

Allmänheten i givarländerna är inte intresserad. Projekten är trots allt så långt borta – och huruvida de i sig gör skillnad eller inte är ett ämne att diskutera mellan olika sektorer. Politiker och medier är förståeligt nog mer intresserade av de frågor som sysselsätter och intresserar väljare och läsare i givarländerna – och inte av frågan om miljarderna i utvecklingsbistånd används klokt.

Exemplen på framgångsrika länder som Kina, Polen och Vietnam visar att det inte är utvecklingsbistånd utan marknadsbaserade reformer som uppnår mest i kampen mot fattigdom. Den dramatiska minskningen av fattigdomen i dessa länder uppnåddes inte främst som ett resultat av höga utvecklingsbiståndsutbetalningar; det var i själva verket en följd av att privat egendom och mer kapitalism. Utvecklingsbistånd är inte det bästa instrumentet i kampen mot fattigdom, utan kapitalism.

Rainer Zitelmann är historiker och författare till Förebilder och syndabockar – Synen på rika i Sverige och andra länder