Rainer Zitelmann: Är det fortfarande vettigt för medelklassamerikaner att arbeta?

I Europa tror många att ”ren kapitalism” styr i USA, och att det inte är någon välfärdsstat. Det är tvärtom. Numera har välfärdsstaten och omfördelningen i USA nått sådana proportioner att man kan fråga sig om det fortfarande överhuvudtaget är vettigt för medelklassamerikaner att arbeta.

En analys av inkomsterna i USA har visat att det genomsnittliga hushållet i den nedersta kvintilen (det vill säga de med 20 lägsta procenten av inkomsterna) per capita får ut mer än 10 procent mer än genomsnittshushållet i andra kvintilen och till och med tre procent mer än det genomsnittliga medelinkomsthushållet.

Detta är en av de chockerande slutsatserna av forskning utförd av Phil Gramm, Robert Ekelund och John Early i boken The Myth of American Inequality. En familjemedlem i en medelklassfamilj där båda föräldrarna arbetar får inte ut mer än en familjemedlem i en familj där ingen av dem arbetar alls. Detta låter osannolikt, men stöds av följande siffror:

Även på hushållsnivå är skillnaderna inom de nedre 60 procenten av hushållen (det vill säga de tre nedre kvintilerna) i USA små: med hänsyn till statliga subventioner till hushåll (transfereringar) å ena sidan och skattebetalningar å andra sidan är inkomsten för de lägsta 20 procenten 49,613 dollar per år, i den andra kvintilen är den 53,924 dollar och i den mittersta kvintilen 65,631 dollar.

Bara de statliga transfereringar till de fattigaste 20 procenten av amerikanska hushåll uppgår till 45,389 dollar, medan endast 3,996 dollar betalas i skatter per hushåll i denna segment varje år. Detta innebär att statliga transfereringar till de fattigaste 20 procenten av amerikanska hushåll är 41,393 dollar högre än skattebetalningarna!

I medelklassen är situationen helt annorlunda: medelklasshushåll får i genomsnitt 17 850 dollar i statliga överföringar årligen, samtidigt som de betalar 19 314 dollar i federala, statliga och lokala skatter. Detta innebär att ett medelklasshushåll betalar 1,464 dollar mer i skatt än vad de får i statliga transfereringars. Och, i motsats till vad man kan tro så består hushåll i den nedersta kvintilen i snitt av färre personer (1,69) än ett medelklasshushåll (2,51 personer). Med hänsyn till dessa skillnader får en person som tillhör den nedre kvintilen tre procent mer än en person som tillhör medelklassen, efter överföringar och skatter.

Detta har inte mycket att göra med kapitalism. Principen om ersättning efter förtjänst upphävs eftersom det knappast lönar sig att arbeta. Medelklassamerikaner arbetar många fler timmar än de i de nedre kvintilerna, men får ingen belöning för sitt hårda arbete. Omfördelningssystemet slukar enorma summor och kan bara förstås till hälften med statistikerna.

Det finns 100 federala program i USA som vart och ett omdistribuerar mer än 100 miljoner dollar om året, plus otaliga program på statlig och lokal nivå. Samtidigt finns det federala, statliga och lokala skatter, vilket resulterar i en oöverskådlig härva av skattebetalningar å ena sidan och transfereringar å andra sidan. Det absurda resultatet, som vi har sett i siffrorna ovan, är att det typiska medelklasshushållet får nästan lika mycket i statliga transfereringar som det betalar i skatt.

Naturligtvis slukar byråkratin för dessa system enorma pengar. Många medelklassamerikaner känner att det är något fel med systemet. Det finansieras till stor del av de 20 procent av inkomsttagarna, som har en hushållsinkomst på 295 904 dollar men betalar nästan 107 000 dollar i skatt.

Det motbevisar uppfattningen att höginkomsttagare inte beskattas särskilt högt. Mer än var tredje dollar som dessa hushåll tjänar hamnar i statens kassa. Och de rikaste 20 procenten av hushållen betalar mer än 60 procent av alla skatter. Om man bara tittar på federala inkomstskatter betalar de rikaste 20 procenten 83 procent av den totala inkomstskatten!

Systemet överbeskattar höginkomsttagare och avskräcker medelklassen från att arbeta genom att ta bort i princip alla ekonomiska incitament. Men den kanske mest absurda aspekten av allt är att systemet inte gör någon skillnad för kampen mot fattigdom. Sedan kriget mot fattigdom startade i mitten av 1960-talet med regeringsprogram som allt sedan dess exploderat i storlek och omfattning har nivån på fattigdom varit praktiskt taget oförändrad, med små fluktuationer. Under de två decennierna innan kriget mot fattigdom började, minskade fattigdomen från 32,1 till 14,7 procent.

De enda som gynnas av dagens systemet är politiker som först tar pengar från amerikanska hushåll och sedan lovar tillbaka dem i valfläsk.

Rainer Zitelmann är historiker och författare till Förebilder och syndabockar – Synen på rika i Sverige och andra länder