Rainer Zitelmann: Därför var Lenin tvungen att återinföra kapitalismen

Det är dags för en lektion om kapitalism och socialism, hela hundra år gammal:

I februari och mars 1921 slog arbetarna sönder maskiner och strejkade över hela Ryssland – ett centrum för dessa stridsåtgärder var Petrograd. Specialenheter från Chekan öppnade eld mot demonstrerande arbetare.

Panik utbröt bland bolsjevikerna när arbetare och soldater fraterniserade. Kronstadt, en flottbas och hamnstad på en ö utanför St Petersburg, var platsen för ett myteri av marinsoldater från två bepansrade kryssare. Den 1 mars samlades mer än 15 000 människor, vilket representerar en fjärdedel av den civila och militära befolkningen, på marinbasen. Strejkerna och demonstrationerna undertrycktes våldsamt, med tusentals döda som följd. 8 000 upprorsmän flydde till Finland och återvände senare till Ryssland efter att ha blivit utlovade amnesti. Trots löftet arresterades de omedelbart och transporterades till ett koncentrationsläger, där många dog. Historikern Gerd Koenen skriver: ”Bolsjevikernas triumf och diktatur vilade inte minst på den ryska arbetarrörelsens fullständiga förintelse.”

Lenin hade inget annat val än att inse att en fortsatt radikal ekonomisk politik skulle ha hotat den sovjetiska maktens grundvalar. Industriproduktionen hade redan sjunkit till en tiondel av 1913 års nivå, och människor över hela Ryssland var utsvultna.

Som svar initierade Lenin en U-sväng och föreslog en ”ny ekonomisk politik” (NEP), som antogs vid den tionde partikongressen i mars 1921. Lenin medgav att ”vi har lidit ett mycket allvarligt nederlag på den ekonomiska fronten”. Bolsjevikernas ekonomiska politik, uttryckte han eufemistiskt, hade ”hindrat tillväxten av de produktiva krafterna och visat sig vara den främsta orsaken till den djupa ekonomiska och politiska kris som vi upplevde våren 1921”. I tydligare ordalag: den socialistiska planerade ekonomin hade misslyckats så snart den infördes. Lenin var trots allt smart nog att inse att den enda lösningen var att ”återgå till kapitalismen i stor utsträckning”. Det var just de orden som Lenin använde för att formulera sitt politiska skifte.

NEP legaliserade vinstorienterad produktion, privat ägande i produktionen av konsumtionsvaror och förvärv av förmögenhet. Systemet införlivade också bönder genom införandet av en ”naturlig skatt”. Kommunisterna tillät statsägda företag att hyra ut sina fabriker till privatpersoner och att placera finansiering och logistik av företagsverksamhet i privata händer. I juli 1921 återställdes till och med handelsfriheten för hantverkare och små industriföretag.

De nya riktlinjer som antogs hösten 1921 motsatte sig bestämt ”likabehandling av arbetstagare med olika kvalifikationer ”. Gratis distribution av livsmedel, massproducerade konsumtionsvaror och statliga tjänster – som just har hyllats som stora socialistiska ”prestationer” – avskaffades och hyrorna återinfördes. Det talades inte längre om att avskaffa pengar. Historikern Helmut Altrichter skriver: ”Staten hade behållit kontrollen över ”ekonomins kommandohöjder”: bank, valuta, transportsystem, utrikeshandel, stor och medelstor industri. Under denna tröskel strävade den dock efter ökad produktivitet och effektivitet, för mer konkurrens, för mindre dominans uppifrån och mer initiativ underifrån.”

Det som hände sedan var vad som alltid har hänt när till och med en liten dos kapitalism läggs till en statsekonomi: ekonomin återhämtade sig. Hungern (1921-22 dog minst fem miljoner av svält; vissa uppskattningar visar på så mycket som 14 miljoner dödsfall till följd av svält) minskade mellan 1923 och 1928, produktiviteten ökade och 1925-26 hade den återställts till nivåerna före kriget i många stora industrier. Den ”nya ekonomiska politiken” var kommunisternas erkännande att den officiella berättelsen, som skyllde på ”utländska sabotörer och agenter” och andra externa faktorer för skördemisslyckanden, svält och nedgångar i produktionen, inte motsvarade fakta. De främsta orsakerna till Rysslands elände låg i den socialistiska ekonomiska politiken.

Men för kommunisterna representerade NEP inget annat än en taktisk reträtt. I december 1926 förklarade Stalin att ”vi införde NEP, tillät privat kapital och har i viss mån dragit oss tillbaka för att omgruppera våra styrkor och senare gå vidare till offensiven”. Konsekvenserna av den förnyade ”offensiven” är välkända: utbredd hungersnöd och avskyvärd terror under den politik som Stalin kallade ”avvecklingen av kulaks”.

Rainer Zitelmann är författare till Förebilder och syndabockar – Synen på rika i Sverige och andra länder