Rainer Zitelmann: Hitler om privat ägande och nationalisering

Svaret på frågan om Hitlers inställning till privat ägande och nationalisering verkar vara ganska enkelt. Det är allmänt accepterat att Hitler erkände privat ägande av produktionsmedlen och avvisade nationalisering. Att låta det bero med detta konstaterande lämnar dock alltför många frågor obesvarade. I min bok Hitlers nationalsocialism analyserar jag diktatorns ekonomiska och socialpolitiska tänkande.

Pollock: “Förstörelse av alla väsentliga egenskaper hos privat ägande”

I en artikel om nationalsocialismens ekonomiska system som publicerades 1941 påpekade ekonomen och sociologen Friedrich Pollock (en av grundarna av Institutet för social forskning i Frankfurt, som senare blev Frankfurtskolans kärna) följande:

”Jag håller med om att de legala institutionerna för privat ägande bibehölls, och att många egenskaper som är karakteristiska för nationalsocialismen börjar manifestera sig, om än fortfarande vagt, i icke-totalitära länder. Men innebär detta att det privata ägandets funktion inte förändrades? Är ”maktökningen hos några få grupper” verkligen det viktigaste resultatet av den förändring som ägde rum? Jag anser att den når mycket djupare och bör beskrivas som förstörelsen av alla väsentliga egenskaper hos privat ägande, med ett undantag. Även de mäktigaste koncernerna förvägrades rätten att etablera nya verksamhetsområden på områden där de högsta vinsterna var att förvänta sig, eller att avbryta en produktion där den blev olönsam. Dessa rättigheter överfördes i sin helhet till de styrande grupperna. Kompromissen mellan maktgrupperna fastställde inledningsvis omfattningen och riktningen för produktionsprocessen. Inför ett sådant beslut är äganderätten maktlös, även om den härrör från innehav av den överväldigande majoriteten av aktiekapitalet, än mindre när det bara äger en minoritet.”

Som vi vet bestod Hitlers metod sällan av en radikal nedstängning av en institution eller organisation, utan snarare av att fortsätta att urholka dess inre substans tills det praktiskt taget inte fanns något kvar av dess ursprungliga funktion eller ursprungliga innehåll. För analogins skull bör vi notera att Weimar-republikens konstitution heller aldrig upphävdes, utan dess innehåll och avsikt urholkades lite i taget och därmed avskaffades den i praktiken.

I sina tidiga tal förespråkade Hitler nationalisering av jordegendom men stod i princip fortfarande för privat ägande. Som framgår av Otto Wageners anteckningar hade Hitlers skeptiska ståndpunkt till nationalisering att göra med hans socio-darwinistiska övertygelser.  Otto Wagener, som ledde NSDAP:s avdelning för ekonomisk politik från början av januari 1931 till juni 1932 och var Hitlers ekonomisk-politiska rådgivare, rapporterar att Hitler 1930 sagt:

”När det gäller detta,  är hela begreppet nationalisering i den form som det hittills har försökts genomföras och krävts så förefaller det för mig vara fel,  och jag kommer till samma slutsats som Herr Wagener. Vi måste på något sätt ta med oss en urvalsprocess i frågan, om vi vill komma till en naturlig, hälsosam och också tillfredsställande lösning på problemet, en urvalsprocess för dem som bör ha rätt – och alls tillåtas – att ha en fordran och rätt till egendom och ägande av företag.”

Å andra sidan hävdade Hitler ofta och med eftertryck att förfogandet av egendom på intet sätt var någon privata angelägenhet för industrialisten. Den 9 oktober 1934 förklarade han till exempel:

”Därför innebär särskilt rikedom inte bara större möjligheter till njutning, utan framför allt större skyldigheter. Åsikten att utnyttjandet av en förmögenhet oavsett vilken storlek enbart är individens privata angelägenhet måste korrigeras desto mer i den nationalsocialistiska staten, för utan samhällets bidrag skulle ingen individ ha kunnat åtnjuta en sådan fördel.”

För Hitler var det formella upprätthållandet av privat ägande inte viktigt. När staten har obegränsad rätt att bestämma över besluten av ägarna av produktionsmedlen, betyder den formella rättsliga institutionen för privat ägande inte längre särskilt mycket. Detta är vad Pollock säger när han upprättar en ”förstörelse av alla väsentliga egenskaper hos privat ägande med undantag för en”. I det ögonblick ägarna av produktionsmedlen inte längre fritt kan besluta om innehållet, tidpunkten och storleken på sina investeringar har väsentliga egenskaper hos det privata ägandet avskaffats, även om den formella garantin för privat ägande fortfarande kvarstår.

I sina bordssamtal den 3 september 1942 sade Hitler att jordegendom var ”nationell egendom, och i slutändan endast ges till individen som ett lån”. Hitler erkänner endast privat ägande i den mån det används enligt principen ”gemensam fördel före privat nytta”, vilket konkret innebär i den mån det används inom ramen för de mål som fastställts av staten. För Hitler innebär principen om ”gemensam fördel före privat förmån” att om det är nödvändigt i det gemensamma intresset har staten alltid rätt att besluta om hur, omfattningen och tiden ägandet används, och det gemensamma intresset definieras naturligtvis av staten.

I maj 1937 förklarade Hitler: ”Jag säger till exempel till den tyska industrin: ’Ni måste producera detta och detta nu.’ Jag återkommer sedan till detta i fyraårsplanen. Om den tyska industrin skulle svara mig: ”Det kan vi inte”, då skulle jag vilja säga till dem, Ok, då kommer jag att ta över detta själv, men det måste göras. Men om industrin säger till mig: ”Vi kommer att göra det”, då är jag mycket glad att jag inte behöver ta på mig detta.”

Att sådana uttalanden av Hitler inte var tomma hot blev tydliga för industrin den 23 juli 1937, då Göring tillkännagav bildandet av ”Reichswerke AG für Erzbergbau und Eisenhütten Hermann Göring”. Den utveckling som hade börjat med Hitlers och Görings upprepade hot ledde slutligen till skapandet av Hermann Göring-verken, som 1940 sysselsatte 600 000 personer.

Anläggningen i Salzgitter blev till slut den största i Europa. Med detta hade den nationalsocialistiska staten visat att dess ofta proklamerade ”politikens företräde” var dödligt allvar, och att den inte skulle tveka att själv bli aktiv och bygga upp statskontrollerade företag i områden där den privata industrin motsatte sig genomförandet av statliga direktiv. I samband med ett samtal den 14 februari 1942 med Joseph Goebbels om problemet med att öka produktionen sa Hitler: ”… Här måste vi gå rigoröst fram, hela produktionsprocessen måste ses över på nytt och de industriidkare som inte vill underkasta sig de direktiv vi utfärdar måste förlora sina anläggningar utan hänsyn till om de då kommer att bli ruinerade.”

Hitlers förebild: Stalin and hans planekonomi

Nationalsocialisterna hade för avsikt att utvidga planekonomin under perioden efter kriget, vilket vi kan utläsa ur ett flertal av Hitlers uttalanden. Han beundrade i allt högre grad det sovjetiska ekonomiska systemet. ”Om Stalin hade fortsatt att arbeta i ytterligare tio till femton år”, sade Hitler vid ett litet gruppmöte i augusti 1942, ”skulle Sovjetryssland ha blivit den mäktigaste nationen på jorden, 150, 200, 300 år kan gå, det är ett så unikt fenomen! Att den allmänna levnadsstandarden steg, det kan inte råda någon tvekan. Folket led inte av hunger. Allt sammantaget måste vi säga: De byggde fabriker där det för två år sedan bara fanns bortglömda byar, fabriker som är lika stora som Hermann Göring-verken.”

Vid ett annat tillfälle, också till sin inre krets, sade han att Stalin var ett ”geni” för vilket man måste ha ”okvalificerad respekt”, särskilt med tanke på hans omfattande ekonomiska planering. Det fanns ingen tvekan i hans sinne, tillade Hitler, att det aldrig har funnits någon arbetslöshet i Sovjetryssland, till skillnad från i kapitalistiska länder som Förenta staterna.

Vid flera tillfällen nämnde diktatorn för sina närmaste medarbetare att det var nödvändigt att förstatliga de stora aktiebolagen, energiindustrin och alla andra grenar av ekonomin som producerade ”väsentliga råvaror” (t.ex. järnindustrin). Under kriget var naturligtvis inte rätt tidpunkt för att genomföra sådana radikala nationaliseringar. Hitler och nationalsocialisterna var väl medvetna om detta, och i vilket fall som helst hade de gjort allt för att dämpa nationaliseringsrädslan hos landets näringsliv. Således påstår en PM från SS-chefen Heinrich Himmler i Oktober 1942 att en grundläggande ändring av Tysklands kapitalistiska ekonomi skulle inte vara möjlighet ”under kriget”. Den som ”kämpade” mot detta skulle provocera fram en ”häxjakt” mot sig själv. I en rapport som utarbetats av en SS Hauptsturmführer i juli 1944 besvarades frågan ”Varför bedriver SS affärsverksamhet?” på följande sätt: ”Denna fråga togs upp specifikt av kretsar som tänker enbart i termer av kapitalism och som inte gillar att se företag utvecklas som är offentliga, eller åtminstone av offentlig karaktär. Det liberala affärssystemets tidsålder krävde näringslivets företräde, med andra ord kommer näringslivet först, och sedan staten. I motsats till detta intar nationalsocialismen positionen: staten styr ekonomin, staten är inte till för affärer, affärer finns där för staten.”

Mises: ”Socialism med kapitalismens yttre utseende”

Det var så Hitler och nationalsocialisterna såg själva kärnan i det ekonomiska system de hade etablerat, men det var också så skarpsinniga observatörer som ekonomen Ludwig von Mises såg det. För övrigt kom han till samma slutsats som vänsterekonomen Friedrich Pollock citerad i början av denna artikel. Den 18 juni 1942 skrev von Mises ett brev till redaktören för New York Times. Tydligare än många av hans samtida kollegor och framför allt tydligare än många författare som skriver om nationalsocialism idag, insåg han att: ”Det tyska mönstret för socialism (Zwangswirtschaft) kännetecknas av det faktum att det upprätthåller, men bara nominellt, vissa institutioner av kapitalism. Arbete är naturligtvis inte längre en ”handelsvara”; arbetsmarknaden har avskaffats;  regeringen fastställer lönesatserna och tilldelar varje arbetstagare den plats där han måste arbeta. Det privata ägandet har nominellt förblivit bevarat. Faktum är dock att de tidigare entreprenörerna har reducerats till status som butikschefer (Betriebsführer). Regeringen talar om för dem vad och hur de ska producera, till vilka priser och från vem de ska köpa, till vilka priser och till vem de ska sälja. Näringslivet kan protestera mot oförklarliga förelägganden, men det slutliga beslutet ligger hos myndigheterna. … Marknadsutbyte och entreprenörskap är alltså bara en bluff. Regeringen, inte konsumenternas krav, styr produktionen. regeringen, inte marknaden, fastställer varje individs inkomster och utgifter. Detta är socialism med kapitalismens yttre utseende – allsidig planering och total kontroll över all ekonomisk verksamhet av regeringen. En del av den kapitalistiska marknadsekonomins etiketter behålls, men de betyder något helt annat än vad de betyder i en verklig marknadsekonomi.”

Som vi vet från Hitlers uttalanden ville  han, när kriget var slut,  driva utvecklingen mot en statlig kommandoekonomi ännu mer.  I sina monologer till sin inre krets (känd som ”bordssamtal”) den 27/28 juli 1941 sade Hitler att ”En förnuftig användning av en nations makt kan endast uppnås med en planekonomi uppifrån.” Ungefär två veckor senare sade han: ”När det gäller planeringen av ekonomin är vi fortfarande väldigt mycket bara i början och jag föreställer mig att det kommer att bli något underbart trevligt att bygga upp en omfattande tysk och europeisk ekonomisk ordning.”

Rainer Zitelmann är historiker och författare till den nyligen publicerade boken Hitlers nationalsocialism.