Rainer Zitelmann: I Tyskland växer kraven på en socialistisk bostadspolitik sig allt högre

Den 26 september 2021 röstade väljarna i Berlin inte bara i federala, statliga och kommunala val. Det var även en folkomröstning om att expropriera bostadsföretag: ”Deutsche Wohnen & Co. Enteignen”. När alla röster hade räknats stod det klart att en majoritet av berlinarna hade gett sitt stöd till expropriationsinitiativets krav: 56,4 procent stod bakom socialiseringen av alla stora fastighetsbolag, såsom Deutsche Wohnen, som äger mer än 3 000 hyresrätter lägenheter i staden.

Just nu diskuterar en kommission i Berlin de politiska konsekvenserna av folkomröstningen. Berlins borgmästare, Franziska Giffey, föreslog för några veckor sedan en lag som skulle göra det möjligt för hyresgäster att sänka sin hyra om den uppgår till mer än 30 procent av deras inkomst. Giffey är medlem i SPD, samma parti som utsåg Olaf Scholz till Tysklands förbundskansler.

Men kraven blir alltmer radikala, även inifrån SPD: ”Om allt var tutti här, så skulle enligt min mening alla bara ha den lägenhet de bor i”, förklarade SPD:s partisekreterare Kevin Kühnert för några dagar sedan i ett populärt TV-program. Jag var först tvungen att kolla upp vad ”tutti” ska betyda. På italienska betyder ”tutti” ”alla” eller ”alla tillsammans”, så ”allt … tutti” är en tautologi och annars meningslös. SPD:s partisekreterare Kühnert använder det för att uttrycka sin vision om ett idealiskt ekonomiskt system, nämligen utan privata hyresvärdar.

År 2019, under ett framträdande i den populära politiska talkshowen Maischberger, ställde Kevin Kühnert, då fortfarande ordförande för SPD:s ungdomsorganisation Jusos, följande fråga: ”Med vilken rätt äger någon mer än 20 lägenheter?” Och samma år förklarade han i en tidningsintervju: ”Jag tror inte att det är en legitim affärsmodell att leva på andras bostadsutrymme … Tagen till sin logiska slutsats borde alla äga högst det bostadsutrymme där de själva faktiskt bor. ”

SPD:s partisekreterare vill ha ännu mer socialism i den tyska bostadssektorn än vad som fanns i det socialistiska DDR. I DDR var trots allt inte bara 84,4 procent av en- och tvåfamiljshusen privatägda, utan det var också 20,6 procent av hyreshusen. ”Demokratiska socialister” försvarar sig alltid häftigt mot anklagelsen att de vill skapa förhållanden som liknar dem i DDR. Men Kühnerts förslag visar att den ekonomiska policyn är mycket likartad: Den grundläggande övertygelsen att den enda bra bostaden (med undantag för ägarbostäder) är statligt boende är identisk med den filosofi som var rådande i DDR. Den enda skillnaden är att Kühnert vill genomföra socialismen i bostäder ännu mer konsekvent än i DDR, där privat uthyrning betraktades som oönskad och försvårades, men där var femte lägenhet i ett flerfamiljshus ändå förblev i privata händer.

Prisstoppet på hyror, en annan av SPD:s favoritfrågor, gällde också i DDR, vars ledare hade antagit en motsvarande lag från Hitler-tiden nästan ord för ord. Som en konsekvens av denna politik var det sista av DDR: s problem att bostadsytan per person var 22 procent lägre än i väst (27 kvadratmeter mot 35 kvadratmeter). 1989, när DDR slutligen kollapsade, värmdes fortfarande 65 procent av alla lägenheter – inklusive 3,2 miljoner efterkrigsbyggnader – med kolugnar; 24 procent hade inga egna toaletter; och 18 procent hade inget badrum. Hissar, balkonger och moderna kök var ännu mer ovanliga, och 40 procent av flerbostadshusen klassades som allvarligt skadade, medan 11 procent bedömdes vara helt obeboeliga.

För närvarande är SPD oförmöget att genomföra sina planer eftersom de regerar tillsammans med de gröna (som hyser ganska stor sympati för sådana idéer) och det marknadsvänliga FDP, som motsätter sig dem.

Rainer Zitelmann är historiker och författare till Förebilder och syndabockar – Synen på rika i Sverige och andra länder och Hitlers nationalsocialism https://hitlers-national-socialism.com/