Rainer Zitelmann: Miljösynder i fattigare länder

På klimatmötet COP 27  i Egypten kräver fattigare länder höga kompensationsbetalningar från rika länder, eftersom det enligt dem är rika länder som bär det största ansvaret för klimatförändringarna. Medierna och ”klimataktivisterna” målar upp en svartvit bild av oskyldiga fattiga länder som ”offer” och skyldiga rika länder som ”förövare”. Men det är inte alls så enkelt.

Naturligtvis har, i absoluta termer, USA och andra utvecklade länder högre koldioxidutsläpp än utvecklingsländer i Afrika. Men enligt Yale Universitys Environmental Performance Index (EPI), som regelbundet betygsätter länders miljöprestanda, sker de värsta utsläppsförändringarna i fattiga länder. Yale EPI-index för 2020 innehåller ett separat kapitel (kapitel 11) som rankar länders  klimatarbete: ”Resultaten i EPI kan hjälpa till att identifiera vilka länder som är på väg att minska koldioxidutsläppen och vilka länder som måste påskynda framstegen mot en hållbar framtid.”

Resultatet: De bästa klimatförändringsbetygen gick till länder som Danmark, Storbritannien, Rumänien, Frankrike, Schweiz, Norge, Luxemburg, Sverige och Finland. ”Afrika söder om Sahara och södra Asien uppvisar det lägsta genomsnittliga regionala resultatet, länder från dessa regioner får 16 av de 20 lägsta poängen.”

EPI:s indikator omfattar ”Växthusgasintensitet”, det vill säga koldioxidutsläpp per BNP-enhet, tillväxt av koldioxidutsläpp och utsläpp per capita.

Många utvecklade kapitalistiska länder har sedan länge lyckats frikoppla sina koldioxidutsläpp från BNP-tillväxten – men detsamma kan inte sägas om många länder i Afrika, varav de flesta är ekonomiskt ofria. Medan miljöaktivister lägger skulden för klimatförändringarna på kapitalismen, finner Yale EPI att länder med en hög grad av ekonomisk frihet är de gör bättre ifrån sig än de som är ekonomiskt ofria.

Anledningen till  att utsläppen i absoluta tal är lägre i utvecklingsländer (särskilt i Afrika) är helt enkelt den dåliga ekonomiska utvecklingen. Dessa länder har inte lyckats tillhandahålla en anständig levnadsstandard för sitt folk och deras ekonomier är inte fria. Detta är förklaringen till både fattigdom och i absoluta tal lägre koldioxidutsläpp.

Dessa länder kräver nu pengar från utvecklade länder för att bekämpa klimatförändringarna. Men som oräkneliga utvecklings- och biståndsprogram har visat har bistånd inte fungerat i kampen mot fattigdom, eftersom en stor del av biståndet hamnar i fel händer, nämligen hos korrupta regeringar i dessa länder. Den utbredda uppfattningen att korruption är särskilt utbredd i kapitalistiska länder är felaktig, vilket framgår av en jämförelse mellan Transparency Internationals Corruption Perceptions Index (CPI) och Heritage Foundations Index of Economic Freedom. De länder som har de lägsta nivåerna av korruption är samma länder som har bland de högsta nivåerna av ekonomisk frihet. Av de 10 länder med minst korruption är alla, utan ett enda undantag, i kategorierna ”fri” eller  ”mestadels fri” i indexet för ekonomisk frihet. Omvänt är länder som rankas i bland de 10 lägsta i korruptionsindexet också länder som är ekonomiskt ofria.

Dambisa Moyo föddes i Zambia, studerade vid Harvard  och doktorerade i Oxford. I sin bok Dead Aid pekar hon ut utvecklingsbistånd från rika länder som en av de största orsakerna till umbäranden på kontinenten. Under de senaste 50 åren, skrev Moyo 2009, har mer än en biljon dollar i utvecklingsrelaterat bistånd överförts från rika länder till Afrika. ”Men har mer än en biljon dollar i bistånd de senaste decennierna gjort att afrikanerna fått det bättre? Nej. Faktum är att mottagarna av detta bistånd i hela världen har det sämre; mycket sämre. Bistånd har hjälpt till att göra de fattiga fattigare, och tillväxten lägre. Föreställningen att bistånd kan lindra systemisk fattigdom, och har gjort det, är en myt. Miljoner i Afrika är idag fattigare på grund av bistånd; Misär och fattigdom har inte försvunnit utan tilltagit.”

Moyo citerar en studie från Världsbanken som säger att mer än 85 procent av biståndet användes för andra ändamål än vad som ursprungligen var tänkt, ofta till oproduktiva projekt.

Det kommer inte att bli annorlunda om biljoner dollar överförs från rika till fattiga länder för att mildra effekterna av klimatförändringarna. I kampen mot klimatförändringarna är det inte utvecklingsbiståndet – och absolut inte avskaffandet av kapitalismen – som kommer att hjälpa, utan mer kapitalism.

Rainer Zitelmann är historiker och författare till Förebilder och syndabockar – Synen på rika i Sverige och andra länder