Rainer Zitelmann: Quo Vadis Tyskland?

Onsdagen den 8 december valde den tyska förbundsdagen socialdemokraten Olaf Scholz till Angela Merkels efterträdare som förbundskansler. Han fick 395 röster av totalt  707 och leder den nya koalitionsregeringen för tre partier: Socialdemokraterna (SPD), miljöpartiet De gröna och det marknadsvänliga FDP.

Tre partners som inte riktigt passar ihop

De tre koalitionspartnerna passar faktiskt inte ihop. De två vänsterpartierna, SPD och De gröna, skulle ha föredragit att regera tillsammans med Tysklands tredje vänsterparti Die Linke (det tidigare kommunistpartiet som brukade styra DDR). Detta var inte möjligt eftersom de tre partierna inte vann tillräckligt många röster för att säkra en samlad majoritet i den tyska förbundsdagen. FDP skulle ha föredragit CDU/CSU som regeringspartner. CDU/CSU fick dock sitt sämsta resultatet någonsin och är för närvarande ledarlöst.

Tysklands nya koalitionsregering består av tre mycket ojämlika partner. SPD och De gröna kampanjade för massiva skattehöjningar för de rika, medan FDP krävde skattesänkningar för alla. Resultatet: ingenting kommer att förändras. SPD och De gröna blockerade skattesänkningar, FDP blockerade skattehöjningar.

Även på många andra områden neutraliserade partiernas helt olika politiska agendor varandra. Ta till exempel hyresmarknaden: SPD och De gröna ville kraftigt inskränka hyresvärdarnas rättigheter och förbjuda hyreshöjningar. FDP hade gärna liberaliserat hyresrätten. Resultatet: Tysk hyresrätt förblir oförändrad – med bara lite trixande runt kanterna. FDP på ena sidan och de två vänsterpartierna på den andra har i praktiken blockerat varandras agendor. FDP har lyckats hindra många socialistiskt orienterade politiska åtgärder, och för det kommer de marknadsorienterade väljarna att vara tacksamma. Dessutom har FDP fått igenom sina önskemål om två viktiga ministerier: Finansministeriet kommer att ledas av FDP:s ordförande Christian Lindner, medan justitieministeriet går till Marco Buschmann, som allmänt betraktas som en enastående advokat. Detta är betryggande för det tyska näringslivet, som stödde FDP, medan bemanningen av andra ministerier ger anledning till oro.

En ny riktning för den tyska utrikespolitiken?

Ekonomi- och utrikesministerierna leds av De grönas dubbla ordförande. Annalena Baerbock kommer att ta på sig rollen som utrikesminister, en utnämning som kan orsaka irritation i många länder. Hon kan knappast hantera sina motparter i andra länder som en jämlike. Under valkampanjen framkom det att hon hade garnerat sin meritförteckning, som innehöll ett antal osanningar. Dessutom gav hon ut en bok under valrörelsen som visade sig innehålla stora delar plagierad text – hon var så småningom tvungen att dra tillbaka hela boken, och den kommer inte längre att tryckas. Detta skadade allvarligt Baerbocks trovärdighet och kostade hennes parti ett betydande antal röster.

De gröna är engagerade i en ”hypermoralisk” utrikespolitik, som sannolikt kommer att leda till problem med särskilt Kina och Ryssland. När det gäller Ryssland kommer dock SPD, som har uttalat sig för en Rysslandsvänlig politik, förmodligen att segra. Situationen är annorlunda när det gäller Kina. De gröna bryr sig inte om Tysklands ekonomiska intressen. Detta skulle kunna leda till en ny strategi gentemot Kina och ett avsteg från den politik som Angela Merkel förde, som erkände vikten av sunda förbindelser med Kina. Redan innan Baerbock utnämndes till utrikesminister efterlyste hon ett förbud mot import från den kinesiska regionen Xinjiang och vägrade att utesluta en bojkott av vinter-OS i Kina, vilket retade upp kineserna.

De gröna har ingen uppfattning om realpolitik. De vill anpassa den tyska utrikespolitiken till moral och ideologi. Ett av deras viktigaste krav är att Tyskland ska ha en ”feministisk utrikespolitik”. De tre partiernas koalitionsöverenskommelse anger uttryckligen en ”feministisk utrikespolitik”, vad det nu ska betyda. Man kan bara hoppas att förbundskansler Olaf Scholz kommer att lyckas begränsa den potentiella skada som utrikesminister Baerbock skulle kunna orsaka och själv kommer att svara för utrikespolitikens huvuddrag.

Hur blir det med Natos 2-procentsmål?

Hur blir det med Tysklands Nato-åtagande att spendera två procent av BNP på försvaret? SPD och De gröna motsätter sig detta mål, medan FDP stöder det. Parterna har enats om följande kompromiss: ”Vi vill att Tyskland investerar 3 procent av sin BNP i långsiktiga, integrerade och omfattande internationella åtgärder, och därmed stärker sin diplomati- och utvecklingspolitik och uppfyller sina åtaganden gentemot Nato”, lyder texten i koalitionsavtalet på sidan 144 under rubriken ”Multilateralism”. Visst, 3 procent låter mer än 2 procent, men de 3 procenten inkluderar alla möjliga andra utgifter, till exempel utvecklingsbistånd.

”Världens dummaste energipolitik” kommer att bli ännu mer radikal

Robert Habeck, som leder De gröna tillsammans med Baerbock, kommer att leda näringsdepartementet med ansvar för klimatpolitiken. Habeck är filosof och författare till ett flertal barnböcker, men har i flera intervjuer bevisat att han inte vet något om ekonomi. De gröna vill underordna all ekonomisk politik kampen mot klimatförändringarna. I år kommer de tre sista tyska kärnkraftverken att tas ur spel, och under de närmaste åren kommer de att följas av alla kolkraftverk – utan några andra energikällor som står i kö för att ersätta dem! Redan idag har Tyskland, som ett resultat av denna politik, de högsta elpriserna i G20. Det paradoxala resultatet av denna politik är att Tyskland förmodligen kommer att behöva importera ännu mer kärnkraft från Frankrike och andra länder, eftersom landet inte längre kan förse sig med energi. Wall Street Journal beskrev detta som ”världens dummaste energipolitik” https://www.wsj.com/articles/worlds-dumbest-energy-policy-11548807424 – och de gröna vill fortsätta på fel väg fast ännu snabbare.

Hur stabil är den här koalitionen?

Kommer koalitionen av sådana ojämlika partner – SPD och De gröna å ena sidan FDP å andra sidan – att överleva i fyra år? En konfliktpunkt kan vara migrationspolitiken. Precis som Angela Merkel vill SPD och De gröna i första hand basera den tyska migrationspolitiken på moraliska principer. Merkel öppnade Tysklands gränser 2015 – och fick stöd av SPD och De gröna.

FDP vill också ha invandring, men vill begränsa migranternas tillgång till Tysklands välfärdssystem och vill prioritera migranter som kommer att gynna Tyskland ekonomiskt, särskilt kvalificerade arbetstagare. Som alla opinionsundersökningar visar motsätter sig FDP-väljarna en politik med öppna gränser. Om FDP ger efter för de grönas och SPD:s krav på invandring kan det förlora stora delar av väljarbasen – igen. Samtidigt är SPD och De gröna pressade av sina egna företrädare i förbundsdagen, av vilka många ligger mycket, mycket långt till vänster om det politiska spektrumet. SPD:s nya generalsekreterare Kevin Kühnert är en hårdnackad socialist som blev känd för att ha föreslagit expropriering av företag som BMW och för att ha sagt att endast staten ska få hyra ut lägenheter. Kühnert är känd för att föredra att arbeta med Die Linke och förkasta allt som FDP står för politiskt. Även om Olaf Scholz säger sig hoppas kunna fortsätta regera med FDP även efter denna fyraåriga  mandatperiod, tänker hans parti och De gröna annorlunda: Om fyra år skulle de föredra att bilda en koalition med Die Linke, som de redan har gjort på regional nivå i många förbundsländer.

Rainer Zitelmann är en tysk historiker och sociolog och författare till 25 böcker, inklusive Förebilder och syndabockar – Synen på rika i Sverige och andra länder.