Rammakarna

Liberalernas tvååriga vandring mot kraschen kommer sannolikt att länge framstå som en av vår tids stora politiska gåtor. Varför denna dödsritt? Varför gör en partiledning, som har gjort ett av sina sämsta val någonsin och behöver reorganisera sitt parti, ett strategibyte som halva väljarbasen är intensivt emot? Men så dök den upp, en pusselbit som kan ge åtminstone en del av förklaringen, skriver Olof Ehrenkrona.

Liberalernas tvååriga vandring mot kraschen kommer sannolikt att länge framstå som en av vår tids stora politiska gåtor. Att partiet bytte sida och förvandlades till ett stödparti till socialdemokraterna är gåtfullt i sig. Men än mer underligt ter sig deras risktagande givet att liberalernas röster i utgångsläget inte spelade någon roll. Det var ju centerpartiet och Annie Lööf som efter röstsammanräkningen satt på de avgörande mandaten i statsministervoteringen. Björklund lär knappast ha känt till att en centerpartist tänkte gå emot partilinjen och rösta emot Löfven, när han redan tidigt i förhandlingarna började manövrera sig bort från alliansalternativet.

Varför då denna dödsritt? Varför gör en partiledning, som har gjort ett av sina sämsta val någonsin och behöver reorganisera sitt parti, ett strategibyte som halva väljarbasen är intensivt emot? Partiet stannar dessutom utanför regeringen. Det blir inga statsrådsposter och ingenting av den grannlåt och de extra resurser som ändå följer med ett regeringsinnehav. En i sak meningslös handling men med stora konsekvenser för den framtida tilliten till partiet.

Det har varit något märkligt över hela operationen, som ändå måste ha haft någon logisk motivering. Så dök den upp, en pusselbit som kan ge åtminstone en del av förklaringen. Expressens Torbjörn Nilsson gjorde i sin avskedsartikel om Jan Björklund visserligen inte någon stor sak av den bit som han plockade upp. Men hans pusselbit skapar ändå en tydligare bild av olycksförloppet.

Torbjörn Nilsson berättar om ett seminarium, som liberalerna arrangerat 2017, om den liberale statsministern Nils Edén och hans uppgörelse med socialdemokraterna om den allmänna rösträtten. En bok hade just kommit ut om honom, skriven av den numera avlidne Lundaprofessorn Sverker Oredsson. Några av deltagarna vid seminariet tycks ha drivit tesen att Sverige 2017 var som Sverige 1917 och att utmaningarna från omvärlden och här hemma var likartade. Nilsson, som var där, skriver att Björklund ”pepprades” med frågor och inlägg på temat om han förstod ”vilken nationell ödesstund han verkade i som partiledare”. Den här tolkningsramen återkom sedan i olika artiklar på ledarsidorna i Sydsvenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Per Svensson, DN:s politiske redaktör, skrev också en artikel i Liberal Debatt med rubriken ”Plötsligt är det 1917 igen”.

Det är en på många sätt anmärkningsvärd artikel, där Svensson börjar med att i en skildring av åren efter studentrevolten 1968 bunta ihop ”MUFare och maoister” som ”förenades i föraktet för sossarna”. Att moderaternas ungdomsförbund och Fria Moderata Studentförbundet under dessa år stod ensamma i kampen mot extremvänstern har han förträngt. Lite märkligt är det att minnet sviker på just denna punkt, eftersom artikeln infördes i den liberala idétidskrift som pikant nog 1972 kom att döpas om till ”Frihetlig Socialistisk Tidskrift.” Och att Liberala studentförbundet under denna inte alldeles ärofulla epok i den svenska liberalismens historia, först bytte namn till ”Frihetlig vänster” för att därefter slutföra sitt identitetsskifte genom ännu ett namnbyte, denna gång till ”Frihetliga socialisters förbund”.

Och eftersom det är just DN:s politiska chefredaktör som ”maofierar” moderaterna finns det skäl att påminna om hur DN:s kulturchef under den kinesiska kulturrevolutionen uppträdde i Maokostym och strök bödlarna medhårs. Mao betecknades av dåvarande chefredaktören på DN som en ”stor skribent och beslutsam handlingsmänniska… den ojämförlige garanten för Kinas nationella oberoende”. Och vidare: ”…det är en väldig tillgång för ett land att ha Mao Tsetung som lärofader därför att han är praktisk, erfaren och fylld av levande medkänsla med det kinesiska folket”.

Per Svensson fortsätter sedan med en, för att uttrycka sig mycket hänsynsfullt, starkt rationaliserad historieskrivning. Till det mest bisarra hör påståendet att nazisterna fick så få röster därför att ”socialdemokraterna och liberaler hade skapat en motståndskraftig kultur”. Den lilla detaljen att det största borgerliga partiet, under Arvid Lindmans ledning, uteslöt hela sitt ungdomsförbund för att markera högerpartiets villkorslösa uppslutning kring demokratin och det fria samhället nämner inte Svensson. Så här skriver Leif Lewin i sin Lindman-biografi i Bonniers statsministerserie: “Lindmans resoluta ställningstagande mot nationalsocialismen är min tredje förklaring till varför den svenska demokratin överlevde under mellankrigstiden” Men tolkningsramen som Svensson upprättar utesluter bekvämt nog hela den systemlojala demokratiska borgerligheten utanför Folkpartiet och dess föregångare. Det är som om denna inte längre betydde något efter SD:s uppdykande på scenen.

Istället görs SD liktydigt med högern, som alltså förvaltar den revolutionära vänsterns demokratisyn. Han bortser ifrån hur moderaterna inför varje författningsreform under efterkrigstiden – och till slut nådde betydande framgångar – har stått upp för den liberala, frihetliga, demokratisynen. Alltid har detta skett i strid med socialdemokraterna och tyvärr alltför ofta med bara halvhjärtat stöd från de andra borgerliga partierna. Den kollektivistiska demokratisyn, som via den revolutionära vänstern (med viss rätt) klistras på SD, har en stark förankring också inom den reformistiska vänstern. Och naturligtvis i den rättspositivistiska tradition som förvaltades av Vilhelm Lundstedt, Östen Undén och Carl Lidbom.

Det hade varit klädsamt att också betrakta den bjälke som sitter i det folkpartistiska ögat sedan partiet beslöt att till en början stödja tanken på införandet av löntagarfonder. Det var då den logiska fortsättningen på folkpartiets roll som pådrivare på 1970-talets förändringar i arbetsrätten, det vill säga de reformer som de nu vill riva upp. Även om det initiala förordet för löntagarfonderna gavs med den reservationen, att en liten del kunde överföras till den enskilde arbetstagaren eller allmänheten i form av individuella andelar, så var det en medveten politik som drevs av i första hand Carl Tham. Folkpartiparollen från Bertil Ohlins dagar ”sociala reformer utan socialism” kompletterades alltså under 1970-talet med ett förord för fackförbundssocialism med individuella andelar.

Historieskrivningens egendomliga karaktär kommer sig knappast av okunnighet eller illvilja. Nej, den handlar helt om syftet med berättelsen. Rammakarna är inte ute efter att ge en korrekt historisk skildring. De vill istället upprätta en så kallad tolkningsram för att försöka förstå sin egen tid. En tolkningsram som skapas med hjälp av ett urval av omständigheter i det förflutna, för att möjliggöra historiska paralleller med dagens politiska situation. Som skall vara en inspirationskälla för det liberala partiets ledning och till ledarsidans läsares ideologiska uppbyggelse.

Det är heller inte meningen att tolkningsramen skall utsättas för en historisk prövning. Den ska bara fyllas med ett aktuellt innehåll. Det är de nutida omständigheterna som skall tolkas med historiens hjälp. När liberala nyhetsbyråns chef Svend Dahl stillsamt påpekar att 1917 var för 100 år sedan och att 1917 års förhållanden inte är de samma idag, saknar invändningen betydelse, eftersom tolkningsramen fyller sin mycket speciella funktion i rammakarnas tankeprocesser.

Inom en tolkningsram får till synes ologiska handlingar sin egen inre logik. Utanför tolkningsramen framstår dessa som irrationella, men innanför gör ramen dem till helt rationella svar på tidens frågor. Tolkningsramen bestämmer således i viktiga hänseenden var en tankeprocess slutar och vilka åtgärder som verkar rimliga med hänsyn till målen och de medel som står till buds. Tolkningsramen styr alltså handlingarna genom att ge dem ett logiskt värde i förhållande till vad som ska uppnås. Och det som ska uppnås är ett mål vars legitimitet avgörs av tolkningsramens historiska parallell.

Det som tycks ha hänt på det seminarium som Expressen berättar om är att Jan Björklund konfronteras med en ny tolkningsram av det slag som presenteras på DN:s och Sydsvenskans ledarsidor, och som Svensson utvecklar i Liberal Debatt. Och enligt Nilssons referat slutade seminariet med att Jan Björklund meddelade att ”vi behöver tid att smälta det här”.

Denna politiska matsmältningsprocess leder sedan till att Björklund låter sig övertygas – eller övertygar sig själv – om att läget är som 1917/18, och att det är han som måste spela rollen av Nils Edén. Det sker inte omedelbart utan gradvis, bland annat därför att Björklund naturligtvis inser att det är alltför riskabelt att ett år före ett val meddela att liberalerna avser att byta samarbetspartner. Den logiska konsekvensen måste hållas hemlig, men det går ju att så frön i partiapparaten på temat att inga allianser är så heliga att det inte finns omständigheter som kräver andra lösningar. Och man kan givetvis också presentera högre mål och göra självbindningar som inte, just då och utanför den nya tolkningsramen, framstår som oförenliga med andra tidigare fastlagda mål längre ned i hierarkin.

Medan Björklund smälter det nya tankemönstret förses ramen med andra raffinerade sniderier. Dit hör föreställningen om den stora historiska uppgiften. På DN:s och Sydsvenskans ledarsidor kulminerar denna föreställning i ett talmysticistiskt crescendo, när skribenterna hänvisar till att hundraårsdagen av riksdagsbeslutet om rösträttsreformen sammanföll med att liberalerna och centern röstade emot den statsministerkandidat som de hade gått till val på att rösta för.

Per Svensson, som naturligtvis är medveten om att liberalerna också ett sekel senare löper vissa risker med sitt agerande, berättar en sedelärande historia om den liberale DN-redaktören och riksdagsledamoten som förklarade att frågan om den allmänna rösträtten var större än så. I sådana här stora beslut stod högre värden på spel än det snäva partiintresset, menade han. DN såg uppenbarligen inte problemet med att använda en romantiserande berättelse om rösträttens införande för att – 100 år senare – legitimera liberalernas intensiva motvilja mot konsekvenserna av denna rösträtt och uppmana dem att handla tvärtemot det mandat som deras väljare hade gett dem.

I Björklunds tolkningsram blir argumentet att historien är viktigare än partiet en betydelsefull sak. Det kommer också några månader senare att bekräftas i en intervju i SvT:s Agenda. Han vet att han måste avgå som partiledare och funderar säkert som de flesta människor över vad som blir hans eftermäle. Valresultaten har inte varit direkt imponerande under hans elva år som partiordförande och hans insatser som minister är bara med tvekan godkända. Frestelsen att genomföra en större kursomläggning för sitt parti och kanske inleda en ny epok i svensk politik är förståelig från mänskliga utgångspunkter. I synnerhet om han därmed kan ställa sig på rätt sida i historien. Om han till slut spelar rollen som nationens räddare genom att göra som Nils Edén kan det kanske rädda avgångsbetyget. Björklund lämnar också in en riksdagsmotion med förslag om inrättandet av ett demokratimuseum där han särskilt nämner att Nils Edéns insatser skall uppmärksammas. Om hyllningarna för Edéns politiska gärning också ska omfatta hans roll i partisprängningen 1923 framgår dock inte.

Tanken går till Runebergs dikt ”Konungen” i Fänrik Ståls sägner. Gustav IV Adolf inser att han håller på att förlora Finland till Ryssland och förstår att han måste göra någonting drastiskt. Han meddelar då sina tre närvarande rådgivare att han har fattat det stora beslutet att ikläda sig Karl XII:s handskar, som denne hade burit i slaget vid Narva, och därtill låta sig omgjordas med hjältekonungens svärd. När detta väl var gjort ombads de tre herrarna att bringa kungens nådiga budskap om sin bravad till folkets kännedom. Läs gärna dikten, den är god satir.

Skeendet när liberala partiet kraschar under Jan Björklunds sista månader som partiledare är så pass intressant att det är värt ett närmare studium av framtida forskare i historia och statskunskap. Men vissa aspekter har också en mer omedelbar politisk signifikans. Den viktigaste aspekten är historicismen som i detta fall är rammakeriets förutsättning. Användningen av historien som tolkningsram är nämligen något som går utöver den vanliga enkla och kloka tanken att vi skall lära av våra misstag och förstå vilka möjligheter som ligger i att vi kan forma vår egen historia. Den som använder sig av romantiserade historiska förlopp som tolkningsramar går betydligt längre än så och låter sitt handlande i realtid bestämmas av mer eller mindre förvridna föreställningar om det förflutna. Detta understryks av att den historiska ramberättelsen ofta har präglats av myter och legender som har odlats för narrativa syften.

Han eller hon låter sig alltså styras av en falsk verklighetsbild, där problemet är att den inte visar vad som förekommer här och nu och därtill heller aldrig har förekommit ens historiskt. Historicism kan ta sig komiska uttryck som i fallet med Gustav IV Adolf. Men den kan också få en avsevärt allvarligare innebörd och bli till en tragedi.

En andra aspekt är föreställningen om att det pågår en avgörandets stund i den episka kampen om nationens öde. Tolkningsramens historicism och dess odling av Ragnaröksstämningar har sina risker. Dessa handlar ytterst om hur politikens arena, om saker går riktigt illa, riskerar att förflyttas från medborgarsamtalets agora till gatans upplopp och revolter eller till stridshärarnas slagfält. Jan Björklund antyder att alternativet till hans vägval skulle ha varit en nazifiering av den politiska makten i Sverige. Det hela blir en slags spegling av Sverigedemokraternas världsbild som när SD:s partisekreterare i ett inlägg på Facebook skrev: ”… våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad.” Hotbilden om den svenska politikens nazifiering skapar något av kampens ödesgemenskap med Sverigedemokraterna samtidigt som deras stöd, genom anklagelserna som förstulet riktas mot (m) och (kd), blåses upp till cirka 40 procent av väljarkåren. Björklund har på så vis i sitt ädla syfte att slå vakt om liberalismen trasslat in sig i illiberala tankefigurer som liberaler historiskt sett bara har tillskrivit sina mest konservativa antagonister.

En tredje aspekt har noterats av Johan Hakelius som har uppmärksammat det slags fanatism som bottnar i en önskan att själv visa sig rättfärdig. ”Det viktiga är nämligen inte resultatet, utan gudfruktigheten i sig. Om andlig renhet har bieffekten att Satan får 95 procent av rösterna, så må så vara. Renheten går före allt”, skriver han om Björklunds bevekelsegrunder för sidbytet.

Normalt skulle väl ingen tro att ett seminarium i riksdagen om Nils Edén skulle sätta hela det liberala partiets framtid på spel. Hur kunde det gå till? I analyser av komplexa system betecknas sådana små, till synes helt betydelselösa, händelser som leder till stora konsekvenser på andra platser som fjärilseffekter. Olycksförloppet som leder fram till kraschen liknar onekligen en sådan effekt. Men också fjärilseffekter är kontextuella. Liberalernas ledning har handlat i en tradition som har skapat ett tydligt stigberoende. Det går knappast att bortse ifrån att Björklund numera ingår i en personkrets med namn som Ola Ullsten – 1978 och 1981 och Bengt Westerberg – 1994. Till Westerbergs försvar skall dock sägas att han redan före valdagen erbjöd Ingvar Carlsson en koalition så att väljarna faktiskt hade möjlighet att ta ställning till bytet av samarbetspartner.

Efter flygplanskrascher går haverikommissioner minutiöst igenom varje enskild omständighet som kan tänkas ha orsakat eller på något sätt bidragit till olyckan. De gör det för att får en bild av hela förloppet, mönstret som bildas från den första orsaken till dess att slutets tystnad lägrar sig över haveriplatsen.

Några, vars beteende självfallet också studeras mycket noggrant, är piloterna och deras handhavande av planet. Ett systemskifte i Liberalerna, som uppges vara till försvar för den liberala demokratin men som varken är liberalt eller demokratiskt, har gått rejält snett. Även om chefspiloten i det här sammanhanget har förletts av missvisande berättelser och föreställningar, hade han kunnat avvisa den tolkningsram som presenterades för honom. Mycket hade kunnat vara annorlunda om Jan Björklund inte hade låtit sig tjusas av den roll som rammakarna erbjöd honom.

Det är svårt att dra någon annan slutsats att huvudansvaret för liberalernas krasch bars av den som hade fått förtroendet att sitta vid spakarna. Att han för sin personliga del hann trycka på katapultknappen kommer knappast att på något avgörande sätt förändra den historieskrivningen.

Olof Ehrenkrona är författare och fd moderat stabschef, diplomat och ledarskribent