Rapport från Brexit: 35 dagar kvar?

Och vad skall man säga? Brexit dominerar nyheterna i Storbritannien sedan folkomröstningsresultatet blev klart. Och den kaskad av nyheter, av utspel, avgångar, pressträffar och läckor har i praktiken inte lett till att någon vet hur det skall gå. Vi vet inte ens säkert att UK lämnar EU den 29 mars klockan 11 pm. Osäkerheten är större än någonsin, förhoppningarna om att allt skall flyta smidigt till slut är lägre än någonsin, rapporterar Per Heister från Brexitland.

Alltfler företag meddelar att de flyttar produktion ur Storbritannien och att arbetstillfällen följer med ut. Nissan, Honda, Jaguar Land Rover och Philips har aviserat flytt av produktion som motsvarar 10.000-tals jobb bara den senaste månaden. Och många företag flyttar sina högkvarter till andra länder.

Tydligen har också Brexit orsakat fall i exporten som beror på att ingen riktigt vet vad som gäller för varor som lastas på ett fartyg i Southampton före den 29 mars men anländer till sin destination i till exempel Japan om någon månad. Vilka tullar gäller då?

Osäkerhet är det värsta företag vet.

En liten kuriosadetalj är att den svenska kronan är lika svag mot pundet som den var omedelbart före Brexitomröstningen. Och det beror inte på att pundet förstärkts.

I Storbritannien är det många som har utgått från att förhandlingarna med EU om utträdet skulle bli en strid där man sätter hårt mot hårt och den som blinkar först förlorar. Det har hela tiden varit ett missförstånd. Från EU:s sida har man varit inriktad på att lösa de problem som uppstått som en följd av britternas utträdesbeslut. Och det har varit konkreta frågor som hur skall vi hantera utnyttjandet av luftrummet, rörligheten för britter i Europa respektive EU-medborgares liv i Storbritannien. En tidig fråga att lösa ut var ju också vilka åtaganden inom gemensamma projekt som britterna skulle fortsätta finansiera. Visst har det funnits saker man kan diskutera utformningen av men det är rätt handfasta problem som måste lösas. Det utträdesavtal som nu diskuterats, diskuteras och som voterats i Westminister ett par gånger, och som snart återkommer, har ju i de flesta delar också löst problemen intill dess att ett avtal om de framtida handelsförbindelserna är färdigförhandlat.

EU:s förhandlare har med stor förvåning studerat hur britterna agerat. De har vetat vad som skulle diskuteras men britterna har inte haft någon egen position eller idé om vad man vill. De tuffa förhandlingarna de själva förespråkat och förväntat sig har uteblivit. Den stora konflikten är helt intern. Det är britterna som inte kan komma överens om någon förhandlingsposition eller som har kunnat ge sin regering ett förhandlingsmandat.

Den brittiska regeringen har naturligtvis förstått att det blir gränsdragningsproblem mellan EU och länder som inte tillhör EU. Den arbetar också för att förhindra totalkaos vid färjeläget i Dover, där 10.000 lastbilar passerar varje dag, och vid Folkestone där tunneln tar 4-5.000 ytterligare per dygn. Alla som suttit i en bilkö inser vad som händer om varje bil fördröjs ens så lite som 10 minuter av nya tullklareringskrav. Regeringen förbereder att göra många mil av motorväg M26, genom Kent, till parkeringsplats.

Men problemet med att dra en gräns rakt igenom ett land är naturligtvis mycket mer komplicerad och EU kräver att någon sådan gräns inte dras tvärs över Irland. Detta eftersom ön i alla praktiska hänseenden utom formella blev ett land när man löste inbördeskriget i Nordirland, the Troubles för 20 år sedan. Varken EU, Irland eller Storbritannien/Nordirland vill ha någon gräns, men samtidigt måste EU ha en yttre gräns, inte minst för att EU har betydande tullintäkter. Kanske kan man lösa denna konflikt men EU har krävt – och brittiska regeringen accepterat – en så kallad backstop som träder in om ingen lösning kan finnas. Den träder in om inte EU och Storbritannien är överens om att ta bort den. Och striden står om att Brexitanhängare, med viss rätt, hävdar att EU håller formerna britternas utträde i sina händer.

Det är fortsatt osäkert om vad britterna vill. Och de vill uppenbarligen inte samma sak. En del, Labour för närvarande, vill att UK stannar i tullunionen och tror att man kan övertyga EU om att trots det få sluta egna handelsavtal, vilket de flesta inser är uppenbart orimligt. En tullunion där unionen inte längre gäller alla medlemmar, liknar mer att plocka russinen ur kakan än något som tidigare varit uppe till diskussion. Och egna frihandelsavtal är helt centrala i brexitörernas utträdeskrav. Och i takt med att EU tecknar alltfler handelsavtal blir det allt konstigare. När avtalet med Japan firades i Europaparlamentet nyligen förklarade den ledande Torybrexitören på plats att Storbritannien efter utträdet skulle teckna ett hängavtal till EU:s Japanavtal!

Ju närmare vi kommer den 29 mars desto hårdare blir förhandlingarna. Internt i den politiska världen i Westminster. I veckan hoppade först 7, sedan ytterligare en, Labourparlamentariker av sitt parti och på dag tre följde 3 Toryledamöter dem i spåren. Och nu är alla upptagna med att grubbla över vilka som kommer att följa dem. Det gick heta rykten om en ledamot under onsdagskvällen, eftersom han stängt av sin telefon. Det visade sig dock efter någon timme ha berott på att han var på bio med sin fru.

Hursomhelst är den här lilla gruppen av oberoende, som ännu inte bestämt om den skall formalisera sig som ett parti, nu lika många som LiberalDemokraterna och en fler än det nordirländska DUP. Och de är alla remainers, som vill att UK skall stanna i EU, men Labourledamöterna anger själva att de också vänder sig mot partiledningens vänstervridning under Corbyn och särskilt mot den antisemitism de anser blossat upp, eller åtminstone inte bekämpats, under Corbyns ledarskap.

Medan Brexit sliter sönder landet och nu tydligt partierna, reser regeringsförhandlare fram och tillbaka till Bryssel för fortsatta diskussioner. Rykten gör gällande att man börjar närma sig någon sorts formulering i de direktiv till fortsatta förhandlingar som skall följa utträdesavtalet. Förändringar och förtydliganden i det här ”följebrevet” har inte accepterats av underhusets majoritet och om det gör det när det närmar sig beror det antagligen på att premiärministerns strategi, att skjuta slutvoteringen mot en punkt där valet står mellan utträde på hennes avtal eller inget avtal alls, har lyckats.

Och då blev det till slut en hård förhandling som avslutades vid stupet, som många britter siktat på. Det enda problemet är att i den förhandlingen var inte EU förlorare, utan det slutade i en alltigenom brittisk förhandling.

Per Heister var chefredaktör för Svensk Tidskrift 2001-2004 och rapporterar från Brexitland