Rapport från Brexit: “A bloody difficult woman”

Det är omöjligt att inte rapportera från tumulten i den brittiska politiken just nu. Men det är också omöjligt att rapportera annat än i direktsändning. Per Heister försöker hänga med i turerna kring det 585 sidor långa avtal som – kanske – kommer utgöra kartan för Storbritanniens väg ut ur EU.

Det böljar fram och tillbaka och det finns ingen möjlighet att veta hur läget är i morgon, än mindre i övermorgon. Och redan i kväll kan det jag skriver vara helt obsolet.

Dock, här ett kort försök att belysa vad som kännetecknar de senaste dygnens händelser och vad som kan förväntas om några dagar.

Förra veckan var svart för Theresa May. Först en längre holmgång i regeringen än förutsatt – och alla noterade det eftersom pressbriefingen efteråt blev mer än en timme senare än planerat. Journalisterna hängde i klasar utanför 10 Downing Street. Och så dagen därpå hoppade fem ministrar av, varav en anmärkningsvärd; Dominic Raab som tagit på sig uppdraget att förhandla med EU bara några månader tidigare med egentligen alla förutsättningar klara för sig, gav upp inför de resultat han själv åstadkommit och en vecka efter att han offentligen erkänt att han inte haft en aaning om hur krångligt det skulle bli med gränshandel efter Brexit.

Så blev det så kallat high life i underhuset senare samma dag där May blev illa åtgången. Ovanpå det tog ledaren för brexitörerna Jacob Rees-Mogg dramatiskt och effektfullt ordet och meddelade att han nu, när han noterat att May inte levererat på flera av de punkter hon lovat, kände sig tvungen att skriva till ordföranden av 1922-kommitteen och begära en förtroendeomröstning mot sin partiledare. En sådan måste anordnas om 48 ledamöter i underhusets Torygrupp begär det i brev eller maiil, men ingen vet hur många som skrivit ett sådant brev. Det antas alltid vara många men det är bara 26 eller 27 som meddelat offentligen att de skrivit ”sitt” brev. Det är också viktigt att veta att om en sådan omröstning blir av och partiledaren vinner/överlever – vilket de flesta utgår från att May åtminstone hittills skulle göra – omröstningen i gruppen, får en ny sådan omröstning inte hållas förrän om ett år. Om omröstningen hålls för tidigt skulle May sitta kvar i orubbat bo ett helt år. Om inte parlamentets majoritet skulle fälla henne i en förtroendeomröstning men det är just nu inte så sannolikt eftersom det bara skulle spela Labour i händerna.

Rees-Moggs och European Reform Groups misslyckande att få ihop tillräckligt med namn häcklas nu av media ganska öppet. Steve Baker, som varit andreman på Brexitdepartementet och som sedan länge är en av de allra tyngsta brexitlrerna fick fråga från journalist häromdagen om att ”du som anses vara en så skicklig administratör/organiser har alltså inte lyckats organisera 48 ledamöter bakom dig?” Och när Rees-Mogg fick frågan om de inte vara lite tafatta svarade han att ”Patience is a virtue”.

Mays hell week har dock förbytts i något annat. Stormen förra veckan mobiliserade – äntligen – många som röstat remain och som antingen tyst slutit upp bakom parollen att vi måste följa folkets röst eller bara hållit tyst eftersom de känt det helt omöjligt att öppet ventilera en avvikande uppfattning i själva frågan om Storbritanniens relation till EU. Nu dök de upp. Tisdagskvällen var ärke-eurofilen Kenneth Clarke i BBC:s Newsnight för första gången på mycket länge, som ett tecken på att hela diskussionen förskjutits. Journalisterna uppfattade återigen honom som relevant. Det han skulle göra kunde kanske trots allt ändra riktningen. Han betonade, som tidigare, att han själv inte skulle ändra uppfattning bara för att en ”förenklad” men omfattande ”opinionsmätning” bland folket visat att de tyckte annorlunda än han.

Man skall inte underskatta hur stor betydelse May själv haft för att ändra tonläget. Ibland hjälper det kanske att vara ”a bloody difficult woman”, som Ken Clarke en gång beskrev henne. I stormen efter presentationen av avtalet har hon inte – offentligt i alla fall – blinkat en enda gång. Hon har stått hårt bakom avtalet och aldrig tvekat eller gett efter. Sådant betalar sig för det mesta. Råd att pudla inför angrepp är inte alltid värt konsultarvodet.

Denna veckas tydliga förskjutning i debattonen till stöd för Mays 585-sidorsavtal betyder däremot inte alls att det därmed har ett stöd i underhuset. Nordirländska unionisterna har två gånger markerat ilska genom att rösta emot regeringens budget, som de ju har ett avtal med May om att stödja och antalet avvikare till stöd för avtalet inom Labour beräknas varken uppväga de hårdföra Toryledamöterna i antal eller ens vara beredda bryta partipiskan för att rösta för avtalet. Labours ambition är fortfarande att säga nej till Mays avtal – det bestämde man på sin konferens i oktober utan att ha sett avtalet – eftersom huvudambitionen är att fälla May och via ett nyval ta över makten.

Sent på onsdagen klargjorde Labours skuggfinansminister, John McDonell, att partiet inte kommer att rösta så det resulterar i en hård Brexit. ”Det finns ingen majoritet i underhuset för en hård Brexit, tvärtom, det finns en mycket stark majoritet emot.”

Inför söndagens EU-toppmöte slutförhandlas nu texterna om hur det framtida avtalet kan tänkas se ut. Kanske kommer May också att försöka finslipa några punkter i det avtal som presenterats, men det kan EU inte acceptera. Om man börjar pilla i den befintliga texten för att göra May glad kommer det inte att vara möjligt att hålla emot all 27 medlemsstater som inte är helt nöjda utan börjat mullra om fler eftergifter från Storbritannien. Och då skulle allt kollapsa på söndag. Vilket Merkel och Barnier varnat tydligt för. Men det filas hårt på avsiktsförklaringen kring de framtida relationerna, där det fortfarande finns möjligheter att justera lite. Det har meddelats att May återvänder till Bryssel och Juncker dagen före toppmötet för att fastställa sluttexten efter två dygns intensiva förhandlingar på tjänstemannanivå.

Europeiska rådets ordförande Donald Tusk lämnar inget utrymme för förhandlingar i det tidsschema för toppmötet han presenterat; först 30 minuter hövlighet gentemot Europaparlamentet vars talman får chansen hålla ett anförande inför regeringscheferna – det är antagligen en nödvändig plåga som de står ut med av tradition och det kan aldrig bli värre än när Martin Schulz höll pretentiösa och alldeles för långa tal. Därefter överlägger regeringscheferna om avtalet i 60 minuter, därefter släpps May in för ytterligare 60 minuters överläggningar. Och så slutar det med presskonferens. I praktiken blir det bara tid för en signeringsceremoni.

Om det blir så här får vi se. Patience is a virtue.

Per Heister var chefredaktör för Svensk Tidskrift 2001-2004 och rapporterar från Brexitland