Rapport från Brexit: A bloody difficult woman verkar vinna

Det mesta talar nu för att Theresa May på måndag, tisdag eller senast onsdag – när hon väljer att presentera regeringens Withdrawal Agreement med EU – för en tredje votering i parlamentet får en majoritet med sig. Det beror på att vi nu är framme vid vägs ände, rapporterar Per Heister från Brexitland.

Parlamentet har tagit sig samman för att bestämma att man inte vill ha avtalet, men att man inte vill lämna utan ett avtal. Därefter har man gett premiärministern i uppdrag att be EU om att utträdet skall skjutas till efter den 29 mars.

Det finns mycket att säga om Brexit, även om det mesta redan är sagt. Men genom att återkomma med samma avtal – något annat finns inte – har hon nu minskat alternativen på ett sätt som tvingar de hårdföra Brexitörerna att välja mellan hennes avtal eller i värsta fall, ur deras synpunkt, mindre Brexit – kanske ingen alls.

Deras val i nästa vecka är antingen en kort förlängning för att kunna ändra alla de lagar som behöver ändras vid ett utträde, eller risken att en majoritet kräver en folkomröstning. Och redan att komma överens om den folkomröstningen kommer att bli ett nederlag för dem. Det är svårt att se annat än att en folkomröstning skulle stå mellan ett ja till May’s avtal eller för status quo, det vill säga ingen Brexit alls. EU har upprepade gånger sagt att vi har ett avtal och ser ingen anledning att riva upp det för något annat. Om inte britterna ber om tullunion – vilket betyder att göra den irländska backstoppen permanent för hela UK – eller EEA-medlemskap eller något liknande, mer omfattande samarbete med medlemskap i den inre marknaden och allt annat de avskyr.

Man skall inte heller underskatta de politiskt aktivas skräck för att hamna i en längre process där man tvingas hålla val till Europaparlamentet. Och även om det för oss förefaller relativt odramatiskt betyder det att partiaktiva, inte bara kandidaterna utan alla med egna ambitioner att bli omvalda till Westminster och kommunala uppdrag, tvingas att möta väljarna öga till öga vid dörrknackning. Med uppdraget att förklara att vi folkomröstade om Brexit för 3 år sedan, vi har lagstiftat om att lämna den 29 mars, men nu skall ni rösta på vårt partis kandidater för Europaparlamentet. Det ser ingen enda parlamentsledamot fram emot.

Några ytterligare faktorer som talar för ett avslut nästa vecka är att det nu pågår intensiva övertalningsförsök på många nivåer gentemot DUP, och att det är färre än 10 hårdföra kvar i den fraktion som kallar sig ERG och leds av Jacob Rees-Mogg, som fortfarande vägrar rösta på Mays avtal. DUP lär ha ökande svårigheter att stå fast efter stort tryck från näringslivet på hemmaplan, Nordirland röstade ju remain och näringslivet sägs nu protestera genom att dra in bidrag till DUP. Och DUP har visserligen bara 10 röster men det beräknas att upp till 25 Labourledamöter skulle vara beredda rösta för Mas avtal om bara DUP ledde vägen.

Sannolikt håller dessutom båda de stora partierna på att slitas sönder inifrån. Det blir alltmer besvärande. Hittills har det varit helt öppet att Tories i praktiken är två helt separata partigrupper som med nöd och näppe håller ihop. Nu blir det allt tydligare att Labour har lika stora problem. Varje omröstning visar på nya problem för Corbyn att håla ihop sin partigrupp. Utöver de omröstningar som nämnts och är avgörande har det bland annat röstats om en andra folkomröstning, som ju Labour länge argumenterat för som en andrahandslösning.

Kanske kan förvirringen kring Brexit inte illustreras mycket bättre än att berätta att förslaget fick stöd av 81 ledamöter totalt. Labour hade partipiska på att avstå, i en omröstning om något de länge sagt sig vara för – eftersom det inte var rätt tillfälle… Men det kan vara rätt tillfälle i början av nästa vecka, för att kunna ge EU27 skäl att bevilja senareläggning av utträdet. Trots partipiska röstade 41 av 245 Labourledamöter. 24 av dem röstade för en andra folkomröstning och 17 röstade emot.

Förslag om att hålla preliminära omröstningar i nästa vecka röstades också ned liksom Corbyns förslag om att blockera May från att ta sitt avtal till en tredje omröstning nästa vecka.

Det blir alltmer påfrestande också för ekonomin med stor osäkerhet kring hur det skall bli. Pundet har visserligen stärkts betydligt och är nu starkare än omedelbart före folkomröstningen, i förhoppningar om att det inte kommer att bli något utträde alls, men företag verkställer i accelererande tempo åtgärder för att få tillgång till EU oavsett vad som händer. Fler och fler investerings- och finansiella aktörer flyttar personal till EU27. Det ena bilföretaget efter det andra planerar minskade investeringar och minskad produktion i Storbritannien, inte bara de japanska företagen som valde UK som brofäste för den europeiska marknaden utan även sådana som Jaguar Landrover och Mini varnar för åtgärder.

Det mesta talar för att behoven av att faktiskt fatta beslut och de risker olika aktörer ser i baksidorna av andra alternativ än May’s avtal pekar mot att den som Kenneth Clark inför valet av May kallade för a ”bloody difficult woman” faktiskt levererar det hon satt sig före. Och som om man nu vill ha Brexit är det bästa man kan få. Det förefaller bara vara några Brexitfanatiker, som nu säger sig överväga rösta med Labour om Corbyn begär en misstroendeomröstning mot May i tron att de då skulle få ett mer totalt sammanbrott med EU.

Men det är klart. Det handlar om Brexit och Houses of Parliament, som har chansen att ta tillbaka kontrollen, så egentligen kan fortfarande vad som helst hända.

Per Heister var chefredaktör för Svensk Tidskrift 2001-2004 och rapporterar från Brexitland