Rapport från Brexit: Är Tories backbenchers the many eller the few?

Tories backbenchers är nog ett av världens minst rationella nätverk av politiker. När detta skrivs är revolten öppen, men ofullständig, rapporterar Per Heister från Brexitland.

Varje dag blir det stora rubriker om Brexit i brittiska tidningar. Varje dag är det någon Brexitnyhet på BBC radio och TV. Britterna kan inte föreställa sig att Brexit inte är lika viktigt och lika mycket på agendan i resten av EU. Storbritannien är ju ändå viktigast!

Men Brexitnyheterna i brittiska media handlar nästan aldrig om saken utan mest om formen. Orsaken är enkel. Det råder stor enighet om att Storbritannien skall lämna EU efter folkomröstningsresultatet, men ingen vet vad det betyder. Och de som i grunden anser att detta är dumt påpekar med jämna mellanrum svårigheter som kan uppstå medan de som är angelägna om att lämna aldrig bryr sig särskilt mycket om hur utan bara att det skall vara så snart som möjligt och så självständigt som möjligt.

Det som därför dominerar är det politiska spelet. Som om de haft Sverigedemokraterna i Westminster, men de flesta spekulerar trots allt om hur diskussionerna går i regeringen. Utan att ens veta vilka positioner man kan inta.

De sista två veckorna i september och den första i oktober varje år är det Conference weeks för de tre stora brittiska partierna. Sist ut Tories, som blev färdiga i Manchester i onsdags. Partiledningen gjorde vad den kunde för att spela ned Brexit, chefsförhandlare David Davis höll en låg profil och Theresa May ansåg sig ha sagt sitt i Florence veckan innan. Någon räknade ut att hon bara nämnde Brexit med 334 ord i sitt tal som var 7000 ord långt.

Men all mediarapportering som inte handlade om Mays möjligheter att sitta kvar, handlade om Brexit efter en intervju Boris Johnson gav precis innan konferensen öppnade. De tre första dagarna handlade om hans position om Brexit och om May kommer att eller vågar sparka honom för att ständigt sabotera hennes strategi.

Bristen på substans i den interna brittiska Brexitdebatten demonsterars dock tydligare av ett anförande av Labours Shadow Secretary of State for leaving the European Union, Keir Starmer, som var mycket tydlig när han eldade Labours kongress: Vi kommer att leverera ett mycket bättre avtal med EU. som är bättre för Storbritannien och som gynnar alla. ”Not just the few”. Och fick stående applåder utan att med en stavelse beskriva på vilket sätt det skulle gå till, än mindre på vilket sätt det skulle vara bättre.

Och det beror ju på att ingen i Storbritannien, oavsett åsikt i sakfrågan har någon klar och konkret uppfattning om hur det skall gå till.

En viktig utgångspunkt för den brittiska debatten är, konstigt vore det annars, att allt skall bli så bra som möjligt för landet. Men vad som är så bra som möjligt förefaller mer och mer att betyda att allt skall vara som förr, men UK skall aldrig behöva diskutera eller kompromissa med EU och brittiska domstolar skall vara alena tvistlösande och så skall Storbritannien slippa betala till EU. Det kallades av Boris Johnson under folkomröstningskampanjen att äta kakan och ha den kvar, vilket han förordade.

Och så utgår framför allt de som vill lämna, från att UK de facto har rätt och att EU därför tycker samma sak. Det löser sig.

EU:s utgångspunkt är ju mer formalistisk. Och tråkig. Vi har en mängd lagar som omfattar gemensamma angelägenheter, hur löser vi ut de problem vi försökt lösa i de lagarna, nu när ni lämnar? Och det är massor av tekniska frågor som man måste gå igenom. Britterna ser till de stora linjerna. Vi vill ha frihandel med EU. Då borde EU prioritera att den frågan löses, för det vill vi. Men om ni kliver ur den inre marknaden uppstår en gräns mellan den inre marknaden och marknaden utanför. Självklart måste gränserna upprätthållas även om tullarna kan förhandlas ned, tekniska handelshinder måste hanteras. I UK diskuteras hur stor plats som behövs kring Dover och Folkestone för att parkera långtradare medan de genomgår tullklarering. Men svårare är hur gränsen kan hanteras vid den gräns som går via land på Irland? Förhandlingsbeskedet att britterna inte vill ha någon gräns där. Då blir det bara otydligt vad de vill. Irländarna på båda sidorna gränsen är ju helt emot en hård gräns tvärs över ön. Och Irlands premiärminister anser att gränsen borde gå i Irländska sjön, dvs skilja Nordirland från Storbritannien. Självklart helt otänkbart för de flesta britter. Men det måste finnas någon sorts gräns, om inte annat kommer EU att behöva bygga en för att skydda den inre marknaden.

I den dagliga rapporteringen dyker sakfrågor naturligtvis upp. Förutom någon enstaka rapport om hur mycket Storbritannien ekonomiskt skulle tjäna på att stå utanför – som ju inte kan beräknas om man inte har en aning om vilka relationer man skall ha med EU – så handlar nyheterna mest om problem; hur blir det med säsongsarbetare i jordbruket? Hur går det med sjukvården, som har 19.000 utländska sjuksköterskor i ett redan av personalbrist drabbat NHS. Just när det gäller sjuksköterskor kan effekterna av Brexit bli ett lyft. För närvarande tjänar sjuksköterskor för lite för att komma över den lönenivå då man kan räknas som ”kvalificerad” och enligt planeringsdokument skulle få importeras när den fria rörligheten avskaffas. En möjlig lösning, som diskuteras, är alltså en löneförhöjning för alla sjuksköterskor.

Och så då nästan dagliga rapporter om hur många bankjobb som kommer att försvinna från London City. I veckan var det Goldman Sachs som berättade att de hyrt de översta 8 våningsplanen, med plats för 1000 anställda, i ett nybyggt 38-våningshus i Frankfurt. Bloombergs ständigt uppdaterade tabell över hur många anställda bankerna planerar flytta utomlands innehåller just nu en lista över banker med sammanlagt 81.000 anställda i City, som aviserat att minst 13.000 skall flyttas utomlands. Och om vi gissar att snittlönen på toppbankanställda i stora internationella banker är minst 1.000.000:- så handlar bara de här bankernas planer om 13 miljarder i utebliven köpkraft, varav kanske 6 miljarder är uteblivna skatteintäkter. Man kan bara föreställa sig vad som händer när de här människorna försöker sälja sina bostäder, när de flyttar från affärer och restauranger. 10-13.000 bostäder för miljonärer på marknaden kan ju orsaka ett ordentligt prisfall med alla de konsekvenser det medför. Visst är efterfrågetrycket på Londons bostadsmarknad högt, men ett prisfall på tio procent kommer bara att välkomnas av de som inte ännu har någon bostad. En del av de som har råkar i svårigheter. Och efter Brexit har bostadsmarknaden redan stagnerat. Innan något hänt.

Men Brexitosäkerheten sprider sig. I spåren av Tories konferens och Theresa Mays hostattack – och komikern som kröp fram mitt under talet och störde hennes tal – är media fyllda av spekulationer om att hon kanske inte tog chansen att samla partiet bakom sig utan det spekuleras i om hon tvingas avgå. Om en partiledares framtid diskuteras är riskerna ju betydande att även relativt ibetydliga kuggar i partiet kan vara den som fäller henne – eller honom. Spekulationerna nu är att det visserligen pågår en del namninsamlande. Den största risken de tar, och regeringens tyngre medlemmar går till motattack för att varna, är ju att den snäva majoriteten i Westminster betyder att man riskerar nyval med en just nu självklar förlust till Labours mest radikala ledare någonsin. Och frågan är om de vågar riskera det? Men Tories backbenchers är nog ett av världens minst rationella nätverk av politiker. När detta skrivs är revolten öppen, men ofullständig. Och att den är öppen antyds vara en nackdel. Konspirationen är avslöjad…..

Och kanske kan oheliga koalitioner av de mest Brexitvänliga går samman med de som hoppas att Brexit kanske kan stoppas om Labour tar makten. Jo, det kan inte uteslutas att de är så irrationella.

Per Heister var chefredaktör för Svensk Tidskrift 2001-2004 och rapporterar från Brexitland