Rapport från Brexit: Panta Rei

Intet nytt men allt flyter. So far.

Det är ett tag sedan den förra rapporten men det finns goda skäl till det. Ingenting har hänt i frågan om Brexit. Förhandlingar pågår men alla bollar är i luften. Men det innebär inte att det inte finns någonting att rapportera om. Flera nya konfliktytor har hunnit öppna sig sen sist, rapporterar Per Heister från Brexitland.

I december slöts en preliminär uppgörelse om hur utträdet skall gå till och att det skall bli en transitionsperiod, och att förhandlingar om hur den skall ut kan börja i mars. Först skall bara den preliminära uppgörelsen från december formuleras i lagtext. Och lagtexter behöver EU för att det skall finnas regler att följa och upprätthålla. Annars vet man inte vad som gäller.

Och nu är vi där. EU brottas med att formulera hur principuppgörelsen om hur gränsen på Irland skall upprätthållas, men inte göra någon som helst skillnad mot nu. Enligt rykten har EU-byråkratin värkt fram två lagtexter som föll i den första granskningen – innan den presenterades för någon av förhandlingsdelegationerna. EU bönar enträget om att britterna berättar hur de har tänkt sig. Men får inga svar. Och nu sägs att transitionsavtalet antagligen inte kan börja förhandlas förrän i slutet av mars. Ja, åtminstone hoppas man fortfarande på mars.

Och den brittiska regeringen har inte kunnat enas om vad den vill. De allra senaste veckorna har det kanske utmejslats att både deltagande i den inre marknaden och tullunionen är uteslutna. Och det förefaller finnas starkt motstånd också i regeringen om att man inte bör vara med i någotdera ens under övergångsperioden, som ju britterna själva bad om för att ge mer tid till förberedelser för det slutgiltiga utträdet.

Det har gått 1 år och sju månader sedan folkomröstningen och fortfarande har den brittiska regeringen inte formulerat några önskemål om hur den framtida relationen med EU skall se ut. Den här första veckan i februari har Theresa May samlat regeringens inre kärna, den så kallade Brexit Cabinet Committee, mötts tre dagar i rad för intensiva diskussioner om vad man skall göra nu. Det är en elak men rättvisande beskrivning av det som nu sker. Planeringen var att hantera framtida samarbetsformer. När man väl satt där behövde man ägna betydande tid åt att mejsla ut flera akuta frågor som hur gränsen på Nordirland skulle utformas för att kunna formuleras i lagtext. Och det visade sig omöjligt att enas om. Så behövde man också sätta ned foten om övergångsavtalet eftersom åsikten att man skulle fortsätta som om man vore medlemmar men utan rösträtt inte längre var gemensam. Och efter tre dagar har man ingen plan för det avtalet heller. Tvärtom kan man tycka.

När Barnier formulerade EU:s erbjudande om att UK skulle få fortsätta under samma villkor som tidigare var den första kritiska synpunkten från den brittiska regeringen att EU inte föreslog två år utan bara 21 månader, till den sista december 2021. Medierapporteringen, som snabbt spred sig till de ivrigaste EU-motståndarna, byggde på att EU var tuffa mot UK genom att rösträtten föll bort men kritiken utvecklades också kring EU:s formuleringar om att om UK struntade i någon eller några EU-regler skulle det betyda sanktioner från EU:s sida. Det föreföll komma som en chock för en del att man måste följa avtal när man sluter dem. Med EU som med andra.

Så i förhandlingsprocessen händer ingenting, men det finns massor att rapportera.

För någon vecka sedan visade det sig att det inom regeringskansliet trots allt genomförts en konsekvensanalys av Brexit. Finansdepartementets tjänstemän hade tillsammans med Departementet för utträde ur EU, det vill säga David Davies civil servants, räknat på tre scenarier; ett hårt utträde, ett Norgescenario och att vara kvar i både tullunionen och den inre marknaden. I alla tre fallen beräknade de att effekten skulle bli lägre BNP-tillväxt än om man kvarstod i EU. Värst skulle konsekvenserna av hard Brexit bli, med 8 procent lägre BNP. Norgeavtalet skulle ge minus 5 procent och även om man fullt ut kvarstod i inre marknaden och tullunionen skulle man få 2 procent lägre tillväxt. När man bryter ned siffrorna visar det sig att där stödet för utträde var allra starkast blir konsekvenserna svårast. I Nordöstra England kunde tillväxten bli minus 16! Bäst skulle det EU positiva London klara sig med sim värst -3,5 procents tillväxt. Självklart misstänkliggjordes dessa granskningar bestämt från Brexitsidan. Allt från att ”de ju alltid haft fel i alla prognoser förr” till att ”Civil service har bestämt sig för att slåss för att vara kvar i EU och är partisk”.

Och under ytan händer det nog mer än vi kan förstå i brittisk politik. Brexitentusiasterna ger det bestämda intrycket att de känner sig hårt pressade. Och i underhuset har Toryledamöterna i den Brexitfraktion som kallas European Research Group ruggat upp sig genom att välja Jacob Rees-Mogg till ny ordförande. Han är mer aggressiv än tidigare och har höjt profilen och kraven på att regeringen intar tuff linje i förhandlingarna. Det är han som tvingat regeringen att sätta ned foten mot fortsatt inre marknad och tullunion, och som nu pressar den att vackla kring övergångsavtalet redan.

När Ress-Mogg höjt tonen har det betytt att sprickorna i Tory-partiet vidgats och det talas nu högt bland de som röstade mot Brext (men som hittills endast sysslat med skademinimering) om att partiet kan falla sönder. Det sägs offentligt att de som är hårdföra Brexiteers är högst 35 ledamöter, av 318, i underhuset. De flesta utesluter att partiet skall spricka men det diskuteras. Vi är ett pragmatiskt parti som alltid har sökt praktiska lösningar men det tycks som om de här 35 är så hårda ideologiska att det inte längre förefaller möjligt.

De 35 är inte tillräckligt många för att de skall kunna tvinga fram en förtroendeomröstning mot Theresa May men tillräckligt många för att göra vardagen till en ständig plåga för premiärminister May. Det beror inte bara på att de är bångstyriga och kompromisslösa, utan också på att May bildat en regering som är balanserad mellan de som vill lämna och de som inte ville lämna EU. Hon sitter med en falsk maktbalans i sin regering som förlamar det mesta den kan tänkas ta i. Det inre s k Brexit Cabinet Committee består av 12 tunga ministrar jämt fördelade på båda sidor. För den yttre betraktaren förefaller de Brexiteers som hon givit huvudansvaret för utträdesanknutna förhandlingar, David Davies, och handelsministern Liam Fox, ha börjat förstå att en lång rad komplikationer uppstår, som de kanske inte tänkt på tidigare. Ju mer de verkar svaga i anden ju mindre populära blir de i de brittiska tabloiderna. Nu ställer The Sun och Daily Mail hoppet till Boris Johnsson, miljöministern Michael Gove och så lanseras Jacob Rees-Mogg som finansminister, eftersom han varit framgångsrik på finansmarknaden tidigare. Dock nämns han också som ny partiledare efter May och därmed premiärminister.

Remainers i Tories vågar å andra sidan inte byta ut May mot någon som skulle leda regeringen i en annan riktning. Inte bara för att de 35 skulle kunna fälla regeringen utan också för att de inte är helt säkra på att de skulle vinna en omröstning om ny partiledare. Antagligen har de ingen bra kandidat heller- De satte sitt hopp till Theresa may som en modererande kraft, men om hon går kan den i vida kretsar populära Boris Johnson bli omöjlig att besegra. Om han inte huggs i ryggen av någon av de egna, som sist.
Tory-partiet är alltså i upplösningstillstånd. Dock är det inte märkbart bättre med Labourpartiet. Den hårda vänstern tar ett allt starkare grepp över partiet medan man knuffar ut de mer moderata som tagit sig fram under Tony Blair och Gordon Brown. Labours position i EU-frågor är lika osynkade som Tories. Alla i Labour definierar sin position som att de vill ha ett bra avtal med EU, som är bra för båda parter. På den punkten skiljer de sig inte från den stora majoriteten i Tories, också de flesta av bestämda Brexiteers. Alla vill ha ett bra avtal. Men ingen vet vad ett bra avtal innehåller om man pressar. Keir Starmer som är Labours EU-talesman, som nog helst skulle vilja vara kvar, förväntar sig att regeringen förhandlar fram ”bästa möjliga” avtal som de kan säga ja till.

Så mycket stöd för det ena eller det andra är det inte.

Per Heister var chefredaktör för Svensk Tidskrift 2001-2004 och rapporterar från Brexitland