Rapport från Brexit: Sufficient Progress

Det kom plötsligt natten mellan torsdag och fredag. Theresa May tog alla med överraskning. BBC rapporterade i sina sena nyheter – 23.30 svensk tid – om fortsatta telefonkontakter men inget om att May och Brexitministern David Davies redan bör ha varit på väg till Bryssel, eller åtminstone beställt fram regeringsplanet för vargtimmen. Per Heister ger oss senaste nytt från Brexitland.

Att det ansågs ha gjorts Sufficient progress var däremot ingen överraskning, det låg i korten. Det finns en logik i att den slutliga lösningen av gränsfrågan på den gröna ön lämnas till frihandelsförhandlingar i ett senare skede. Nu gällde det att finna formuleringar som möjliggjorde för unionisterna i Belfast att vara med på ett första avtal, som man kunde använda för att hävda tillräckliga framsteg.

Måndagsdebaclet när det inkallats till pressträff och möte med Coreper – medlemsstaternas ambassadörer/chefsförhandlare i Bryssel –, som sedan fick ställas in satte igång alla krafter i London. Alla, verkligen alla, fick luft under vingarna för att lufta sina tveksamheter till regeringen. Oppositionsledaren Jeremy Corbyn/Labour, Remainers, som innerst inne inte vill ha någon exit alls, och de hårdföra brexitörerna bland backbenchers i Underhuset men också de mer hårdföra i hennes egen regering kände sig tvungna att markera sitt missnöje. Och alla på Irland var naturligtvis också missnöjda. Det ansågs vara den irländske premiärministerns triumfatoriska glädje över avtalet som han signalerade innan det var undertecknat, stärkte Belfastkritikerna och tvingade mer eller mindre fram ett nej.

Det blev inte så mycket bättre när Brexitministern i ett utskottsförhör i Underhuset tvingades erkänna på ett ganska förnedrande sätt att regeringskansliet inte gjort några beräkningar på konsekvenserna av Brexit för näringslivets olika sektorer. Förhöret tog sin utgångspunkt i kraftfullt missnöje med att parlamentet visserligen efter en månads fördröjning fått ut 800 sidor av regeringens bakgrundsmaterial men då med mängder av censurerade avsnitt. Efter förhören gissade många att anledningen till att det dröjt en månad var inte att Davis gått igenom materialet noga av sekretesskäl utan att det tog så lång tid att samla ihop papper som skulle kunna ge intryck att regeringen hade bakgrundsmaterial. I mitten av veckan skrev 19 av Tories remainbackbenchers i Underhuset ett brev där de gick till angrepp mot de Brexiters som var mest högljudda. Alla rasade och det såg ut som om allt skulle rasa samman.

Framför allt fick May själv kritik för att hon inte förankrat sig hos regeringens irländska stödparti DUP, som visade sig när deras ledare Arlene Foster ringt May mitt under hennes lunch i Bryssel och sagt tvärt nej till det avtalsförslag som då fanns. Och hon kunde ju inte ens försvara sig, men det var klart att problemet uppstått måndag förmiddag när Arlene Foster, som ju själv inte sitter i Underhuset utan leder sitt parti på Nordirland, blivit överkörd av partiets mer Brexithårdföra 10 ledamöter i Westminster.

För May handlade veckans fortsatta förhandlingar om att hitta ett sätt att rädda ansiktet på Arlene Foster och hennes parti. Självklart hade EU:s förhandlare sammanfallande intresse. De var rätt nära varandra, hur omöjligt det än är att sätta upp en gräns mellan EU/Irland och Storbritannien/Nordirland utan att den alls märks. Nu gällde det bara att få med DUP på vagnen. Och det betydde att problemen sköts på framtiden. En formulering som omvandlade ett bestämt nej från Foster till ett ja. Eftersom risken med ett fortsatt hårdnackat motstånd från DUP – inget avtal – rimligen skulle betyda att Mays regering skulle falla och att det i sin tur skulle elda till nyval med de betydande risker för en hårdför vänsterregering under Corbyn och ett mindre brutalt uppbrott från EU-medlemskapet om det alls skulle bli, fanns det tydliga motiv för alla på regeringssidan inklusive Fosters parti, att söka en snar lösning. EU fick acceptera att gränsdragningen hanteras senare och nyckeln låg helt enkelt i Jean-Claude Junckers bedömning av vad som kännetecknade sufficient progress. Och det var ingen stor överraskning att May och Foster hittade en sådan formulering eller att EU:s förhandlare förklarade sig nöjda- Juncker till och med markerade klädsamt missnöje för att May skulle kunna framställa sig som segrare.

Lite tragikomiskt är det kanske också att när Storbritannien lämnar EU för att kunna ta sin rättmätiga position i världen, ära och storhet återupprättad, var helt utlämnad till Irland.

Nu finns det en uppgörelse om de grundläggande villkoren för Storbritanniens utträde. Då börjar de svåra förhandlingarna om hur det fortsatta samarbetet skall se ut. Men den utgångspunkten är knappast förenlig med annat än att britterna backar från Mays bestämda deklaration om att de inte skall vara med i varken den inre marknaden eller tullunionen. Man kan kalla det vid olika namn men gränsdragningsproblemen mellan norra och södra Irland och i den irländska sjön kommer att tvinga fram en lösning som liknar relationerna med Norge. Det kommer att tvinga fram ”regulatory alignment” det vill säga brittisk anpassning till reglerna på den inre marknaden. Säkert kommer man att tvingas förpliktiga sig att ganska nära följa EU:s lagstiftning för den inre marknaden, för den fria rörligheten och kanske också göra upp om gemensamma åtgärder för att hantera den nästan omöjliga situationen att Storbritannien strävar efter frihandelsavtal med resten av världen samtidigt som ju EU inte kan acceptera att alla import till EU sker via dessa frihandelsavtal. Inte minst eftersom EU delvis finansieras via tullarna vid de yttre gränserna.

Och så har vi då den fråga som tidigare i månaden ledde till högljudda protester i Brexitland, som även May engagerade sig i: Vi lämnar den inre marknaden, tullunionen och atomenergisamarbetet men det är oacceptabelt att ni utesluter oss från att kunna få utmärkelse som EU:s kulturhuvudstad!

Den som lever får se hur mycket mer Storbritannien tvingas betala utöver de miljarder man nu gjort upp om, för att vara med i allt det som man trots allt vill delta i. Och hur högt Brexitsidan kommer att protestera.

Per Heister var chefredaktör för Svensk Tidskrift 2001-2004 och rapporterar från Brexitland