Rapport från Brexit: Dancing Queen – for a day or two.

Nu börjar slutspurten I Brexitförhandlingarna. Två veckor efter att de brittiska partiernas kongressveckor slutade i onsdags är det toppmöte i Bryssel. Per Heister rapporterar om Labours fortsatta vänstersväng, Torys dansanta leading lady och Brexitplaner som lovar guld och gröna skogar.

Mötet lär bli ett av de längsta toppmötena någonsin. Det börjar kvällen onsdagen den 17 oktober med en middag där de 27 skall snickra på detaljerna i det slutbud till uppgörelse som man räknar med skall slutföras efter nattmanglingar vid ett extra toppmöte i mitten av november. Theresa May är inbjuden att säga några ord före middagen men får inte stanna och äta eftersom mötet är ett ”paragraf 50-möte”. Hon har ännu inte svarat på denna invit. Dagen därpå är det ordinarie toppmöte, som vanligt med immigration, säkerhet och, med största sannolikhet, handel. Sedan blir det halvårsvisa Euromötet och sedan på torsdagskvällen blir det EU-Asien-möte.

Sedan det katastrofala toppmötet i Salzburg har EU legat lågt. Det var ju på det mötet May genom att publicera sitt budskap till toppmötet i en debattartikel samma dag provocerade till motreaktioner från flera stats- och regeringschefer, som i sin tur ledde May till att på Downing Street med bara några få åhörare hålla ett svar på tal-tal där hon underströk att ett utträde utan något avtal alls inte var uteslutet. Talet var formellt riktat till de 27 europeiska ledarna men minst lika mycket ett tillfälle att gaska upp det egna partiet inför den uppkommande kongressen.

I Storbritannien hände det dock en hel del på förhandlingsfronten inför partikongresserna. Den tidigare Brexitministern David Davies presenterade sin egen Brexitplan. European Research Group, som är de hårdföra Brexitparlamentsledamöternas nätverk presenterade sin plan och en ekonomisk prognos för livet efter Brexit – den visade att ekonomin skulle gå väldigt mycket bättre efter utträdet – och Boris Johnson presenterade sin. Som man enkelt kunde räkna ut sköts alla omedelbart ned eftersom de saknade all verklighetsförankring. Ekonomirapporten skrattades det kanske mest åt, dock. Anledningen att de sköts ned, och rimligen anledningen till att de väntade med att presentera sina planer, är naturligtvis att de svåra frågorna inte har någon lösning. Ingen kan förklara hur man skall hålla Nordirland innanför Storbritanniens ”tullmur” utan att det blir en gräns över Irland. Alternativet är att gränsen dras i nordirländska sjön mellan Noriralnd och resten av Unionen. Man kan inte utesluta att det till slut blir någon forma av lösning, men den lösningen kommer att ha en gräns någonstans – det är bara frågan hur mycket tullunion och inre marknad UK tål efter en tuff förhandling.

Nr 10, det vill säga regeringen, det vill säga premiärminister May, har också snickrat på en lösning av gränsdragningen mot EU. Eftersom hon avstått från att provocera inför partikongressen är det tillsvidare bara rykten som säger att hon lutar åt någon form av gräns i nordirländska sjön som en övergångslösning medan man snickrar på ett framtida handelsavtal med EU. Frågan är hur den gränsen kommer att tas emot är öppen utom när det gäller det nordirländska stödpartiet, DUP, som går i taket.

Och frågan är om kongresserna ändrade någonting alla.

Huvudnumret på Labourkongressen var en radikal ekonomisk politik som satsade på socialiseringar och skattehöjningar. Partikongressen strök under den kraftiga vänstersväng partiet gjort under Corbyn, men kanske i en något nedtonad form i jämförelse med partiets valmanifest 2017. Medan svängen var tydlig var graden av konkretion lite mindre. Det är ganska självklart. Manifestet 2017 skrevs av en segerrusig Corbynfalang helt utan några förhoppningar att komma till regeringsmakten. Manifestet var till för att befästa den segrande fraktionens dominans i partiet. Perioden efter valet var också fylld av Coprbynistas krav på utrensningar av de som var emot den store ledaren. Även detta har tonats ned något nu när man tror att man har regeringsmakten inom räckhåll. Och det program som vice skuggfinansministern John McDonnell, var nog tänkt att dels göra det något svårare att skrämmas med vänsterspöket, dels också en ambition att presentera ett någotsånär seriöst underlag för en regeringsbudget.

Partiets ledning förlorade dock mediauppmärksamheten till Brexitfrågan. Trycket för en andra folkomröstning hade sakta stigit veckorna före kongressen, inte minst sedan tunga fackförbund krävt att Labour skulle begära en andra omröstning och att stödet för det vid motsvarande LO-kongressen två veckor tidigare hållit dörren öppen. Labours ”skuggbrexitminister” Keir Starmer agerade för en ny folkomröstning med vinden i ryggen och kongressens redaktionsutskott med hundratalet medlemmar satt inom stängda dörrar i över sex timmar för att hamra fram en kompromiss som kongressen senare skulle anta. Och det gjordes sedan stort väsen om att Labour nu, i stark kontrast till Tories, enats om en Brexitpolitik. Det var ju i någon mening sant, men politiken var vid närmare studier enighet om att hålla alla dörrar öppna. Ingen bestämd politik alls med andra ord. Partiet hade enats om att först och främst vilja ha nyval. Om det inte gick skulle man rösta emot alla avtalsförslag som Theresa May kunde komma att presentera – med förhoppningen att därigenom kunna ordna nyval eller åtminstone regeringsskifte. Vad som sedan skulle hända var att den nya regeringen skulle genomföra mycket bättre förhandlingar som skulle gynna Storbritannien och mest the many, not the few. Och under den resans gång kunde man inte utesluta en folkomröstning. Men så snart beslutet var fattat och enigheten annonserad visade det sig att man inte var enig om i stort sett någonting. Framför alls inte vad en sådan folkomröstning skulle gå ut på. Godkänna avtalet eller ompröva Brexit. Corbyn hade all möda i världen att tona ned risken för att det någonsin skulle bli en andra folkomröstning. Och självklart var Tories kommentarer nedgörande.

Så fort man går in på detaljer blir det omöjligt att få brett stöd.

Torykongressen tog vid. I skuggan av Boris Johnson, som dels skrivit ned sin plan, mest en sågning av den regeringsposition han själv varit med om att utforma på premiärministerns sommarresidens Chequers som också ledde till att han hoppade av ett par dagar senare, dels aviserat ett tal på ett av kongressens fringemöten. När han avgick kunde han återgå till att skriva veckokolumner i Telegraph som betalar 23.000 pund/månad, vilket är ungefär dubbelt så bra som han fick som utrikesminister. Och som är en utmärkt plattform för att gå till angrepp på allt och alla, inte minst regeringen.

Torykongressen kom till slut att koreograferas i minsta detalj för att hantera Boris. Och åkte sedan hem igen. Dagen innan han kom ställde sig premiärministern till förfogande för mediarundan, det vill säga medverkan i alla morgonsoffor och så många morgonprogram i radio som möjligt. Och några nyheter som alla utgått från skulle sparas till hennes stora tal på kongressens avslutningsdag – dagen efter Boris – släpptes den dagen.

Men Boris lyckades fånga all uppmärksamhet. Han kom som en showman, höll ett bejublat tal inför cirka tusen jublande supportrar.

Pressen på Theresa May inför hennes stora tal dagen därpå var enorm. Många fasade inför en upprepning av förra årets katastrof, när hon fick flera hostattacker, några av bokstäverna bakom på podiet föll ned mitt under talet och en komiker avbröt henne med att lämna över en uppsägning, som han påstod var ett meddelande från Boris…. Det var med nöd och näppe hon överlevde då, om samma sak hände i år skulle hon inte kunna klara sig kvar!

Men det blev en lysande triumf. Oerhört proffsigt hanterat. Efter sommarens virala klipp där det drevs med hennes dans på besök i afrikanska byar kom hon indansande till Abbas Dancing Queen, tog några extra danssteg i talarstolen innan hon inledde med att be om ursäkt i förväg om hon skulle få en hostattack under talet, hon hade ju ”varit uppe hela natten för att klistra fast bokstäverna bakom henne”. Så följde ett förvånansvärt personligt tal och en del lättsålda politiska förslag som alla gick ut på att vi går mot ljusare tider och de hårda besparingarna kan vi nu lämna bakom oss. Hon sökte en kontrast till Corbyn och de flesta bedömare var nog överens om att hon lyckats. Hon hade tagit kraften ur Boris, levererat politik bortom Brexit och hon hade markerat skillnad mot Labour genom att markera position i mitten politiskt. Hennes bästa framträdande någonsin när hon som bäst behövde det. Bilderna på britternas dancing queen var på alla förstasidor dagen därpå.

Men så mycket längre tid än så kan en brittisk premiärminister inte suga på sitt godis. Nu är det dags för Brexitslutspurt där gränsen på Irland måste landa i något som både EU – Irland – kan acceptera och som kan vinna i parlamentet. Ambitionen är att det avtal som man förhoppningsvis får ihop i mitten av november skall pressas genom parlamentet redan i början av december för att regeringen skall kunna få nödvändiga lagar på plats före den 29 mars när utträdet sker. Det är således inte bara EU-parlamentets behov av beredningstid som pressar på utan trycket är minst lika hårt på hemmaplan i Westminster.

Allt tyder på att det tresidiga avtal om framtida relationer som Barnier och EU:s regeringar nu enligt uppgifter arbetar med, måste vara så allmänt hållet att det kan inrymma allting.

Det brinner i knutarna och mycket kommer man att tvinga lämna till kommande förhandlingar.

Så mycket tid till dans blir det nog inte de närmaste månaderna.

Per Heister var chefredaktör för Svensk Tidskrift 2001-2004 och rapporterar från Brexitland