Rapport från Brexitland: No deal, no majority, no election

Tisdagen den 3 september slog BBC:s särskilda kanal för direktsändning från House of Commons, BBC Parliament, tittarrekord. Kanalen hade 1,5 miljoner tittare och lyckades till och med dra intresse från ”The Great British Bake Off”, som brukar ha mer än 9 miljoner. Det var naturligtvis inte Boris Johnsons rapport från G7 mötet i Biarritz nyligen som väckte intresse, utan alla de frågor om Brexit han fick. Och holmgången om hur förhandlingarna skall hanteras framöver; om parlamentet skall ajourneras, om ”No Deal” skall kunna stoppas och om det blir nyval. Per Heister försöker reda ut de senaste turerna i Brexitland.

Mot kvällen förlorade Boris Johnson sin första omröstning i parlamentet, när 21 av hans egna röstade med oppositionen för att frågan om ”No Deal” skulle kunna tas upp för lagstiftning innan den ajournering som premiärministern bett drottningen formellt utlysa.

Redan innan regeringen förlorat voteringen om dagordningen hade den förlorat sin majoritet när en ledamot gick över till Liberaldemokraterna. När så Tories partiledning gjorde 21 ledamöter till politiska vildar betydde det att regeringen helt förlorat stöd i underhuset, – 43 mandat mot resten. Ett nyval var och är ofrånkomligt. Landet kan inte regeras med det svaga stödet. Om detta är alla överens. Men när? Om det är det svårare att bli överens.

Dagen därpå röstades så en lag igenom som betyder att parlamentet har en möjlighet att den 19 oktober besluta att antingen godkänna det avtal Boris Johnson säger sig kunna uppnå vid EU:s toppmöte den 17 oktober och om det inte då finns något avtal, ha möjlighet att begära uppskov med utträdet till den 31 januari 2020.
När regeringen förlorade också denna omröstning lade premiärministern ett förslag om nyval den 15 oktober, två dagar före toppmötet, men lyckades inte komma i närheten av de 434 som krävs för två tredjedelars majoritet. Han fick strax under 300.

När så det förslaget föll, borde han egentligen inte ha kunnat inte återkomma med samma förslag förrän efter Drottningens tal, det vill säga efter att parlamentet åter öppnats efter ajourneringen. Och val kan ju inte äga rum dagen, efter utan det krävs mist 25 vardagars framförhållning. Boris kan alltså den vägen inte få till stånd nyval förrän efter Brexitdagen den 31 oktober. Regeringen har emellertid hävdat att det faktum att parlamentets No Deal lag formellt kommer att antas efter överhusets godkännande och en andra läsning i underhuset på måndag, innebär en ny situation och kommer därför att lägga fram förslaget om val den 15 oktober på nytt måndag kväll. Men eftersom det även då krävs 434 ledamöters stöd är det inte sannolikt det kommer att bli mer framgångsrikt då.

En av anledningarna till att oppositionen inte röstar för nyval, trots att Labour oupphörligen krävt det, är att när väl val beslutats på det sättet, skulle Boris Johnson kunna ändra valdagen efter eget skön. Och ingen i oppositionen litar på att han inte skulle vara så fräck så att han kraschar ut Storbritannien ur EU medan parlamentet var hemförlovat.

Den väg som skulle återstått för Johnson att få till stånd ett nyval är att föreslå att parlamentet med enkel majoritet beslutar om en lag som fastställer ett datum, ”notwithstanding the Fixed Parliament Act”.

Problemet med en sådan lag, som gör den vägen omöjlig, är att den inte hinner röstas igenom två gånger i underhuset med en mellanliggande votering i överhuset innan parlamentet på tisdag, på premiärministerns egen begäran, ajourneras fram till den 14 oktober.

Den enda utvägen som då återstår är att han själv begär eller ser till att det ordnas en förtroendeomröstning, som han förlorar. Då har parlamentet 2 veckor på sig att hitta en annan regering, eller så blir det nyval per automatik. Det är dock ett alternativ med flera svårigheter. Oppositionen skulle naturligtvis se fällan men få svårt att inte rösta bort honom, men de kan ju lägga ned sina röster – som en stor del gjorde på hans begäran om nyval – och tvinga hans egna partikamrater att fälla honom. Och att gå ut i en valrörelse efter att ha förlorat en förtroendeomröstning är inte lätt, om det dessutom var de egna som fällde bör det krävas en del förklaringar, som inte riktigt fokuserar på budskapet.

Expertisen säger att det blir nyval rätt snart men mest sannolikt i slutet av november, snarare än i oktober. Men det kan vi inte veta säkert medan denna rapport förbereds för publicering eller precis när den publicerats. Hela processen här är skytte mot rörligt mål.

Hur går det då när valet väl blir av? Ja, det beror på vad som händer på vägen dit. Tories har gått fram de senaste månaderna, på bekostnad av Brexitpartiet. Om det räcker för att kompensera de stora förluster Tories förväntas göra i Skottland – efter att den populära ledaren Ruth Davidson hoppat av befarar man att man kan förlora 12 av de 13 mandaten där – och i valkretsar där de opinionsmässigt kraftigt förstärkta Liberaldemokraterna kan slåss om mandaten, är högst osäkert. Brexitpartiet har inbjudit till en pakt där de erbjuder Tories att samarbeta för att maximera partiernas möjlighet till framgångar. I valkretsar där LibDem är hot mot Tories skall Brexitpartiet avstå från att splittra rösterna medan Tories skall avstå från att kandidera i valkretsar där Brexit har starkt folkligt stöd och där Labour sitter på mandatet just nu.

Men det förutsätter att Boris Johnson kan lova att det inte blir något avtal, utan ett skarpt avbrott i EU-medlemskapet – a clean Brexit. Och lyckas parlamentet undvika en ”No Deal” Brexit innan valet utlyses, eller om Boris, som han säger är mycket möjligt, kommer hem från toppmöte den 17 oktober med ett avtal, blir det ingen uppgörelse med Brexitpartiet. Och valutgången ännu osäkrare.

Det blir naturligtvis också intressant att se hur opinionen påverkas av Boris egen lillebror Jo’s avhopp från både regeringen och parlamentet.

Det har varit en mardrömsvecka för premiärministern och han har inte hanterat den särskilt väl. Han har förlorat omröstningar – alla hittills sedan han tillträdde – och han har förlorat/gjort sig av med 21 ledamöter innan han på torsdagen förlorade stödet också från lillebror. Majoriteten är långt borta men han lyckas ändå inte få till ett nyval. Det kan ju också påverka en del väljare. Strong and stable, som var företrädarens mantra, kan han inte ta som sitt.

Men man ska inte underskatta hur mycket folk avskyr och är rädda för att se Jeremy Corbyn som premiärminister. Det är ju Corbyns impopularitet som gör att Tories mitt under ett offentligt sönderfall fortfarande är nästan 10 procent större än oppositionspartiet.

De senaste dagarnas debatt har varit fascinerande och dramatisk. Pensionerade politiknördar har haft högtidsstunder hela dagarna. Men det har också varit upplysande. En del ytterligt välmeriterade back benchers, med karriärerna bakom sig, uppväxta i en annan tradition och med undanskymda roller i den dagsaktuella politiken, har plötsligen intagit scenen. Ken Clarke, som är ålderman – Father of the House – efter 49 år i underhuset och med mängder av tidigare ministerportföljer, bland annat finansminister, sedan tidigt 80-tal till 2014, är en av dem som påmint om den tid när brittisk talekonst var som florettfäktning istället för dagens mer burdusa handgranatsattacker. Han kallar inte debattmotståndarna vid öknamn eller skriker åt dem, utan ger med återhållet lugn sylvassa stick som verkligen tar. Han har fått ordet i debatten flera gånger och kan ses på Youtube.

En enklare och mer kortfattad florettstöt är kanske den som Churchills dotterson Nicholas Soames utdelade i ett anförande efter att han, Clarke och 19 andra rebeller uteslutits ur partiet: “I have voted for Brexit three times, which is more than the Right Hon Prime Minister and other members of his cabinet who’s serial disloyalty has been such an inspiration to a few of us.”

Varför inte också följa David Gauke på Twitter, där han brukar sin florett.

Därifrån till premiärministerns debattstil är det långt. Visst brukade både Cameron och Theresa May hamna i våldsamma skrika högst-debatter med Jeremy Corbyn, som tillhör samma moderna skola, men dagens tillmälen som ”klortvättad kyckling” lämnar en del i övrigt att önska.

Per Heister var chefredaktör för Svensk Tidskrift 2001-2004 och rapporterar från Brexitland