Rapport från Brexitland: Project Fear 2.0 och pilgrimsmusslorna

I den brittiska politiken råder sensommarstiltje, men i Brexitförhandlingarna kommer deadline allt närmre. Per Heister rapporterar om en ny Brexitminister, oron för ekonomin och en uppseglande pilgrimsmusselkris.

Det brittiska parlamentet har uppehåll ytterligare någon vecka, sedan arbetar de någon veckan innan Conference Season, de tre veckor traditionellt vikta för de större partierna årliga, mycket stora, partikonferenser i huvudsak direktsända i TV. Tiden till dess brukar däremot vara lugn och så är det i någon mening också i år. Men det gäller i första hand inrikespolitiken. Brexitförhandlingarna fortsätter och trappas upp eftersom deadline för en förhandlingsuppgörelse närmar sig med stormsteg,

Precis före sommaruppehållet tackade Brexitministern David Davis för sig, lämnade in sin röda despatch box och avgick ur regeringen. Det skedde i protest mot den förhandlingsposition som Theresa May tvingat på regeringen och som mötte starkt motstånd från de mer hårdföra leavers.

Efterträdaren Dominic Raab tillhör liksom Davis Brexitsidan, ja han var till och med Davis’ stabschef innan han blev invald i parlamentet 2010, men har uppenbart ändrat tonläget och stil i förhandlingarna rejält. Inte bara accepterat den s k Chequersförhandlingspositionen men också varit mer pragmatisk och konkret. Förhandlingarna förefaller nu flyta på, Raab engagerar sig med täta möten i Bryssel och den 23 augusti presenterade han 25 dokument för att höja beredskapen för en hård Brexit, det vill säga utan något avtal med EU. Ytterligare så kallade tekniska promemorior kommer att publiceras i september. Syftet är att förbereda medborgare och näringslivet på vad de behöver göra och tänka på vid en hård Brexit, så att de kan göra medvetna och informerade planer och kunna fatta nödvändiga beslut.

Under ständigt upprepande i de 25 dokumenten att detta inte alls är ett troligt händelseförlopp och att regeringen arbetar hårt för bästa möjliga avtal för Storbritannien, går man igenom små och stora frågor. Hur man söker fortsatta bidrag för EU-projekt, kärnfysikforskningens framtid, hur jordbruksstöd kommer att ersättas, hur import och export måste förberedas, märkning av produkter, moms och annan beskattning, läkemedelsreglering, statsbidrag, studier i UK och EU, samt arbetsrätt. I de flesta fall lutar man sig bekvämt tillbaka på beslutet att automatiskt göra alla EU-direktiv till brittisk lag (för att sedan successivt eventuellt ändra en del), men för företag som inriktat sig bara på EU:s inre marknad kommer det naturligtvis att bli större förändringar. Förutom WTO-tullar så blir det en del pappersexercis.

Rykten sa att de dokument som tagits fram av finansministern Hammond och hans departement var obalanserade och tydligt markerade hur dålig en hård Brexit skulle bli och en del redigerades de sista dagarna före publicering medan andra fick skjuts till en senare publicering i september.

Självklart betraktade de som vill lämna EU utan några förbehåll eller avtal dokumenten som skrämselpropaganda. Det som kallades Project Fear av Lämnakampanjen skulle nu ha återuppstått som Project Fear 2.0.

Och ”Project Fear” har enligt dem visat sig inte stämma alls. Inget av det som varnades för av de som ville stanna i EU har i själva verket inträffat. Och det är ju i huvudsak korrekt. Lika korrekt som att Storbritannien ännu inte har lämnat EU.

Men i vardagen har det ändå betydelse. Minst 3 miljoner EU-medborgare som bor och jobbar är oroliga för vad som kommer att hända för deras personliga del. Och inga försäkringar från regeringen lugnar alla, så länge man faktiskt inte vet. En entreprenör i byggbranschen påpekade häromdagen att han naturligtvis var tvungen fortsätta planera byggen, men han var samtidigt hemskt osäker om det skulle finnas någon köpare som ville betala vad fastigheten han planerade skulle kosta att bygga. ”Allt hänger ju på vilken sorts Brexit vi får och hur andra reagerar. Livet får gå vidare men vi är hemskt osäkra.”

I en annan del av vardagen har det uppstått ett mindre pilgrimsmusselkrig mellan Franska och Brittiska fiskare i kustvattnen utanför Normandie. Det har bara högst indirekt med EU att göra – medlemsländerna delar på fiskevattnen men inom en 12 sjömilsgräns får medlemsländerna besluta om egna regler för fisket. Och utanför Normandie har Frankrike bestämt att fiske av pilgrimsmusslor inom 12-milazonen endast får ske från 1 oktober till 15 maj eftersom man anser att risken för utfiskning är för stor om man fiskar året om. Sedan 15 år har spänningarna mellan de franska fiskarna i småskaliga båtar och några brittiska, större trålare som ligger precis utanför 12-milagränsen och bottentrålar. Häromdagen tog ett fyrtiotal franska fiskare saken i egna händer och omringade de fem stora brittiska trålarna som fiskade pilgrimsmusslor i Seinebukten, de kastade sten och jagade bort britterna. Motsättningarna är nu på regeringsnivå och vi får väl se vad som händer.

Men musslornas vidare öden påverkas direkt om det blir tullhantering mellan EU och Storbritannien. Musslor är en extrem färskvara och minsta lilla fördröjning med pappersexercis och kontroller kommer att drabba brittiskt musselfiske genast. Man beräknar att 90 procent av brittiska pilgrimsmusslor säljs på kontinenten. De 451 små musselfiskebåtarna i Wales, som inte alls fiskar i franska vatten utan i sina egna kustvatten räknar med att läggas ned inom fyra veckor från Brexit. Om inget avtal kommer till stånd. Medan brittiska fiskare i gemen är angelägna om att komma ur överenskommelser inom EU bland annat om tillgång till brittiska fiskevatten är de också angelägna om att enkelt kunna sälja det de fiskar i EU. Somliga mer än andra.

Frågan är om de Walesiska pilgrimsmusselfiskarna blir hjälpta om Brexit kommer till stånd med ett unikt omfattande avtal som Michel Barnier ser framför sig enligt flera uttalanden den senaste tiden. Det hänger nog trots allt på hur gränsdragningen hanteras på den irländska ön.

Per Heister var chefredaktör för Svensk Tidskrift 2001-2004 och rapporterar från Brexitland