Rapport från Brexitland valspecial: Get Breakfast Done!

Alla vet nu att Boris Johnson vunnit en jordskredsseger. Brexit will be Done! En majoritet på 78 röster I Westminster gör att han nu kan göra vad han vill. Han behöver inte förhandla med andra partier om regeringens politik utan kan bara köra på. Men de som röstade på Tories för att slippa höra om Brexit lär bli besvikna, konstaterar Per Heister. Och kanske blir de hårda högerväljarna det också.

Den nya talmannen Lindsey Hoyle kommer därmed att vara den som drabbas allra hårdast. Han kommer under mandatperioden inte att exponeras för media och tvingas skrika Order lika mycket som företrädaren.

De 78 mandaten i majoritet betyder dock inte att han kan avvika från Tories valmanifest, som är ett heligt dokument som måste genomföras bokstav för bokstav eftersom regeringen alltid förväntas ha en stabil majoritet. Och det har Johnson absolut nu.

När det gäller själva anledningen till de här rapporterna från Brexitland, så kan man konstatera att Johnsons avtal kommer att segla igenom parlamentet. Från den 1 februari kommer Storbritannien inte längre att vara medlem av EU. Ute men under ett ”transition agreement” medan ett nytt långsiktigt handelsavtal förhandlas fram. Boris Johnson har lovat att det skall vara klart redan i slutet av 2020, men det ifrågasätts av de flesta med någorlunda insikter i förhandlingar om handelsavtal.

De som nu röstat för att slippa höra om Brexit, trott att de med sin röst fått slut på allt snack och stök, kommer att bli besvikna. Först nu kommer de svåra frågorna att ställas på sin spets; om hur mycket Storbritannien faktiskt skall lämna EU, hur mycket man måste anpassa sig till EU-regleringar för att EU skall godkänna friktionslös gränshandel. Och det är inte sannolikt att brittiska fiskare slipper konkurrens från andra EU-länder.

Och så då var gränsen mot EU skall dras, i Irländska sjön eller tvärsöver Irland? Oavsett hur det slutgiltiga avtalet kommer att se ut, kommer det att behöva finnas en gräns. Inte minst om Storbritannien skall ”ta tillbaka kontrollen” över invandringen till landet. Det kommer att bli många anledningar rapportera från det nu absolut nya politiska landskapet i Storbritannien.

Det finns anledning att titta närmare på resultatet innan det är dags för lite analys om vad som har hänt och vad det betyder. Detaljer och exakta siffror finns på BBC:s hemsida här.

För Tories är det det bästa resultatet sedan Thatcher. Och Labour har inte gjort ett så dåligt valresultat sedan 1935! Resultatet är 6 mandat sämre än Michael Foots Labour 1983, som gick till val på ett valmanifest som brukar kallas världshistoriens längsta sjävmordsbrev. Det är väl bara att räkna ord för att se om inte det här valmanifestet slår det epitetet.

Tony Blairs två första valsegrar 1997 och 2001 gav långt över 400 mandat och majoriteter på 179 resp 169 mandat.

Om man grottar runt lite i siffrorna och tittar på procenten istället ser man tydligt hur valsystemet med enmansvalkretsar ger lite udda proportioner. När Tony Blair 1997 fick 418 mandat hade han 43,2 procent av rösterna. Boris Johnsons får 364 för 43,6 procent. När Theresa May vann 2017 hade hon 42,4 dvs en procent mindre än Johnson men 47 färre mandat. Hon vann 5,5 procentenheter jämfört med Camerons stora valseger 2015, men förlorade trots det 13 mandat!

Tydligast bittert blev valresultatet för LibDem som förlorade 1 mandat till 11 trots att de gick fram med 4 procentenheter.  LibDems partiledare, Jo Swinson, förlorade sin egen valkrets medan partiet lyckades vinna en annan i Skottland.

Och man inte sitter i parlamentet kan man inte vara partiledare, så hon avgick med omedelbar verkan när hennes valkrets resultat annonserades. Nu utbryter partiledarstrid mellan de 11 kvarvarande ledamöterna. Den beräknas vara avslutad i mars.

Omedelbart efter vallokalerna stängde och tv-kanalernas exitpoll presenterades började striden om varför Labour förlorat så stort. Vice ordföranden John McDonell, som tillhör Jeremy Corbyns vänsterfalang, tog snabbt plats i BBC:s valvakestudio för att bestämt skylla valnederlaget på Brexit. Brexit överskuggade allt och det gick inte att föra fram någon annan politik trots att vårt valmanifest fått ett så entusiastiskt mottagande, sa McDonell.  När intervjuaren Andrew Neil pressade honom på om det inte var Corbyn som var problemet så avvärjde han bestämt frågan och ville inte lägga skulden på partiledaren.

Alla andra Labourröster, som kommit fram därefter, skyller på partiledarens obefintliga popularitet bland väljarna.  Det handlar för olika fraktioner om att sätta bilden av varför det gått fel, och om att sätta bilden för framtiden så man bestämmer utgångspunkten för det sorgearbete som nu skall börja. Och då skall man utgå från några grundfakta. För det första bestämde sig Corbyn för att meddela att han inte kommer att leda partiet i nästa val, men vägrade bestämt att avgå genast, utan ville hålla den bollen i luften. Det gäller ju att försöka ha kontroll över vem som blir efterträdare.

McDonell har själv, för mindre än ett decennium sedan, beskrivit sig som parlamentet sista kommunist, Han har förlorat partiledarval förr – mot Gordon Brown när Blair avgick – men har varit aktuell flera gånger sedan dess. Han är del av den trio av hård vänster, Corbyn, McDonell och Diane Abbott, som de senaste åren tagit ett allt fastare grepp om partiet. Det var också den trion som drev igenom det valmanifest som lovar konfiskering av 10 % av alla medelstora och stora företag, nationalisering av järnvägarna, elen och vattnet, höjda skatter för de rika – som sedan objektiva bedömare beräknades innefatta minst halva befolkningen – och för företagen. Plus mer pengar till allt och alla, gratis bredband i hela landet, gratis skolmat och ytterligare utökning av den starka och stora staten.

Antagligen behöver de inte oroa sig särskilt mycket. Allt talar för att Labour drivs ytterligare vänsterut. Mer om det strax.

Om LibDem finns inte så mycket att säga. De förlorade ett mandat efter att ha börjat valrörelsen med stora ambitioner. De närmaste fem åren kommer de att vara helt ointressanta. De behövs inte för Tories och de gör ingen nytta för Labour.

Så några ord om de skotska nationalisterna, SNP. De gjorde en lysande valrörelse, vann 13 mandat och har nu 48 av Skottlands 59 platser i Westminster. De tog 7 mandat av Tories 13 och 6 av Labours 7. På papperet och i uttalanden efter valet är de sturska. De anser sig ha fått ett väldigt starkt mandat att driva fram en ny folkomröstning och självständighet. Men i praktiken är de allvarligt försvagade. I praktiken är de lika maktlösa som LibDem i parlamentet i Westminster.

Valresultatet, om man ser bortom mandaten, partifärgerna och procenten visar att Storbritannien är ett modernt land och att de trender som vi sett i flera stora länder dyker upp här också.

Redan tidigare har det dragits paralleller mellan Trump, Brexit och Boris. De blir tydligare i det här valet. Det är mycket tydligt att det är ”gråsossar” i gamla gruvorter och fabriksområden, som vänder sig mot det urbana, mot de globaliserade i metropolis London, som nu bytt parti.  Det är samma sorts väljare som Trump lockar i ”flyoverland”eller rostbältet. Boris lockar de brittiska motsvarigheterna till de svenska LO-medlemmar som sökt sig till Sverigedemokraterna. Rostbältet i USA motsvaras av den röda muren tvärs över norra England där man bröt kol och byggde fartyg förr. Där Labour hade sin bas. Då. För längesedan.

De väljarna har nog inte varit Labour på många år, men de har sedan generationer röstat rött och har inte ansett sig kunna göra något annat. Thatchers parti har inte varit möjligt att rösta på sedan hon stoppade strejkerna och lät gruvorna gå i konkurs för snart 40 år sedan. Nu gav Brexit en anledning att till sist lämna Labour. Boris var också lite annorlunda än traditionella Tories och han hade stor betydelse för att göra bytet möjligt.

Men Jeremy Corbyn var en viktig knuff i den riktningen. De där robusta arbetarna i industribältet har inte så mycket till övers för urban modern vänster. De hyllar traditionella värderingar om att man skall göra rätt för sig och kunna sina saker.  är stolta över vad de gör och de är stolta över sitt land. De blir inte imponerade av och vill inte styras av vänsteraktivister, som de antagligen inte kan skilja från lattepappor. De har varit emot det mesta som Corbyn varit för; Hamas, IRA, kärnvapennedrustning och så vidare.

De senaste åren och bestämt i det här valet har Labour förlorat många av sina traditionella Labourröster men de har också förlorat de flesta av sina mittenrelaterade pragmatiska parlamentsledamöter – både som en effekt av att man förlorat så många mandat och då främst i industristäder, men också för att ledningen varit ganska aktiv i urvalet av kandidater i väldigt många valkretsar.

Så partivänstern behöver inte vara alltför orolig att förlora kontrollen över parlamentsgruppen och partiledningen. Men detta är naturligtvis också den stora svårigheten. Hur skall de komma tillbaka i de här traditionellt säkra valkretsarna där folk röstat Labour sedan 1902, som i någon av de man nu förlorade? Hur skall man överhuvudtaget kunna göra sig valbara om parlamentets sista kommunist blir partiledare? Det enda som räddar dem är väl att det inte finns särskilt många alternativa partier att välja på. Men mycket lite talar för att Labour skulle kunna vara tillbaka för att vinna val 2024.

Sannolikt kan alltså Tories se fram emot också nästa val med tillförsikt. Det kommer antagligen att krävas gigantiska misstag för att inte det också skall kunna betraktas som redan i hamn.

Men Tories förändras också. Partiet har vunnit väldigt många nya väljare i delar av landet där det talas helt andra dialekter än de vanliga i Tories 1922 Committe. Och de kommer med helt andra krav från valkretsen än man varit van vid.

På morgonen efter valvakan och sammanräkningen framträdde Boris Johnson, inte bara med budskapet att ”Let’ss get Brexit Done but first will we have to get Breakfast Done”, utan också med löften till de nya väljarna. Han beskrev det som att han förstod att de darrat med pennan innan de satt ett kryss för hans parti och att han avsåg att bekräfta för dem att de gjorde rätt, så att de kommer att göra om det nästa gång.

Det är högst sannolikt att medan Labour drar oändligt långt ut åt vänster så kommer Tories att följa efter. Mer pengar kommer att pumpas in i infrastruktur och i offentlig verksamhet – skolor och sjukvård – till dessa nya Toryväljare. Redan före valet hade partiet ambitionen att bygga ut offentlig sektor och begränsat utrymmet för skattesänkningar. Nu förstärks de tendensera.

Till sist några ord om Brexit. Det stora Brexitpartiet kan nu, med en bastant egen majoritet, göra som det vill med utträdet. Utrymmet för Boris att själv bestämma takten handlar inte bara om att get Brexit Done utan också om att han faktiskt har så stor majoritet att han kan strunta i den hårdföra anti-EU-falangen i ERG. Den har säkert vuxit i valet men sannolikt inte så mycket att Boris inte skulle kunna göra ett mer omfattande avtal med EU än vad just de vill ha.

För att det brittiska valsystemet ger honom en stabil majoritet betyder inte att det brittiska folkets vilja avspeglas i den majoriteten. Det vara bara 48 procent som röstade på Brexitpartier den här gången. Och EU:s förhandlingskrav och de 52 procenten kan han inte bortse ifrån. Det är trots allt verkligheten.

Per Heister var chefredaktör för Svensk Tidskrift 2001-2004 och rapporterar från Brexitland