Rapport från Brexitland valspecial: The red guy or the buffoon?

23  dagar in i valrörelsen, 13 dagar till valdagen och 50 till Brexit. Tories ser ut att ha en stabil ledning, men ännu kan allt hända konstaterar Per Heister. Och nästa vecka kommer Trump till Brexitland.

Alla valmanifest är presenterade och i går utvärderades de ekonomiskt av Institute of Fiscal studies, som anses opartiskt. Tories valmanifest som menar att de visserligen lämnar åtstramningspolitiken bakom sig men anklagar Labour för att spendera 28 gånger så mycket i nya löften som Tories gör, får underkänt eftersom deras löften kommer att bli mycket dyrare än de beräknar själva. Labour får också underkänt men mest på två andra, nog så viktiga punkter. Främst menar IFS att de skattehöjningar som krävs för att finansiera alla nya utgifter kommer att drabba många miljoner fler än de 5% rikaste som Labour själva hävdar skall betala. Som institutet kommenterade: när man skaffar sig utgifter på nivå med de skandinaviska välfärdsstaterna så måste man också beskatta medelklassen ganska kraftigt, i nivå med de skandinaviska länderna, de rika räcker inte.  Taxes for all, not only the few.

Men Labour får också besked att de kraftiga utgiftsökningar de föreslår inte är realistiskt att rulla ut så snabbt som de föreslår. Det finns inte tillräckligt med anställningsbara läkare och sjuksköterskor, planeringsprocesser och tillgången på mark till alla de nya bostäder som skall byggas är exempel på faktorer som skapar trängsel och gör det orealistiskt att göra allt det som Labour kostnadsberäknar i sitt valmanifest.

LibDem är det enda partiet som tar sig igenom granskningen med hedern i behåll. Visst finns det beräkningar som är optimistiska eller svårberäknade, främst kanske att de som intäkt intecknar 50 miljarder i tillväxt, som uteblir om Brexit genomförs.

Det verkar dock vara få väljare som bryr sig om ekonomin. Beräkningar visar att 9 procent av väljarna anser sig total lojala med ett parti, medan 45 procent anser att Brexitfrågan är viktigare. Vad det betyder när man väl står på Polling station är däremot svårare att veta säkert.

I tisdag kväll avslutade Yougov sin särskilt avancerade valprognos, som väntats med viss andakt eftersom just den valet 2017 var den enda som i förutsåg det ”hung parliament” Storbritannien haft sedan dess – och som tvingat fram det här valet. (Länk för den som vill tränga djupt in i Yougovs material)

Yougov intervjuade samma 100.000 väljare som den gången och vägde resultatet mot förra mätningen. Genom avancerade matematiska modeller anser man sig kunna förutsäga valresultatet ner på valkretsnivå. Yougov förutspår alltså att Tories vinner 68 nya mandat och får egen majoritet med 357 ledamöter av 650. Felmarginalen Yougov anger är 30 mandat. Labour, som näst största parti förlorar massivt, gör sitt sämsta resultat sedan Michael Foot – som Corbyn ofta jämförs med –  1983, och får 211 ledamöter. LibDem ökar med 1 mandat från 12 till 13, vilket då är en kraftig förlust jämfört med idag då de fått en del avhoppare från både Labour och Tories.

För bara någon månad sedan låg LibDems jämsides med och till och med i enstaka mätningar högre än Labour.  Nu har gapet ökat till över 15 procent. Sannolikt ligger traditionen, att det är två partier som står mot varandra och inget av dem är LibDem, bakom. Ingen mediabevakning talar om någon som helst alternativ utgång än att antingen Johnson eller Corbyn blir premiärminister. Självklart påverkat det förutsättningarna för LibDems.

Partiledaren Jo Swinson provocerade också väldigt när hon tidigt i valrörelsen deklarerade att hon strävade efter att bli premiärminister. Det betraktades av mängder av väljare, också hennes egna, som om hon var högfärdig och utan markkontakt. Det känns ju för en svensk inte så lite konstigt att en partiledare inte skulle ha som mål att bli statsminister. I UK är det tydligen tvärtom. I efterhand kan man väl säga att hon sköt sig i foten genom att vara kaxig.

Yougovs mätning ger aggregerat på nationell nivå ett övertag på 11 procent för Tories över Labour. 43 mot 32 stod det i tisdags kväll. Om avståndet skulle sjunka är man tillbaka vid ett ”hung parlament” utan tydlig regeringsbildare om avståndet sjunker till 7 procent. Som av en händelse presenterades en ny mätning med avståndet just 7 procent, ett dygn senare.

Men Yougov hade några fler reservationer. Deras mätning bröts alltså ned på valkretsnivå, men var inte mätt på valkretsnivå – det vill säga att i varje enskild valkrets kan saker inträffa som ändrar på resultatet. Två exempel på det är att två tidigare Tory-ledamöter med tidigare mycket starkt stöd i sina valkretsar, som nu kandiderar som oberoende, Independents, kanske skulle kunna överraska. Det handlar om Dominic Grieve och David Gauke, som båda anses vara rakryggade hedersmän. Av den gamla stammen.

En brittisk valrörelse skiljer sig mycket från en svensk. Några nedslag.

Valmanifest är heliga, det som står i valmanifest anser partierna själva att de måste genomföra. Det bygger ju väldigt mycket på att hela valsystemet ursprungligen förutsätter att man får tydliga majoriteter och att man därför får mandat att genomföra det man lovat och inte behöver kompromissa med någon för att nå dit.

Valmanifesten bevakas därför väldigt mycket noggrannare än svenska partiers. Och det partierna säger själva i valrörelsen rapporteras pliktskyldigt i media. Det är nyhetsvärde i allt de större partierna säger (och de små partierna får omnämnanden om än inte lika mycket exponering). Konkret betyder det att varje kväll informerar partierna media om vad de tänker ta upp på kampanjen nästa dag och det redovisas både att i ”morgon kommer Johnson att lägga förslag om” och följs upp med reportage från när han säger det. Samma sak för Labour och LibDems. Media nöjer sig naturligtvis inte med vad partierna vill säga men det de faktiskt vill få ut rapporteras ganska noga.

Själva kampanjen på marken består i att kandidaten och hans kampanjarbetare knackar dörr i sin valkrets. Kandidaten frågar om stöd och får allt som oftast besked. Självklart ibland också frågor och ilskna kommentarer. Väljarnas synpunkter noteras noga och samlas sedan för att använda på valdagen. Då står kampanjarbetare i röstlokalerna och bockar av vem som röstar. Om någon av de som förklarat sig vara sympatisörer uteblir kontaktar man dem och påminner om att de skall rösta. Och i slutändan kör man de som behöver hjälp till vallokalen. Kampanjen syns inte på gator och torg och antalet affischer och plakat i trädgårdar och husfönster har minskat kraftigt. Det råder strikta regler för hur mycket pengar man får lägga på kampanjen i varje valkrets och centrala insatser räknas av mot kandidaten. I förra rapporten exemplifieras det med Boris Johnsons svårigheter i att dra gränsen mellan sig själv som kandidat och som partiledare i hans egen valkrets.

TV-reklam är förbjuden. Däremot erbjuds partierna lika mycket utrymme att visa Party Political Broadcast, PPB, några gånger under valrörelsen. De brukade vara 9 minuter var men det förefaller som om man förhandlat ned det till högst fem minuter eftersom tittarnas tålamod och uppmärksamhetsspann kortats med nya mediers intåg.

Sedan är en brittisk valrörelse just brittisk. Nästan varje dag är det något parti som blir av med en kandidat för att den gjort antisemitiska, islamofobiska eller rasistiska uttalanden. Internet glömmer aldrig. I enmansvalkretsar får det större konsekvenser än i proportionella system, då nästa på listan träder in.

Och så är det lite tuffare tag. Och ibland elegantare.

Häromdagen försökte Boris Johnson hävda att han egentligen varit emot åtstramningspolitiken de regeringar han stöttat och suttit i drivit. När den numera oberoende fd justitieministern Gauke fick frågan om han hört Johnson uttala sig så svarade han: Det kan jag inte minnas att jag någonsin hörde, men när man ser partiets dåliga budgetdisciplin nu när han är partiledare så bär ju hans påstående rimlighetens prägel.

Johnsons uttalande förföljer honom på tredje dagen nu och har nåt stadiet där han säger att han aldrig i hela sitt liv ljugit i politiken, möjligen haft fel, missförstått eller feltolkat.

BBC:s skjutjärnsutfrågare Andrew Nneil är en annan skillnad mot svensk valrörelse. Han vill intervjua samtliga partiledare i direktsändning och har lyckats göra slarvsylta av såväl de skotska nationalisternas ledare Nicola Sturgeon som Jeremy Corbyn. Den senare plågades särskilt hårt när Neil försökte få honom att be brittiska judar om ursäkt för antisemitismen i Labourpartiet. Sju gånger avstod Corbyn från den möjligheten, vilket återigen lyft antisemitismen till ett ännu större problem än det var för Labour.

För Boris Johnson har det betytt att han försöker undvika att bli intervjuad av Neil. Det har varit mycket tjafs om han skall ställa upp eller om han skall gömma sig. Nu handlar intervjuerna med honom om att han inte vågar möta Neil. Själv svarade han BBC i nyhetsprogrammen att han gärna intervjuas av alla men det är inte han som bestämmer över sin kalender. Utan att reportern följde upp detta häpnadsväckande besked. Premiärministern styr inte sig själv, utan det är någon annan som bestämmer.

Tories tjafsar också med Channel 4, som ordnade en klimatdebatt mellan partiledarna. Nigel Farage för Brexitpartiet och Boris Johnson tackade nej, Tories ville istället skicka före detta miljöministern Michael Gove. Det avvisade Channel 4 från början och fortsatte göra det, trots att Gove dök upp inför sändningen med eget filmteam för att bli avvisad. Och det blev han. Tories och Brexitpartiet representerades istället på scen av var sitt jordklot av is, som sakta smälte under sändningen.

Striderna med media förs på flera fronter. Tidigt i valrörelsen kritiserades kampanjledningen för att ha busklippt en tv-intervju för att visa att Labours Brexittalesman Kier Starmer varit svarslös i en intervju med Piers Morgan, när Starmer i själva verket var ganska utförlig – även om man inte gillar vad han svarade i sak. Så bytte kampanjhögkvarteret, när man kommenterade SKY-tv:s debatt mellan Johnson och Corbyn, namn på sin facebooksida och sitt twitterkonto till ”factcheckUK”.

Partiet har också lagt upp en kort film där man busklippt två av BBC:s tyngsta reportrar så att det låter som om de stödjer Tories. Som när Laura Kuensberg – som är den stora stjärnan och som redan beskyllts för att gå i Tories ledband – citeras som om det var hennes uppfattning att det var meningslöst med uppskov för Brexit, när hon i själva verket citerade Boris Johnson. På BBC är man upprörda och kräver att filmen tas ned, både för renomesnyltningen, integritetskränkningen av reportrarna och brott mot upphovsrätten.

Dock är det inte bara Tories som varit i konflikt med tv och media. Både LibDems och det skotska nationalistpartiet stämde SKY i domstol, för att deras partiledare inte fick vara med och debattera när Johnson och Corbyn möttes.

Torytrogna Spectator menade att det var dumt från början att spela ned klimatfrågan genom att försöka skicka en minister istället för partiledaren, även om det var miljöministern.

Partiet har nu anmält tv-kanalen till den myndighet som beviljar sändningstillstånd och granskar att villkoren följs. Mer eller mindre förtäckt hotar regeringspartiet med att dra in sändningstillståndet från Channel 4. Vilket kommer att hålla frågan levande. Morgonen därpå kastade Johnson också in pappa Stanley för att berätta att Boris och resten av familjen alltid varit miljömedveten.

Men klimatfrågan hantering liknar vanlig svensk överbudspolitik. I veckan har budgivningen om hur många träd som respektive parti avser plantera för miljöns skull kulminerat, vill man tro.

Tories: 30 miljoner träd/år

SNP: 60 miljoner träd/år

LibLibDems: 60 miljoner träd/år

Gröna: 70 miljoner träd/år

Labour 100 miljoner träd/år i 20 år. Summa 2 miljarder.

Det blir ju många träd som skall planteras och det krävs flera saker för att det alls skall gå. Om man med genomsnittlig täthet på planterandet tänker plantera lika mycket som man gjort några enstaka toppår på 80-talet, 30.000 hektar, blir det 50 miljoner träd. Och så måste man då hitta dubbelt så mycket mark 20 år i rad om Corbyn vinner. 12.000 kvadratkilometer. Det betyder kraftiga förändringar i landskapsbilden. Mycket betesmark kommer att behöva tas i anspråk, kanske också jordbruksmark. Då behövs det subventioner och andra lockmedel för att få bönder att ge upp kött eller spannmålsproduktion för planteringar som ger avkastning för dem först om 60-70 år.

Andrew Neil, frågade lite kring realismen i detta i sitt lunchprogram, med en brittisk ingång. Hur skall det här egentligen bli? Inte för att jag har något emot träd, några av mina bästa vänner är träd, Ja träd är kanske mina enda vänner numera.

Vi andra, som inte har hus i Nottinghams förorter, som Hucknall , kanske kan hoppas att Sherwoodskogen, som höggs ned redan på 1400-talet för att användas för järnproduktion, återplanteras. 

Hur går det då? Allt talar ju för Boris och Brexit den siste januari. Och oerhört snävt med tid att slutföra frihandelsavtal med EU.

Men man skall inte dra slutsatser ännu. På måndag kommer Donald Trump för att vara med på det årliga Natotoppmötet, som i år äger rum i Watford utanför London. Kampanjledningen i Tories har hjärtat i halsgropen och försöker undvika att Trump och Johnson hamnar på samma foto. Det blir inget möte på tu man hand, vilket betyder att Johnson inte kan träffa någon annan statsminister/president heller eftersom det skulle vara en oförskämdhet mot Trump. Och så blir det presskonferens efter mötet med bara Johnson och Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg. Om nu Trump finner sig i det och inte kraschar partyt.

Men både Brexitpartiets partiledare, Trumps polare Nigel Farage, och Jeremy Corbyn jobbar naturligtvis på att använda Trump för ett bakhåll På Johnson.

Men det kan hända fler saker. 13 dagar är en lång tid i en brittisk valrörelse.

Den bästa beskrivningen av väljarnas vedermödor kanske gjordes av en 86-årig dam på TV: Of course I can´t vote for that red guy, but not for the buffoon either.

Per Heister var chefredaktör för Svensk Tidskrift 2001-2004 och rapporterar från Brexitland