Rapport från Köpenhamn: Løkke och Reinfeldt i strålkastarljuset

Några av veckans alla huvudpersoner är Lars Løkke Rasmussen, Fredrik Reinfeldt och Barack Obama, som tillsammans med tiotusentals konferensdeltagare och demonstranter nu samlats i Köpenhamn. Ann-Sofie Dahl, docent i internationell politik, rapporterar från en belägrad stad i juletid.

Detta är Skandinaviens gyllene stund på jorden. Eller i alla fall de skandinaviska regeringschefernas. Med EU-ordförandeskap i Stockholm och klimatkonferens i Köpenhamn – och, ok då, Obamas fredsprisutdelning i Oslo – befinner sig de skandinaviska statministrarna just nu mitt i världens strålkastarljus.

I Köpenhamn är Lars Løkke Rasmussen värd för tiotusentals klimatfolk som något övermodigt tror sig kunna rädda världen. Plus ytterligare alla tusentals demonstranter som har förvandlat Köpenhamn till en belägrad stad mitt i juletid.
Det är verkligen dålig timing: inte nog med att julstämningen redan är saboterad av att Kongens Nytorv är uppgrävt och avspärrat, och de rigida ägarna av d’Angleterre ännu ett år vägrar hänga upp mer än en ynka ljusslinga på den vackra fasaden.

Ovanpå det har vi alltså fått en samlad invasion på uppemot 60.000 människor som alla kräver uppmärksamhet av olika slag – poliseskort och avstängda flygplatser för en del, vattenkanoner för andra.

Fredrik och Filippa Reinfeldt, Michelle
och Barack Obama. FOTO: Vita Huset

Julhandeln är det inte mycket bevänt med i Köpenhamn år. För vem vill julshoppa på Strøget – än mindre Fields ett stenkast från Bella Centret – när man när som helst riskerar att få en tegelsten i huvudet av en framrusande aktivist?

Eftersom danskarna är kända som ett duktigt handelsfolk får man väl anta att det gjorts kalkyler som visar att allt det här ståhejet på något vis ändå utfaller till landets ekonomiska fördel. Alltså trots de stora förlusterna i julhandeln, och trots alla de oräkneliga olägenheter som drabbar köpenhamnarna veckorna fram till jul– liksom malmöiterna, för röran kring klimatkonferensen stannar inte vid den dansk-svenska gränsen.

Och då tänker jag inte i första hand på det svartklädda folk som fick tillbringa lördagskvällen uppradade på en iskall gata på Amager istället för att gå bärsärkagång i Indre By som de hade tänkt sig.

Visst lär hela världen ha hört talas om en huvudstad långt upp i den kalla nord som heter ”Copenhagen” när toppmötet avslutas den 18 december. Men all publicitet är inte med automatik god publicitet med stigande turistsiffror som följd: inte om ”Copenhagen” i världens ögon och minne istället blir synonymt med kravaller och bråk. Göteborg lider ju fortfarande av de negativa sviterna efter bråket vid EU-toppmötet i juni 2001.

Lars Løkke Rasmussen, Michelle och Barack Obama. FOTO: Vita Huset

Men för den danske statsministern är det givetvis ett lysande och efterlängtat tillfälle att få visa att han är mer än bara Anders Fogh Rasmussens vikarie, och att även han – liksom Fogh – kan föra sig bland världens mäktiga herrar och damer. Och allrahelst undviker att hela jippot mynnar ut i ett enda stort fiasko. Det är ju en fördel om regeringscheferna kan se lite glada ut under den avslutande banketten hos Dronningen.

En av middagsgästerna under kristallkronorna på Amalienborg blir Fredrik Reinfeldt, vars uppgift är att agera ”tough cop” å EU:s vägnar under COP15. Det har inte precis varit den lugnast tänkbara period att ha ordförandeskapet i EU, med bland annat Lissabonfördraget som Reinfeldt & Co till slut lyckades ro i land efter långvarigt krånglande från tjeckisk sida. För det krävdes uppenbarligen en välorganiserad och lugn svensk vid rodret.

Att sen de nya posterna som EU-president och utrikesminister tilldelades två rätt anonyma och oerfarna politiker från Belgien och Storbritannien kan knappast läggas ordförandelandet Sverige till last: det var ju så de stora europeiska stormakterna ville ha det. EU-politik handlar som bekant om konsensus; förvisso en svensk specialitet.

Reinfeldts egen utrikesminister var annars mer än beredd att rycka in till Europas assistans, om bara någon hade bett honom – vilket ingen gjorde. Carl Bildts (berättigade) kritik av Ryssland efter Georgienkriget var en anledning därtill; en annan att han trampat alldeles för många av sina mindre briljanta kolleger på tårna under årens lopp.

Men numera räcker det alltså inte för en regeringschef att bara hålla sig på hemmaplan. Framgång på den internationella scenen är nog så viktig, vilket både Lars Løkke och Fredrik Reinfeldt är väl medvetna om i dessa hektiska dagar.

För den gamle kommunalpolitikern Göran Persson var Sveriges första EU-ordförandeskap våren 2001 ett eldprov. Om inte annat visade Persson hur mycket en välskräddad och välsittande kostym kan göra för att stärka imagen av internationell statsman; ett litet tips till Lars Løkke.

Året dessförinnan hade det danska EU-ordförandeskapet till slut blivit en framgång när beslut kunde fattas i allra sista ögonblicket om att anta10 nya medlemsländer. Men det var på håret. ”We have an agreement…again,” meddelade en lättad Anders Fogh Rasmussen till slut.

Men många danskar undrar än idag vad den dåvarande danske statsministern egentligen trodde sig kunna uppnå med den film som spelades in under förhandlingarnas gång, och som avslöjade honom själv i en allt annat än fördelaktig dager. För Fogh personligen hade toppmötet dock ett klart positivt resultat; där tog han de första stegen på sin internationella karriär. Först 2004 när han hade siktet ställt på ordförandeskapet i EU-kommissionen, sen mer framgångsrikt i våras i NATO.

Några sådana planer eller förhoppningar för egen del har nog vare sig Løkke eller Reinfeldt. I båda fallen lär de ha fokus på ett helt annat och närmare håll: att överleva nästa val. Man kan bara hoppas att strålkastljuset i Bella Centret kan hjälpa dem på vägen.

Ann-Sofie Dahl är docent i internationell politik och bosatt i Köpenhamn. I början av 2010 publicerar Timbro hennes nya bok om borgerlig dansk politik.