Rapport om näringslivets kulturintresse missar det väsentliga

När Myndigheten för Kulturanalys äntligen publicerar en rapport om kulturlivet och näringslivet hade man hoppats på en ordentlig genomlysning av hur det förhåller sig med det privatfinansierade kulturlivet i vårt land. Besvikelsen infinner sig dessvärre nästan omedelbart, för redan i inledningen slås det fast att undersökningen avgränsas till företagssponsring av offentligt finansierade kulturinstitutioner.

Det verkar som att föreställningen om att kulturlivet primärt är en angelägenhet för den offentliga sektorn är så djupt rotad att det inte ens känns relevant att undersöka hur kulturlivet ser ut där bortom. Även om kulturpolitiken inte har varit alliansens flaggskepp under de gångna mandatperioderna så har en del viktiga förändringar genomförts.

Kultursamverkansmodellen, som decentraliserar den statliga kulturpolitiken till regionerna är givetvis den största, men också inrättandet av Myndigheten för kulturanalys, vars syfte är att förse den kulturpolitiska diskussionen med faktaunderlag. Tidigare har denna statistik sammanställts av Statens kulturråd, vilket varit en besynnerlig ordning med tanke på att det var samma myndighet som fördelade de statliga kulturmedlen som då skulle granska sig självt.

En viktig strävan i alliansens kulturpolitik har varit att bredda finansieringen, genom att öka andelen privata medel i kulturlivet. Även om man också har ökat kulturbudgeten i såväl absoluta som relativa tal jämfört med tidigare regeringar är det uppenbart i ljuset av den ekonomiska krisen och dess efterverkningar, liksom utmaningarna som den demografiska utvecklingen innebär, att den som vill se mer pengar till kulturlivet måste höja blicken bortom den offentliga budgeten.

Tyvärr har alliansens oförmåga att deklarera vad man vill med kulturpolitiken inneburit att lösningarna ofta känts halvhjärtade. Kulturbryggan är ett sådant exempel, där verksamheter erbjuds offentliga medel under förutsättning att de lyckats säkra finansiering från annat håll. Risken med ett sådant upplägg är att de offentliga finansierar verksamheter som skulle ha klarat sig ändå, samtidigt som verksamheter som inte lyckas få privat finansiering blir utan också det offentliga stödet. Ett annat mindre lyckat exempel var kulturministerns utspel om volontärer till offentliga kulturinstitutioner som kritiserades för att det verkade som att man ville ha gratis arbetskraft till museerna.

Att bredda finansieringen av kulturlivet innebär inte nödvändigtvis att de offentliga institutionerna skall tigga pengar från företag och privatpersoner utan att skapa förutsättningar för kulturlivet bortom de offentliga institutionerna. Att underlätta för sponsring är givetvis en del i detta, men en mycket liten sådan. Företagssponsringen utgör i dagsläget endast en procent av de totala utgifterna för kultur i samhället. Trots detta handlar en oproportionerligt stor del av diskussionen om näringslivets engagemang på kulturområdet om just sponsring.

Viktigare fokusområden torde vara den helt privatfinansierade kulturen. Dels kulturlivet SOM näringsliv, det vill säga konstnärernas (i begreppets vidaste bemärkelse) möjligheter att själva ta betalt för sitt skapande. Därvidlag spelar upphovsrättsfrågorna en avgörande roll, liksom konkurrenslagstiftningen. Konflikten mellan skapande och spridande av innehåll på nätet är fortfarande långt ifrån löst, även om vi tack och lov har kommit en bit från nedladdningsdebatten som rasade för några år sedan.

Det handlar också om privatpersoners möjligheter att finansiera kultur. Vill man uttrycka sig drastiskt skulle man kunna säga att det bästa näringslivet kan göra för att främja kulturlivet är att skapa vinster åt sina ägare så att dessa kan finansiera kultur. En förmögen privatperson har betydligt större möjligheter att välja vilka verksamheter han eller hon vill stödja än ett vinstdrivande företag. Den mecenatkultur som möjliggjorde den kulturella blomstringstiden i vårt land kring förra sekelskiftet kretsade kring just förmögna privatpersoner och donationer. Det var enskilda initiativ från personer som Ernst Thiel och Arthur Hazelius som gav oss konstskatter som den på Thielska galleriet och privata institutioner som Skansen och Nordiska museet.

Här har alliansen tagit ett viktigt steg genom att besluta om förändrade skatteregler för ideell sektor, vilket bland annat innebär att donationer från stiftelser till kulturändamål jämställs med donationer till exempelvis medicinsk forskning och därmed skattebefrias. Det är en djup och ideologiskt betingad orättvisa som nu avskaffas.

Det tidigare regelverket syftade till att gynna föreningsformen på andra verksamhetsformers bekostnad, eftersom föreningsformen betraktades som en skolning i demokrati och medbestämmande som var en viktig pusselbit i det korporativistiska samhällsbygget. Det återstår dock ännu att se vilket genomslag reformen får. Nu när regelverket är på plats är det upp till civilsamhället att svara upp mot förväntningarna. Förhoppningsvis innebär det många nya miljoner till det svenska kulturlivet och en breddning av både organisationsformerna och åsiktsmångfalden.

Alliansen har således inte varit passiv på kulturområdet. Obenägenheten att stå upp för sin ideologiska linje har emellertid lett till att sjuttiotalets föreställning om kulturlivet som en angelägenhet för det offentliga fortfarande är cementerad, något som den besynnerliga avgränsningen i rapporten Kulturlivet, näringslivet och pengarna är ett bevis på.

Lars Anders Johansson är kulturredaktör i Svensk Tidskrift.