Rättsväsendets personal är samhällets ansikte – skydda dem

Den nya tv-serien Tunna blå linjen berättar om polisers vardagliga arbete. Inledningen griper tag i tittaren, som får se när två poliser ska ingripa mot ett ungdomsgäng som trakasserar en butiksinnehavare, och där poliserna möts av grav respektlöshet och kränkningar. Även om berättelsen är fiktiv, så berättar den om en verklighet som inte borde få förekomma i ett fungerande samhälle, skriver Christian Braw, Reinhold Fahlbeck och Anders Månsson.

Det svenska samhället är ett av världens mest stabila och mest välfungerande. Det innebär inte att det är osårbart. Tvärtom är det nu allvarligt hotat av den organiserade brottsligheten. Denna har i sin tur fått spelrum genom suget efter droger, som är stort i alla samhällsklasser. Detta är själva grundproblemet. Här handlar det endast marginellt om ”socioekonomiska orsaker”; här handlar det om faktorer som på djupet berör människors inre. Det är dessa som gör att människor söker sig till drogen.

Inför det akuta hot som drogkriminaliteten utgör måste den första angelägenheten vara att trycka tillbaka våldet. Här står rättsväsendet vid första frontlinjen: polis, domstolar, kriminalvård. Det är viktigt för alla medborgare, att dessa institutioner stärks i sin kamp mot våldet.
Då är det vitalt att rättsskyddet för dem stärks. Den nya lagstiftningen om blåljussabotage är ett steg i rätt riktning, men mer behöver ske.

Polis, åklagare, domare och rättsvårdspersonal måste få en sådan ställning, att varje försök att påverka, kränka eller hota dem får mycket allvarliga följder. Rättsväsendets personal företräder ju inte sig själva. De företräder hela samhället. Varje angrepp på dem är ett angrepp på alla och på hela samhällsordningen. Det är ansvarslöst att hävda att ”de måste tåla”. Deras uppgift handlar inte om dem själva. De är samhällets ansikte. Den som spottar på en rättens företrädare, spottar på hela samhället.

Vi kan ta ett konkret exempel. I tidigare lagstiftning fanns brottet ”missfirmelse av tjänsteman”. Om man alltså kränkte en åklagare, domare, polisman eller kriminalvårdare utdömdes ett högre straff för detta än vad som hade gällt vid motsvarande kränkning av en enskild medborgare. Detta var mycket välbetänkt. Rättsväsendets personal utsätter sig för ständiga risker, när de konfronteras med de kriminella. Om de har ett högt rättsskydd inser de kriminella att övergrepp mot dem är mycket kostsamma. Det ska svida att spotta en polis i ansiktet. Ett högre rättsskydd gör att rättsväsendets personal tvekar mindre när det gäller att ingripa, och kriminaliteten kan därmed pressas tillbaka.

Nuvarande lagstiftning gör emellertid kränkning av en polisman till ett målsägandebrott, på samma nivå som en förolämpning av vem som helst, som alltså bara företräder sig själv och inte samhället. Detta lägre rättsskydd för personal i rättsväsendet är en av orsakerna till att så många platser på polisutbildningen står tomma. Vem går in i ett yrke, där man med svagt rättsskydd kan bli utsatt för vilka kränkningar som helst?

I skyddet av samhället mot den organiserade kriminaliteten är detta är liten fråga. Men den är en del av en större fråga, nämligen skyddet av rättsväsendets personal. Därmed berör den skyddet av hela samhällsordningen. Det gör den till en viktig symbolfråga.

Christian Braw är docent vid Åbo akademi
Reinhold Fahlbeck är professor em i juridik, Lunds universitet
Anders Månsson är kammaråklagare och senior åklagare
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet