Råvaruproblem

RÅVARUPROBLEM
.4v jur. kand. WILHELM PEPPLER
UNDER det år som föregick koreakriget hade man med olika
medel lyckats åstadkomma en relativ jämvikt mellan utbud och
efterfrågan beträffande de flesta råvaror. Industriproduktionen,
särskilt i marshalländerna, kunde stiga ohindrad av trånga sektorer, orsakade av brist på viktiga råvaror, även om pristendenserna åter var uppåtgående bl. a. på grund av konjunkturuppsvinget i USA.
Efter koreakrigets utbrott och den amerikanska regeringens beslut att genomföra ett omfattande rustningsprogram började priserna på de flesta råvaror stiga kraftigt; ifråga om metaller, trä-
varor, pappersmassa, ull, bomull, hudar, kautschuk och vissa kemikalier uppnåddes snart rekordpriser. Denna utveckling återspeglar
i första hand den allvarliga internationella situationen. Men orsakerna till den starka prisstegringen och den knapphetssituation,
som inträdde, är fler, delvis av långsiktig natur.
Efter det första världskrigets slut rådde ett utpräglat knapphetstillstånd ifråga om de flesta råvaror. Lagren var uttömda,
hunger rådde i en rad länder på den europeiska kontinenten, och
produktionen av råvaror i Europa hade sjunkit kraftigt på grund
av kriget. Produktionsapparaten var nedsliten eller förstörd, transportapparatens kapacitet hade nedgått väsentligt och brist på föda
nedsatte produktiviteten. De trånga sektorerna kunde ej avhjälpas
utan att utländsk hjälp i form av kapitaltillskott främst från
USA och England kom länderna på den europeiska kontinenten
till del.
Försök gjordes att åvägabringa ett begränsat ekonomiskt samarbete för att avhjälpa bristsituationen i de europeiska länderna.
På en rad internationella konferenser behandlades problemen, men
man lyckades ej uppnå enighet kring ett samlat handlingsprogram.
Råvaruproduktionen i de utomeuropeiska länderna steg emeller- 134
·rrz ~z
Råvaruproblem
tid efter hand och man kunde inom en förhållandevis kort tidrymd
ersätta produktionsbortfallet i Europa. Nya gruvor öppnades, odlingsarealen ökades, ny maskinell utrustning installerades så att
produktionskapaciteten ökades. Under den kortvariga efterkrigsdepressionen från år 1921 ändrades råvarusituationen. stora lager,
som uppsamlats i spekulativa syften, såldes och priserna började
falla. Råvarufrågan debuterade nu som ett producent- och avsättningsproblem på efterkrigsmarknaden.
Krisen var emellertid av kort varaktighet. Sedan vissa anpassningsproblem övervunnits förbättrades marknadsläget för råvarorna åter. Men vissa producenter mötte emellertid fortsatta svå-
righeter som sammanhängde med dålig strukturell anpassning.
Under tiden efter 1921 började man såväl på regeringshåll som
inom privata företag alltmer intressera sig för att sluta internationella avtal för att genom produktionsbegränsningar bibehålla priserna på en hög nivå. Som resultat av dessa strävanden
infördes en rad olika bestämmelser rörande produktion och försäljning av råvaror. Ett försök från råvarukonsumenternas sida
att åstadkomma en friare konkurrens misslyckades. Inom Nationernas Förbund utarbetades en konvention för avskaffande av export- och importrestriktioner, som undertecknades av ett tjugotal
länder. Konventionen fick emellertid aldrig någon betydelse, eftersom den ratificerades endast av ett fåtal länder.
Den stora depressionen, som inträffade under senare delen av
1929, förde med sig kraftigt fallande priser på alla råvaror och
stora avsättningssvårigheter. Nya handelsrestriktioner infördes,
flera internationella kartellöverenskommelser ingicks, men det
dröjde till omkring 1935 innan en förbättring i det internationella
konjunkturläget inträdde. På grund av det skärpta politiska läget
ökades rustningarna i olika länder, och till följd härav förbättrades åter avsättningsmöjligheterna och prisläget för råvarorna.
Utmärkande för rävaruläget under mellankrigstiden var således
det nästan kroniska produktionsöverskottet ifråga om de flesta
råvaror. Produktionen hade ökats väsentligt genom de stora tekniska förbättringarna i produktionsapparaten – jordbruk och
mineralgruvor hade mekaniserats, nya framställningsmetoder möjliggjorde en mera omfattande och mera lönsam produktion. Antalet råvarukällor hade ökats genom att man begagnade sig av
nya utvinningsmetoder, så att tidigare såsom värdelösa ansedda
fyndigheter kunde utnyttjas. Konsumtionen av råvaror hade emellertid icke ökats i motsvarande grad. De avsättningssvårigheter,
135
Wilhelm Peppler
som till följd härav träffade råvaruproduktionen, minskades först
mot slutet av 1930-talet sedan upprustningen åter trätt i förgrunden.
Vid andra världskrigets utbrott inträdde utvecklingen på rå-
varttmarknaden i ett nytt skede. Mellankrigstidens produktionsöverskott försvann och efterträddes efter hand av ett markerat
underskott. Krigsproduktionen och en kraftig stegring i den totala
industriproduktionen i en rad länder medförde att efterfrågan
starkt ökade. Mellan 1939 och 1943 fördubblades sålunda industriproduktionen i USA genom att outnyttjade resurser av arbetskraft
och kapital togs i anspråk för produktiva ändamål. Tysklands bortfall som råvaruavnämare genom den allierade blockaden kunde
ej kompensera den stora ökningen i efterfrågan. Härtill kom att
för världens råvaruproduktion viktiga områden gick förlorade
genom J apans militära expansion 1941–42. Å ven om många förändringar inom världens råvarumarknader var temporära hade
dock vissa strukturella förskjutningar ägt rum. Av betydelse var
härvid särskilt USA:s ändrade ställning. Medan USA före det
första kriget varit ett överskottsområde ifråga om råvaror, hade
en långsam förskjutning skett under mellankrigstiden så att rå-
varuöverskottet alltmer minskats. När den inhemska efterfrågan
i samband med fördubblingen av landets industriproduktion under
det andra världskriget kraftigt ökade, måste USA börja importera
vissa råvaror, med vilka det tidigare varit självförsörjande. En
annan faktor av betydelse vid bedömningen av de strukturella
förändringarna är den fortgående industrialiseringen i råvaruproducerande länder såsom exempelvis Sydamerika, som medförde
att dessa länders råvaruexport minskade.
Efter krigsslutet inträdde trots omställningen till fredsproduktion ej någon minskning i efterfrågan på råvaror. Visserligen hade
Tyskland och J apan, vilka före kriget varit stora importörer av
råvaror, till en början nästan helt bortfallit som konsumenter, men
USA hade, som redan nämnts, blivit beroende av import av vissa
råvaror. Den amerikanska efterfrågan på råvaror fortsatte även
efter kriget, sedan den amerikanska ekonomin bibehållit krigstidens höga aktivitet. Man ansåg sig småningom kunna utgå ifrån,
att USA:s industriella och ekonomiska expansion skulle komma
att fortsätta under flera år efter kriget.
Den redan påbörjade industrialiseringen i vissa råvaruproducerande länder fortsatte och medförde att en ökad andel av dessa
länders råvaruproduktion förbrukades inom landet. Ifrågavarande
136
Råvaruproblem
industrialisering sammanhängde med en strävan att göra sig
mindre beroende av de internationella konjunktursvängningarna
och undgå de avsättningssvårigheter, som varit utmärkande för
mellankrigstiden. Vidare avsåg man att förbättra vederbörande
länders »terms of trade», sedan prisrelationerna mellan råvaror
och industrivaror ofta tenderat att utveckla sig till industriländernas förmån. Ett annat, politiskt motiv, som spelat stor roll
för industrialiseringsplanerna, var att man på ledande håll, särskilt i Argentina, hoppades att genom industrialiseringen kunna
öka respektive länders internationella prestige.
I likhet med vad som varit fallet efter det första världskriget
hade näringslivet i Europa lidit kraftigt av kriget. Produktionsapparaten var nedsliten eller förstörd, kommunikationerna svårt
skadade och det rådde stor brist på livsmedel och bränsle. Stora
ansträngningar skulle behöva göras för att åter bygga upp Europas
ekonomi.
Genom ett stort upplagt internationellt ekonomiskt samarbete,
främst inom Marshallplanens ram, möjliggjordes en snabb återhämtning i Europa. Industriproduktionen nådde redan i mitten
av år 1948 förkrigstidens nivå och har sedan dess fortsatt att
snabbt stiga. Bränsleförsörjningen förbättrades och småningom
kunde man helt upphöra med kolköpen i bland annat USA.
1949 inträffade en markerad avmattning i den amerikanska konjunkturen. I samband härmed uppnåddes för första gången efter
kriget en relativ balans ifråga om utbud och efterfrågan inom
råvaruområdet. Råvarukonsumenterna intog en avvaktande hållning, en viss förbrukning av de relativt stora lagren i USA skedde
och den statliga amerikanska lagringen av strategiska råvaror
minskades sedan anslagen härför skurits ned. Den sålunda uppkomna efterfrågeminskningen medförde, att prisnivån på råvaror
började sjunka något. Under tredje kvartalet 1949 nåddes de lägsta
prisnoteringarna efter kriget på råvaror i USA.
Den amerikanska konjunkturavmattningen inverkade även på
förhållandena i Europa. Den avvaktande hållning, som konsumenterna intog berodde dels på förväntningar om fortsatta prisfall
och dels på dollarbristen, som åter accentuerats genom minskningen av exporten till USA på grund av den amerikanska efterfrågeminskningen.
Redan vid tiden för punddevalveringen i september 1949 började
råvarupriserna emellertid åter att stiga i samband med det konjunkturuppsving, som ägde rum i USA. Förbättringar i det ameri- 137
Wilhelm Peppler
kanska konjunkturläget, som hade börjat vid slutet av sommaren
1949 och som fortsatte under våren 1950, orsakades bland annat
av den livliga investeringsverksamheten, framför allt i form av
bostadsbyggande samt av den underbalanserade federala budgeten. En engångsersättning utbetalades till veteranerna, som medförde, att köpkraften ökades och därigenom kom att bidraga till
uppsvinget.
Våren 1950 kännetecknades av det osäkra politiska läget, som
medförde prisstegringar trots att utbudet av exempelvis vete, bomull, kautschuk, socker, vissa metaller, järnmalm, kol och råolja översteg efterfrågan. Beträffande kol kunde dock smärre prissänkningar noteras. Marshallplanen, den ökade amerikanska lagringen
av strategiska råvaror, leveranserna av krigsmateriel från USA
till atlantpaktstaterna samt prisstödjande åtgärder från offentligt
och privat håll i andra länder bidrog till att förhindra en under
andra förhållanden naturlig anpassning av råvarupriserna till
en lägre nivå. Devalveringarna, som bland annat vidtogs av olika
råvaruproducerande länder, hade ej alls den prissänkande verkan
på råvarorna, uttryckt i dollar, som man hade väntat. Konjunkturutvecklingen i USA började redan då åter peka uppåt och
dollarvarornas priser blev fastare medan sterlingvarornas priser
drogs uppåt.
När koreakriget utbröt och Förenta Nationerna på grundval av
USA:s kraftfulla uppträdande beslöt att med vapenmakt ingripa
till Sydkoreas försvar, började priserna på de internationella rå-
varumarknaderna omedelbart att stiga. Efterfrågan såväl i USA
som i Europa visade en kraftig ökning, som bland annat orsakades
av den väntade och numera planerade upprustningens anticiperade
behov. USA ökade lagringen av strategiska råvaror.
Den kraftiga efterfrågeökning, som sålunda uppstod, översteg
mycket snart utbudet och det började åter råda knapphet på en
del råvaror. I Europa uppstod under hösten en ny kännbar kolbrist.
Kolproduktionen hade icke kunnat stegras i takt med den expanderande industriproduktionens ständigt växande energibehov, särskilt sedan Västtysklands industriproduktion visat en kraftig ökning. Investeringsbehovet i kolgroveindustrin såväl i England som
i Tyskland har ej tillgodosetts i behövlig omfattning, varför några
omfattande rationaliseringsåtgärder ej kunnat företas. Kolbrytningen måste, om man vill uppnå större brytningsresultat, i långt
större omfattning mekaniseras och moderniseras. Den nya kolkrisen torde emellertid också i viss utsträckning ha orsakats av
138
r«
Rdvaruproblem
den strukturella omvandling av den europeiska handeln efter kriget. Stora delar av de f. d. tyska koltillgångarna i Schlesien tillhör
numera Polen och kommer endast i begränsad utsträckning västeuropeiska förbrukare tillgodo. Anspråken på leveranser från återstående västeuropeiska fyndigheter har därför stigit trots att man
i viss omfattning sökt övergå till andra energikällor såsom olja
och vattenkraft.
Den amerikanska stålindustrien arbetade redan före koreakrigets
utbrott med högt utnyttjande av sin kapacitet, som vid årsskiftet
1950/51 beräknades uppgå till drygt 100 milj. ton årligen. När på
grund av de ökade försvarsanslagen efterfrågan för rustningsändamål steg, uppstod knapphet beträffande bland annat plåtprodukter. De amerikanska stålkonsumenterna började därför placera
order i Europa för att tillgodose sina behov. Det bör emellertid i
detta sammanhang framhållas, att en del av den sålunda uppkomna efterfrågeökningen på den amerikanska marknaden berodde på stålkonsumenternas önskan att öka sina lager, innan
en i USA genomförd ransonering av olika slags stålprodukter
skulle börja. Den europeiska stålindustriens kapacitet är belagd
för relativt lång tid framåt och om ej utbyggnader kan företas,
måste den civila konsumtionen kraftigt minskas för att undvika
att knapphet på vissa stålprodukter kommer att hämma krigsmaterielproduktionen. En eventuell utbyggnad av den europeiska
stålindustrien, som med nödvändighet måste föra med sig en ökad
efterfrågan på kol, begränsas emellertid av kolbristen. Prisutvecklingen ifråga om stål har hittills varit något ojämn; medan priserna i USA har hållit sig fasta – främst med hänsyn till stålproducenternas önskan att i det längsta undvika långtgående statliga kontroller – har priserna exempelvis på den fria belgiska
marknaden visat stora ökningar. På grund av prisspekulationer
har vissa leverantörer visat en tydlig obenägenhet att fullgöra
ingånga leveransåtaganden, eftersom man hoppas att i en snar
framtid kunna uppnå väsentligt bättre priser för sina efterfrågade
produkter.
På metallområdet råder knapphet på främst koppar, zink och
nickel. Om den nuvarande konsumtionen och lagringstakten upprätthålles under innevarande år måste man räkna med ett kraftigt
underskott ifråga om produktionen av dessa metaller, som i likhet
med vad som är fallet med en rad andra råvaror är ytterst oelastisk. Ifråga om tenn har under det senaste halvåret inträffat betydande prisstegringar, ehuru tillgången ännu ej blivit påfallande
139
·” ’•
Wilhelm Peppler
knapp. Prisstegringarna torde i huvudsak kunna hänföras till psykologiska och politiska orsaker, enär tillförseln från de viktigaste
produktionsområdena i händelse av en utvidgning av konflikten i
Korea lätt skulle kunna hotas.
Produktionen av olika textilråvaror är likaledes otillräcklig för
att tillgodose den ökade efterfrågan. Genom en planerad utvidgning av odlingsarealen för bomull i USA- som tidigare inskränkts
med hänsyn till en befarad överproduktion – torde emellertid
utsikter finnas att inom en begränsad tidrymd öka produktionen
så, att den stegrade efterfrågan skall kunna tillgodoses. Redan i
höstas visade det sig, att 1950 års amerikanska bomullsskörd ej
var tillräcklig. För att säkerställa sitt inhemska behov utfärdade
därför den amerikanska regeringen särskilda bestämmelser för
exporten, varigenom denna begränsas och kvoteras så, att olika
importerande länder skall få en viss tilldelning.
Åven ifråga om en rad andra viktiga varor såsom svavel och
vissa andra för industrin viktiga kemikalier torde knapphet komma
att råda.
Prisstegringarna ifråga om de huvudsakliga råvarorna uppgick
i november förra året enligt vad man uppgivit inom OEEC –
den europeiska ekonomiska samarbetsorganisationen i Paris –
i genomsnitt till mellan 50 och 60 Ofo, räknat från koreakrigets
utbrott. För vissa varuslag såsom kautschuk var prisstegringarna
minst 200 Ofo. Prisstegringarna har sedan dess fortsatt.
Vid tidigare knapphetssituationer i fråga om råvaror hade man
försökt att genom ett stort upplagt internationellt samarbete fördela de tillgängliga kvantiteterna på ett effektivt sätt samt att i
möjligaste mån verka för en ökning av produktionen. Under och
de närmaste åren efter det andra världskriget ansvarade särskilda
internationella organ – de s. k. combined boards – för fördelningen av råvaror bland konsumentländerna. I Europa fungerade
Förenta Nationernas Europakommission som allokeringsorgan
ifråga om kolproduktionen bland de europeiska länderna. Detta
mera kortsiktiga samarbete skulle emellertid på grund av erfarenheterna från mellankrigstiden med ständiga produktionsöverskott
småningom ersättas med ett långsiktigt samarbete mellan råvaruproducenter och -konsumenter. I Havanastadgan har därför föreskrifter intagits i syfte att man genom samfällda internationella
åtgärder skulle upprätta och vidmakthålla balans mellan utbud
och efterfrågan på råvarumarknaderna. Samarbetet skulle ske så,
att industriländer lämnade bistånd till råvaruproducenter för att
140
Råvaruproblem
dessa skulle kunna genomföra nödvändiga anpassningar, när läget
ifråga om råvarukonsumtionen hade förändrats.
Havanastadgans bestämmelser har emellertid ännu ej trätt i
funktion. De råvaruproblem, som aktualiserats genom koreakrisen,
påfordrade en · omedelbar uppmärksamhet och man har därför
sökt sig fram på andra och, som man hoppas, mera snabbt verkande
vägar.
Inom en rad olika internationella organisationer började intresset koncentreras på de alltmer akuta råvaruproblemen. Den s. k.
Paris-organisationen, OEEC- som upprättats för det europeiska
ekonomiska samarbetet inom Marshallplanens ram – var på
grund av sin struktur väl lämpad att för de västeuropeiska ländernas del ta ett betydelsefullt initiativ till en planläggning av
internationella åtgärder. På generalsekreteraren MarjoHns förslag
beslöt man vid sammanträde på ministerplanet inom OEEC den
7 oktober 1950 att studera råvaruproblemen inom Europa och att
utarbeta en rapport med förslag till åtgärder att lösa knapphetsproblemen och att förhindra en ur många synpunkter mycket
olycklig prisstegring.
Den l december fattade OEEC:s råd på grundval av en inom
organisationen utarbetad rapport över rävaruläget en del beslut
för att motverka råvarubristerna. Deltagarländernas regeringar
uppmanades att i möjligaste mån inskränka konsumtionen av
knappa råvaror och att öka produktionen härav. Rådet rekommenderade att särskilda åtgärder skulle vidtagas för en internationell
fördelning av råvaror.
Genom det initiativ, som OEEC sålunda tog, lades en viktig
grund för det fortsatta internationella samarbetet rörande råvarufördelningen. Men organisationen såsom representerande endast
de västeuropeiska länderna kunde självfallet ej ensamt ansvara
för en effektiv internationell råvarufördelning. Västeuropa är
ifråga om de flesta råvaror varken på producent- eller konsumentsidan det mest betydelsefulla området i världen. De stora utomeuropeiska råvaruproducenterna samt USA måste inbjudas delta
i fördelningsarbetet. Dessutom anlägger man i nuvarande läge en
rad icke-ekonomiska, företrädesvis militära synpunkter på rävaruproblemen så att OEEC:s betydelse i detta sammanhang väsentligt
reduceras. Bland annat framgår detta av det faktum, att man inom
atlantpaktorganisationen upprättat ett ekonomiskt utskott, som
kan väntas få stor betydelse även vid fördelningen av råvarorna.
Andra, mera vittomfattande samarbetsformer måste begagnas för
141
’ .•
Wilhelm Peppler
att råvarufrågorna skall kunna föras fram till en lösning, som
tar hänsyn till mera långsiktiga, delvis rent militära behov.
När premierminister Attlee i början av december sammanträffade med president Truman i Washington hade krigsläget för FNtrupperna i Korea allvarligt försämrats genom Kommunistkinas
intervention på Nordkoreas sida. Å ven de franska truppernas läge
i franska Indokina hade försämrats och vidare hade kinesiska
trupper ryckt in i Tibet. Man befarade att Kommunistkinas expansion skulle fortsätta och att hotet mot viktiga råvaruområden
därför skulle växa. Till följd av den militära och allmänpolitiska
utvecklingen tillspetsades situationen på råvarumarknaderna ytterligare, prisstegringarna tog ny fart och behovet av samfällda internationella åtgärder framstod allt tydligare. Premierminister
Attlee och president Truman torde i detta läge vid sina diskussioner om råvaruproblemen ha enats om att en internationell fördelning av råvarorna borde genomföras. Med hänsyn till dessa frågors
överväldigande betydelse för upprustningen och Europas ekonomi
enades man om två viktiga principer.
Det militära samarbetet i Västeuropa skulle förfela sitt syfte,
om det ej kompletterades med ett ekonomiskt samarbete. Tillgodoseendet av de olika ländernas behov av råvaror till rimliga priser
erkändes härvidlag som den viktigaste omedelbara uppgiften. Vidare fastslogs att alla fria länders försörjning med råvaror vore
lika viktig som Storbritanniens och USA:s.
OEEC:s råd sände i mitten på december en delegation till Washington, som skulle diskutera med den amerikanska regeringen,
vilka praktiska åtgärder som borde vidtagas. När delegationen
ankom till Washington hade de amerikanska myndigheterna väl
insett, att en internationell fördelning av råvaror måste genomföras, men man hade ej klart för sig hur detta skulle ske.
Som resultat av de sålunda förda förhandlingarna utfärdade
Frankrikes, Storbritanniens och Förenta staternas regeringar i
början av januari 1951 inbjudningar till andra intresserade regeringar att delta i speciella permanenta internationella varukommitteer – s. k. commodity groups – i vilka de viktigaste producent- och konsumentländernas regeringar skall bli representerade.
De nya organens uppgift skall bli att i samarbete med OEEC,
atlantpaktorganisationen och de amerikanska staternas organisation samt övriga internationella organ fördela råvarorna på effektivast möjliga sätt samt att verka för en ökning av råvaruproduktionen i de olika länderna.
142
a Cd
Råvaruproblem
Något organ för samordning av arbetet inom de olika grupperna
finnes ej utformat, utan grupperna synes skola arbeta självständigt
– i samarbete med förutnämnda organisationer – vid sina studier
av fördelningsproblemen. Denna inbjudan har för marshalländernas vidkommande antagits av OEEC:s råd vid dess sammanträde
i början av januari.
Den sålunda planerade internationella fördelningen- allokering
– av strategiska råvaror kompletteras av produktionsbefrämjande
och konsumtionsinskränkande åtgärder, som redan har vidtagits
eller kommer att vidtagas i de olika länderna. Till följd av president Trumans proklamation den 16 december 1950 angående nationellt undantagstillstånd har ett antal lagrum satts i kraft, varigenom USA håller på att glida in i en ekonomisk mobilisering,
vilken med hänsyn till landets dominerade ställning kommer att
få betydande återverkningar även på andra länder. Redan nu har
exporten av strategiska råvaror från USA begränsats och kvoteringar införts. Som villkor för import av knappa råvaror från
USA torde snart komma att gälla att det importerande landet
ifråga om råvarans användning förbinder sig att iaktta minst
samma restriktioner, som är gällande i USA. I Storbritannien,
Italien och några andra europeiska länder har man redan börjat
återupprätta kristidsorgan och infört inskränkningar för vissa
knappa råvarors användning inom industrien.
Att i fredstid genomföra en stort upplagd internationell fördelning av knappa råvaror måste med nödvändighet föra med sig
mycket svåra problem. Erfarenheterna från krigstiden visar, att
de s. k. »combined boards» fullgjorde sina uppgifter med råvarufördelningen någorlunda väl endast så länge som de allierades
slutseger ej framstod som säker trots att man då kontrollerade
det mesta av världens råvaruproduktion och det för transporterna
nödvändiga tonnaget. Förutsättningarna är i nuvarande läge i
många hänseenden förändrade och stor försiktighet måste iakttas
så att alla råvaruproducenter av betydelse, framför allt de asiatiska länderna, verkligen kan förmås deltaga i det internationella
samarbete, som nu planlägges. Utöver dessa ofta politiska aspekter
uppstår även en rad andra problem av stor betydelse, som måste
lösas.
I första hand uppstår svårigheter vid en allokering att komma
överens om prissättningen på knappa råvaror. Råvaruproducenternas intresse att utnyttja sitt fördelaktiga läge för att ta ut höga
priser på sina varor- bland annat motiverat av rädslan för fram- 143
; ’
Wilhelm Peppler
tida avsättningssvårigheter och svårigheter att till rimliga priser
inköpa industriprodukter från industriländerna – står mot industriländernas intresse att inköpa råvarorna till priser, som gör
det möjligt att i en upprustningstid utan allt för stora uppoffringar
vidmakthålla en rimlig samhällsekonomisk balans. En annan svå-
righet är att enas om kriterier för fastställande av prioritet vid
råvarufördelningen. Synpunkter, som här kan tänkas vinna beaktande, är exempelvis vederbörande lands vilja och förmåga att
bidra till atlantpaktsländernas militära beredskap genom rustningsproduktion, ett lands tidigare förbrukning av råvaror och
lagringsbehov samt önskemålet att som ett led i kampen mot
kommunismen höja produktionen och därmed levnadsstandarden
i vissa länder.
Eftersom fördelningsarbetet i avsaknad av ett samordnande
organ synes komma att utföras för varje råvarugrupp för sig.
torde detta för Sveriges vidkommande innebära en försämring i
förhandlingsoppositionen. Man kan knappast vänta sig att Sverige
skall kunna utnyttja sina stapelvaror som bytesobjekt vid förhandlingar om tilldelningar av andra knappa råvaror. Vad man
under sådana omständigheter kan hoppas på är att Sverige lyckas
att i tillfredsställande grad övertyga fördelningsorganen om sin
industriproduktions värde för det europeiska ekonomiska samarbetet och sin trots neutraliteten för Europas försvar utan tvivel
värdefulla värnkraft, såsom tillhörande de fria nationerna.
Trots alla invändningar, som kan göras mot en organiserad internationell råvarufördelning, torde det kunna fastslås, att det
påbörjade internationella samarbetet ifråga om råvarorna kan
innebära ett betydelsefullt steg framåt.
Sålunda kan den för närvarande alltför stora köparekonkurrensen härigenom komma att reduceras till sådana proportioner att
prisläget kommer på en mera rimlig nivå samt att de olika ländernas miniroibehov täcks- trots att många länder bl. a. på grund
av valutabrist torde ha svårigheter att inköpa även begränsade
kvantiteter av de nu mycket dyra råvarorna. En av fördelarna
med ett internationellt fördelningssystem ur västmakternas synpunkter är att man nu har möjlighet begränsa Sovjetunionens
och satelliternas stora uppköp av knappa råvaror, som har skett
bl. a. genom utnyttjande av ett bulvansystem. Den lagring, som
otvivelaktigt skett i dessa länder, har bidragit till den kraftiga
prisstegringen på råvarumarknaderna. Man har vidare skapat
förutsättningar för ett mera långsiktigt arbete, för att man skall
144
–
Rdvaruproblem
lmnna komma till rätta med de stora strukturella problemen vid
industriländernas råvaruförsörjning. Produktionen ifråga om de
flesta råvarorna är emellertid mycket oelastisk, och det kommer
därför att ta lång tid i anspråk, innan man lyckas tillgodose den
expanderande industriproduktionens ständigt växande råvarubehov. En samordning av olika strävanden att utveckla »efterblivna»
länder, som sker i bl. a. FN:s regi, kan härvidlag medföra väsentligt förbättrade förutsättningar även för världens råvaruproduktion.
145