En underskattad 100-åring

Den 20 januari 2011 var det 30 år sedan Ronald Reagan blev USA:s president och den 6 februari 100 år sedan han föddes. Efter att länge ha beskrivits som en misslyckad eller till och med farlig ledare är de flesta idag överens om att han bör betraktas som en ”stor” president. Han bidrog nämligen både till att rädda den amerikanska ekonomin och till kalla krigets slut. Det skriver Anders Edwardsson.

Att i Sverige säga att man gillade Ronald Reagan kunde när det begav sig på 1980-talet skapa prekära situationer. Personligen minns jag hur en person – som jag för övrigt av goda skäl hade det fullaste förtroende för – förskräckt ansåg att jag måste vara galen. ”För karln vill ju ha krig. Det säger de ju på TV!” Typ. Sådant var det socialdemokratiska problemformuleringsprivilegiet. Politiska barder spann den ena amsagan galnare än den andra medan ideologiska kartritare glatt ritade om verkligheten.

Att Ronald Reagan var lika ratad av sina motståndare som en gång Attila av centraleuropéerna och därför hårt utsatt för både den amerikanska och europeiska vänsterns bannstrålar förvånar förvisso föga. För man kan ju knappast tänka sig något värre för de dominerande politiska, akademiska och journalistiska eliterna än en amerikansk underklassgrabb (son till en alkoholiserad skoförsäljare) som på egen hand lyckats bli både rik och berömd, varit fackföreningsledare och sedan övergett sin radikalitet för att istället bli en framgångsrik posterboy för konservatismen.

Reagans enkla ursprung blev också tillsammans med hans erfarenheter som radiosportkommentator och Hollywoodstjärna en för hans motståndare ohanterlig mix. Karriären som skådespelare försökte exempelvis många använda emot honom (som bekant måste man inom underhållningsbranschen ha vänsteråsikter för att räknas som seriös). Men, Reagan konstaterade i en intervju bara med ett leende att han inte förstod hur folk utan skådespelarerfarenhet klarade av jobbet som politiker.

Kommentarer som denna fick förvisso de politiskt korrekta konnässörerna att bara snörpa ännu mer på munnen. Men det låg något mycket djupt och sant också i detta och andra, liknande uttalanden. För Ronald Reagan förstod – eller i alla fall erkände – tydligare än många andra att politik sedan Hedenhös dagar primärt handlar om ledarskap. Och att sådant i grunden bygger på att äga både talets gåva och en personlig karisma som gör att man klarar av att leda, inspirera och motivera andra. Inte bara i med- utan också (framförallt) i motgång.

När Ronald Reagan gav sig in i politiken visade han också snabbt att hans tidigare karriärer finslipat dessa förmågor. Efter att ha bytt parti till republikanerna 1962 och genom två framgångsrika perioder som guvernör i Kalifornien positionerade han sig snabbt som den klassiska amerikanska framgångsdrömmens ledande förespråkare. Och en sådan behövdes just då sannerligen, för friheten i världen blev under 1960- och 1970-talen alltmer utsatt och åtklämd.

På bortaplan var det framförallt olika kommunistiska samhällsexperiment, vilka spred sig likt cancer inte minst i den nyss avkoloniserade tredje världen, som skapade problem. Och även på hemmaplan hotades traditionella västerländska dygder; inte minst av socialstatens hejdlösa tillväxt och diverse ”blandekonomiska” excesser. Därtill kom också att Lyndon B Johnsons Vietnamkrig försvagat USA inte bara militärt utan också politiskt, ekonomiskt och – framförallt – moraliskt; att Richard Nixons lätt paranoida personlighet slutade i Watergateskandalen; och att Jimmy Carter därefter inte lyckades skapa så mycket mer än rubriker som ”Presidenten angripen av kanin!”

Ronald Reagans övertygelse om att frihet var bättre än tyranni, demokrati bättre än diktatur och kapitalism bättre än 5-årsplaner var dock oomkullrunkelig. Och han lyckades förmedla denna tilltro med en självsäker optimism som både 1980 och 1984 gav honom två jordskredssegrar, vilka i sin tur gjorde det möjligt att gå på offensiven både in- och utrikespolitiskt.

Hemmavid drev Reagan igenom en rad strategiska skattesänkningar och avregleringar. Varpå amerikanerna – som i motsats till de flesta européer inte kräver så värst mycket mer av sina politiker än att få bli lämnade ifred – åter började arbeta, uppfinna och företaga tillräckligt för att få igång den kraftigaste högkonjunkturen i USA i mannaminne.

Parallellt tog Reagan också strid med kommunisterna. Delvis gjorde han detta genom att rusta upp USA:s försvar, delvis genom att helt enkelt bara börja säga att den röde kejsaren var naken. Han pekade på koncentrationslägren, diktaturen och det ekonomiska moraset i Sovjet och sa ”ondskans imperium”, vilket gav många västliga vänsterideologer, akademiker och andra militanta fredsvänner slaganfall. Men, bara några år senare föll den kommunistiska världen ihop som ett korthus.

Ronald Reagan ansvarade nu givetvis inte mol allena för dessa historiska utvecklingar. Men, till och med många vänsterhistoriker erkänner numera att han spelade en viktig, pådrivande roll. Och man behöver ju bara försöka föreställa sig hur världen hade sett ut om exempelvis svenska politiker som Sten Andersson, Maj-Britt Theorin och Pierre Schori fått bestämma dagordningen istället. För som någon en gång konstaterade: Medan världen firade Berlinmurens fall hösten 1989 sände svensk TV extra om hur farligt, instabilt och oroväckande världsläget plötsligt blivit.

Detta, samt det faktum att det fick bli en variant av Ronald Reagans ekonomiska politik som hjälpte regeringen Bildt 1991-94 att lösa den så kallade nittiotalskrisen, gör det härför lämpligt att vi svenskar den 6 februari skänker Ronald Reagan en liten ödmjuk och extra tacksam tanke. För utan hans idéer och ledarskap under ett kritiskt skede i vår moderna historia är det nämligen högst troligt att läget både i och omkring Sverige knappast varit så gynnsamt som det numera faktiskt är.

Anders Edwardsson är historiker och samhällsdebattör.

Läs mer om Reagan:
Reaganomics var rätt både då och nu (5/2 2010) av Andreas Norlén

Svenskarnas ruskige Reagan (nr 3, 2004) av Peter J Olsson

Ronald Reagans hemlighet (nr 3, 2004) av Fritiof Haglund