Realist och romantiker

Vilken person i europeisk kulturhistoria skrev närmare etthundrafemtio volymer text av alla slag – dramer, poem, sånger, några av Europas mest betydelsefulla romaner, en hel serie memoarer och en mängd essäer i vetenskapliga ämnen som växtmorfologi, meteorologi, anatomi och färgteori? Vem skrev mer än tiotusen brev och gjorde tusentals teckningar?

Vem hade en stor mineralsamling och fick ett nytt mineral uppkallat efter sig? Vem var examinerad jurist och dessutom hög regeringstjänsteman med ansvar för allt ifrån försvarsfrågor och gruvdrift till rollbesättning vid teatern? Vem var ständigt förälskad och för sin tid så frispråkig om erotik att hans förläggare vägrade publicera en del manuskript?

Nej, det var inte Shakespeare. Inte heller Rosseau eller Voltaire. Det var Johann Wolfgang von Goethe, född 1749 i en av Frankfurts borgarfamiljer.

Goethe var, och förblir, en titan som man närmar sig med respekt. Hans inflytande på framför allt 1800-talets kulturliv kan knappast överskattas. Han påverkade starkt Hegel, Schopenhauer, Kierkegaard, Nietzsche, Jung med flera Tillsammans med Schiller var han en ledargestalt inom den så kallade Weimarklassicismen. Madame de Staël menade att denna klassicism tillsammans med den nyvaknade romantiken utgjorde en viktig källa till Europas ”andliga överlägsenhet”. Goethes poesi tonsattes av praktiskt taget alla österrikiska och tyska tonsättare från Mozart till Mahler. Han träffade Beethoven och Mendelsohn, lady Hamilton, äventyraren Cagliostro, och snart sagt alla tidens stora andar.

Politiskt var Goethe skeptisk till den franska revolutionen, liksom till den tyska nationalism som blev en av dess konsekvenser. Den 13 oktober 1806 invaderades Weimar, där Goethe bodde med sin familj, av Napoleons trupper. Sent på natten stormade plundrande soldater med dragna bayonetter in i Goethes sovrum. De hittade inget av värde och dröp av.

När Goethe första gången träffade Napoleon ett par år senare, fällde kejsaren, som inte brukade slösa med beundran, kommentaren ”Vous êtes un homme!” (Ni är en man!) De två diskuterade politik och visade sig till exempel ha samma positiva syn på många av Voltaires rebelliska tankar. Napoleon bekände att han läst Goethes Den unge Werthers lidanden sju gånger och dessutom låtit uppföra dramat som pjäs ombord på sitt befälsfartyg under Orientarméns avsegling till Egypten 1798. Goethe å sin sida behandlade Napoleon med stor aktning, och framhöll honom som ett föredöme när det gällde att ersätta det korrupta envälde som kännetecknat Frankrike under den gamla regimen.

Werther, som publicerades 1774, skildrar en olycklig förälskelse som slutar med självmord. Boken väckte skandal på grund av sin likhet med verkliga händelser och personer. Werthers ansträngda relation med Charlotte, som han älskar, och hennes förlovade Albert, som han betraktar som sin vän, speglar troget Goethes trassliga relation med en kvinna vid namn Charlotte Buff och hennes fästman Johann Kestner. Publiceringen av boken ödelade Goethes vänskap med Kestner, som skrev till Goethe: ”Ditt sätt att prostituera de verkliga personer, vilkas drag du lånat, är avskyvärt”.

Werther blev kontroversiell också därför att den föreföll glorifiera självmord, en handling som fördömdes av den kristna kyrkan och i århundraden lett till konfiskation av självspillingens egendom. Men Goethe själv såg sitt verk som en varning för en hotande andlig sjukdom. Det som dödar Werther, menade han, är inte kärleksbesvikelse, utan överdriven självcentrering. Werther är ständigt sysselsatt med sig själv, sina idéer och reaktioner. Han är inte bara olycklig. Han är stolt över sin olycka och anser sin känslighet exceptionell och värd beundran från den värld som gjort honom besviken.

Werther blev gnistan som utlöste en hel generations tillbakahållna känslor och, som Thomas Mann uttryckte saken, ”frigjorde mängder av farlig, instängd kraft”. En ung hovdam i Weimar, Christel von Lassberg, dränkte sig i floden Ilm med ett exemplar av Werther i fickan. Hon blev inte den enda som tog sitt liv i bokens spår.

Även om Goethe gjorde bruk av sina egna desperata kärleksbekymmer i boken, ville han inte medge att han som person var särskilt känslosam. Tvärtom förespråkade han emotionell återhållsamhet, och menade att omåttlighet i känslolivet var en farlig svaghet.

Goethe hittade snart en egen väg ut ur kärleksbesvärens labyrint. Året efter publiceringen av Werther erbjöds han en tjänst vid hovet i Weimar av den artonårige hertigen Karl August. Han blev hertigens nära vän och rådgivare och skulle stanna i Weimar ända till sin död. Här tvingade han sin konstnärliga kreativitet att underordna sig det praktiska arbetets disciplin och ansvarskrav. Efterhand blev han de facto det självständiga hertigdömets försvars- och premiärminister och så uppskattad av hertigen att han adlades. Men efter tio års hårt arbete, och flera på grund av tidsbrist oavslutade litterära projekt, inledde han plötsligt under falskt namn en tvåårig vistelse i Italien utan att berätta för sina vänner och kollegor vart han tog vägen.

Italienresan blev en uppenbarelse för den trettiosjuårige Goethe. Hans skaparkraft återuppväcktes, men märkligt nog säger den bok han skrev om sina äventyr, Resan till Italien, inte mycket om hans egna reaktioner på alla upplevelser. Han berättar i stället i saklig ton om allt från landskapets geologi, klassiska tempel, domstolsprocesser och teaterföreställningar till metoder för sophantering. Han tillbringade också åtskillig tid med att lära sig måla, dock utan större framgång.

Den första delen av Goethes storverk Faust publicerades 1806 och blev en sensation. Detta drama hade mognat hos honom i mer än tio år och uppvisar drag från flera litterära stilideal. Dess huvudfigur blev en modell för många sceniska och litterära alster under följande århundraden. Faust inspirerade operor och oratorier av Schumann, Berlioz, Gonoud och Busoni, liksom symfoniska verk av Liszt, Wagner och Mahler.

Faust förmår inte bli tillfredsställd av något som livet erbjuder. Han säljer därför sin själ till djävulen, Mephistofeles. Det han önskar i gengäld är inte guld och magiska krafter. Det är känsloupplevelser – ett liv på jorden levt i febril takt, fullt av smärtfylld lycka, av kärlekfullt hat och stimulerande missnöje. Villkoret i uppgörelsen är att djävulen kan ta hans själ till helvetet, om Faust blir så nöjd med det Mephistofeles erbjuder, att han vill stanna i  ögonblicket.

Temat är centralt i Goethes liv och författarskap. För Faust, liksom för Werther före denne, är det vanliga livet intetsägande, tråkigt och därmed av ringa värde. Han kräver ständigt högre doser av känslomässig berusning, framför allt i form av kärlek, vilket han finner hos Gretchen, en oskyldig tonårsflicka som han förför och överger, och som hamnar i fängelse för barnamord. Hon räddas genom ett gudomligt ingripande, men för Faust finns ingen räddning. Hans egenkärlek har visat sig större än hans förmåga till medkänsla med den han sagt sig älska.

Goethes eget kärlekliv var mångskiftande och stundtals komplicerat. I unga år hade han flera kortvariga förälskelser, bland annat med köpmansdottern Caritas Meixner. Under studieåren i Leipzig hade han en affär med Anna Katharina Schönkopf, vilken avkastade en rad dikter i rokokostil. I oktober 1770 blev han kär i prästdottern Friederike Brion, men bröt efter tio månader vad hon, men inte han, uppfattade som en förlovning. Ur denna relation kom dikter som Sessenheimer Lieder  och Heidenröslein med stämningar av lockelse, förförelse, uppbrott och avsked.

Den 23 februari 1776 skrev Goethe sitt första brev till Charlotte von Stein. Hon var 33 år, gift och mor till sju barn. Hans brev till henne fyller två tjocka band. De är fyllda med kärleksförklaringar, men, såvitt man vet, ledde aldrig förbindelsen till något sexuellt umgänge. Efter tio år suckar han:

”Ack, kära Lotte, du vet inte hur tanken på att inte få äga dig i själva verket, jag må vända och vrida på den hur som helst, uppriver och förtär mig”.

Men när han efter tolv år inleder ett förhållande med en annan kvinna, blev Lotte rasande. Hennes svartsjuka var obeveklig.

Vistelsen i Italien innebar en befrielse av Goethes driftsliv. I Rom hade han en stormande, sexuellt stark affär med en änka. Denna frisläppta lidelse ledde honom efter återkomsten till Weimar till mötet med Christiane Vulpius, som han skulle sammanbo med i många år, och som födde honom en son.

Goethes poesi bär tydliga spår av hans erotiska erfarenheter. I Romersk Elegi till exempel beskriver han i sinnliga termer hur han smeker sin älskades nakna rygg i hexameterns rytm och låter sin hand glida från bröstens rundning mot hennes höfter.

Åldern innebar inget avbrott i Goethes karriär som älskare. 1821, när han var sjuttiotvå och änkling, blev han förälskad i en sjuttonårig flicka som han träffat under en kurortsvistelse, och förslog till och med äktenskap, vilket hon förståeligt nog avböjde. Ett par år senare, efter att just ha återhämtat sig efter en allvarlig sjukdom, inledde han en passionerad relation med Ulrike von Levetzov. Det var hon som inspirerade honom till den berömda dikten Marienbad Elegi.

På sin dödsbädd, svårt plågad av fysiska hjärtproblem, yttrade den åttiotvåårige Goethe sina sista ord ”Mehr Licht” (”Mer ljus”). En poetisk tolkning är att dessa ord var en slutlig önskan om klarhet från en man som ägnat sitt liv åt att finna och förklara livets mening.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör