Realskolans problem
1941
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
~””———–•·
REALSKOLANS
PROBLEM
Av fil. d:r NILS G. OHLSON, Stockholm
INGEN av våra skolformer har så många svårigheter att dras
med som realskolan. Lärjungarna den tar emot, komma från
skilda håll, tillbringa i den sin övergångsperiod och ställas efter
fyra, respektive fem år inför ett examensprov. Ligger det sedan
oro i tiden såsom just i våra dagar och lägger den sig också över
en del unga sinnen, är det inte underligt, att arbetet särskilt i
en realskola känns tungt och blir mindre effektivt.
Aven av andra skäl kan om realskolan sägas, att den har det
särskilt svårt. Den har varit och är alltjämt trängd från tvenne
håll: från bottenskolan och från gymnasiet. Ger den efter för
anspråken från den förra genom att ej göra inträdesproven för
rigorösa, sjunker lätt standarden och bli därmed skolans utsikter
att föra lärjungarna fram till gymnasiet mindre. Söker däremot
gymnasiet hävda sina krav på tillräckliga insikter hos de inträ-
dessökande lärjungar, som genomgått realskolan, blir det också
svårt för denna läroanstalt att prestera tillräckligt. I förra liksom senare fallet är det realskolan, som blir föremål för klander.
Det skall villigt erkännas, att kritiken i många fall är berättigad,
men man får inte glömma, att det oftare är det s. k. systemets
fel än de i skolorna arbetande lärarnas. I det följande skola just
några av de mest framträdande avigsidorna i den nuvarande realskolans organisation och arbetssätt belysas.
Enligt gällande stadga har realskolan till uppgift »att utöver
omfånget för folkskolans verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning». I sin mångtydighet och obestämdhet är kravet på
allmänbildning en relikt från en tid, då nyhumanismen trodde
sig kunna överblicka allt mänskligt vetande och därigenom höja
sig till ren mänsklighet, men är i våra dagar en chimär. Mera
verklighetsbetonat är däremot kravet på medborgarbildning, vilket ju återgår på franska revolutionens uppfostringsteser 1789,
men torde trots sitt praktiska värde ha rätt svårt att bli uppfyllt
på realskolans åldersstadium.
342
Realskolans problem
Arbetssättet i realskolan är icke tillfredsställande. Därpå tyder
det relativt stora antalet underbetyg. Söker man efter orsakerna
härtill, visar det sig, att omständigheter av skiftande slag spelat
in. Visst finns det en del för studier obekväma barn, som lyckats
ta sig in i läroverket men där icke prestera ett sådant arbete, att
dess resultat kan godkännas. Men denna grupp synes knappast
vara särskilt stor. Genom förbudet i läroverksstadgan att tillhöra
samma klass längre tid än två år bli dessa lärjungar snart avpolletterade. Betydligt svårare är det för lärarna att komma tillrätta med sådana orsaker, som sammanhänga med den miljö,
vari lärjungen befinner sig. Trasiga och upplösta äktenskap,
oroligt hemliv och andra störande faktorer göra det omöjligt för
ett barn att fullgöra, vad skolan fordrar. I dylika fall är det inte
barnets eget fel, att det går dåligt i skolan, utan företeelser, över
vilka varken ungdom eller lärare råda. Försumlighet och oordentlighet äro inte sällan och i betydligt högre grad, än man vanligtvis tror, miljöbetingade. Skolans dom drabbar därför ytterst
dem, som bära ansvaret för att ha skapat den ogynnsamma miljö,
som barnet vistas i.
En annan av realskolans mera framträdande svagheter är dess
ämnesträngseL Såväl den fem- som den fyraåriga typen börjar
med sju och slutar med elva läroämnen, av vilka sistnämnda ej
mindre än två språk äro obligatoriska och ett (franska) s. k. valfritt. Moderna psykologer skulle nog ställa sig rätt förstående,
när ett barn, som timme efter timme kastas ifrån det ena ämnet
till det andra, instinktivt reagerar på det sättet, att det då och
då flyr in i sin egen lilla värld och därmed begagnar en av naturens egna, livsbejakande skyddsåtgärder, när den yttre verkligheten blir alltför onaturlig. Man kan då fråga sig, om det är
förenligt med sund andlig ekonomi att tvinga en människa, till
på köpet i en mycket ömtålig ålder, till att spänna viljan och
koncentrera uppmärksamheten, när själva hennes natur lägger
hinder i vägen. Att tukta denna alltför hårdhänt är inte tillrådligt. Såväl psykologiska fakta som erfarenheter allt ifrån antiken
tala således ett helt annat språk än den nuvarande realskolans
timplan, som i stället tillmäter barn en ofantlig receptionsförmåga och andlig vitalitet. Visst beror mycket på lärarens skicklighet och förmåga att entusiasmera, men det får därvid inte
glömmas, att pedagogisk takt ålägger läraren både moderation
och framför allt hänsyn till det växande barnets själsliv.
Undersöker man vidare, vilka de ämnen äro, som medföra de
343
25-41330. Svensk Tidskrift 1941.
am
.r
Nils G. Ohlson
flesta underbetygen, är det framför allt språk och matematik.
Därmed har man också angivit ett av realskolans svåraste problem, nämligen språken. Den psykiska situation, i vilken ett barn
i realskolans första klass införes, är en helt annan än den, som
mött det under de 4-6 föregående folkskoleåren. Åven om lä-
rarna där efter bästa förmåga söka bemästra svårigheterna för
barnet, vars insikter i modersmålet, särskilt om det kommer från
ett dåligt eller bristfälligt hem, äro mycket ringa, och fortskrida
metodologiskt i sin undervisning, blir det för kanske halva avdelningarna alltför mycket nytt, som möter nybörjaren vid hans
första bekantskap med det främmande språket. Anhopningen av
grammatiska termer även till ett mycket litet antal blir för barnet
så påfrestande, att det snart nog icke kan följa med undervisningen. Mindre läxor hemma och mera övningar i skolan har
varit en god pedagogisk regel under de senaste åren. Men då det
visar sig, att tillräckliga övningar icke medhinnas, helst som arrangemanget med uppdelning av nybörjarklasser under en av
ämnets lektionstimmar på grund av anslagsminskning icke får
fortsätta och då vidare friluftsdagarna inkräkta, måste arbetsresultatet bli sämre.
Det finns emellertid ett sätt att råda bot på språkens miserabla
ställning inom realskolan, och det är att lägga om hela språkundervisningen. Den bildning, som förr inhämtades vid läroverken och som man ännu strävar efter att bibehålla, var som bekant
av språklig art. Den utgjordes till en början av insikter i de
klassiska språken och hebreiska, så småningom i någon mån och
slutligen i full utsträckning i levande språk. I våra dagar har
man stort behov av språkkunskaper, men icke av dem i den form
realskolan meddelar. En korrekt översättning till ett främmande
språk behöver ingen annan människa i våra dagar prestera än
just skolbarnen. Fonetiker, lingvister och andra vetenskapsmän,
som syssla med språkforskning, må på grund av sitt yrke vara
skickliga translatorer, men folk i gemen kan anlita en översättningsbyrå i fall av behov. En omläggning av språkundervisningen efter praktiska linjer skulle lika lite äventyra vår kulturella standard nu, som fallet var, när översättningarna på
gymnasiet började ske från latin till modersmålet i stället för
som tidigare tvärtom. Därmed komme realskolan att tjäna ett
praktiskt behov och inte ett imaginärt och lära folk att förstå
och kanske hjälpligt tala ett främmande språk. Språkstudiet
skulle i realskolan avse att bibringa eleverna den förmågan, och
344
-~·
Realskolans problem
denna torde i dagar, som stunda, bli betydligt värdefullare än
den för moderna barn så motbjudande konsten att tillämpa grammatiska regler på en svensk text. Som bekant skrives nästan
aldrig i praktiska livet en svensk text först och göres en översättning därefter till det främmande språket. Den formella bildning ett grammatikaliskt språkstudium skänker, kan på goda skäl
icke tillmätas det värde, som svarar mot det arbete, som kräves
av både lärjungar och lärare. Därmed har man avvisat ett annat
skäl, som brukar åberopas till stöd för ett bibehållande av de
nuvarande språkstudierna. Vad slutligen gymnasiets anspråk på
ett grundligt bedrivande av dem redan i realskolan angår, så får
man hänvisa denna läroanstalt till självförsörjning. Det måste
sätta ned sina anspråk och i realskolan se en brett lagd undervisningsanstalt, som har andra förpliktelser än blott och bart som
förskola till gymnasiet. Den ansvällning denna skolform uppvisat
under senare år, och den massproduktion av studenter, som därav
blivit följden, visa, att gymnasiet som förskola till högskolor och
universitet pekar ut över sina av dessa läroanstalter bestämda
gränser. Den dyra apparat, som ett gymnasium utgör, skulle,
med ej alltför stor uppoffring av kulturell ambition, kunna vä-
sentligt beskäras och de därigenom vunna besparingarna användas på realskolans förkovran. Ty det klientel, som avslutar sina
studier med studentexamen, har i det praktiska livet icke behov
av vare sig latinska glosor, litteraturhistoriska petitesser, fysikaliska problem eller matematisk analys, färdigheter eller rättare
sagt kunskaper, som äro dömda till snar glömska, om de icke nära
nog dagligen uppfriskas. Befriades gymnasiet från dessa ungdomar, skulle det kunna mera ostört ägna sig åt sin egentliga
uppgift: att förbereda för högre studier. Det skulle också självt
få avgöra, vilka ungdomar det ville mottaga. För att emellertid
göra urvalet så rättvist som möjligt skulle man kunna anordna
antingen prov i nära anslutning till realskolans kurser eller ännu
hellre en urskillningsklass, i vilken vederbörande finge visa sina
anlag och sin förmåga att arbeta på gymnasialt sätt.
En uppdelning av realskolans och gymnasiets elevmaterial efter
de nu i korthet skisserade grunderna skulle medföra påtagliga
fördelar. Bland dem må nämnas främst den förra skolformens
rehabilitering i det allmänna medvetandet och den senares inriktning på sitt egentliga mål. Härmed skulle följa, att realexamen
bleve ett slutmål för de flesta läroverkselever och till på köpet
ett respektabelt sådant. Den understödstagaranda, som trängt sig
345
Nils G. Ohlson
in även i vårt bildningsliv och som tagit sig markerade uttryck
i en allt mer stegrad aktivitet från lärares och en allt starkare
passivitet från elevers sida, borde bekämpas och i stället uppammas en vilja till kunskaper och bildning. Rika möjligheter i
form av fortbildningskurser, studiecirklar, korrespondensinstitut,
brevskolor, radioföreläsningar, ströskrifter, folkbibliotek o. s. v.
skulle stå var och en på förmånliga villkor till buds, om han eller
hon tänkte på vidare utbildning. Funnes sådana möjligheter,
skulle inte blott allt tal om andlig nedrustning upphöra utan
också framåtanda födas. Och en sådan är betydligt värdefullare
än studentstammens årliga tillväxt med något eller några tusental.
Realskolans effektiva och ändamålsenliga omdaning är ett samhällsintresse av första ordningen. Men att låta det fortgå som
hittills, möjligen med en eller annan retuschering av ämnen och
timmar, är att beröva vår andliga beredskap ett av de allra värdefullaste momenten. Här skola inte belysas andra brännande realskolproblem, som sammanhänga med denna skolforms organisation, såsom inträdesproven, anknytningen till folkskolan och
gymnasiet, ämnesgrupperingen, utan blott uttalas en förhoppning
om att realskolan bringas i kontakt med tiden själv och göres
till en anstalt, som landet är betjänt av nu och i en framtid, som
kommer att kräva betydligt mera av människorna än hittills.
Utan radikalt nybyggnadsarbete torde dess öde vara beseglat, en
ytterligare ökning av studentproletariatet att motse och därmed
en minskning av hela landets förmåga till framgångsrik konkurrens under efterkrigstiden att befara.
346
REALSKOLANS
PROBLEM
Av fil. d:r NILS G. OHLSON, Stockholm
INGEN av våra skolformer har så många svårigheter att dras
med som realskolan. Lärjungarna den tar emot, komma från
skilda håll, tillbringa i den sin övergångsperiod och ställas efter
fyra, respektive fem år inför ett examensprov. Ligger det sedan
oro i tiden såsom just i våra dagar och lägger den sig också över
en del unga sinnen, är det inte underligt, att arbetet särskilt i
en realskola känns tungt och blir mindre effektivt.
Aven av andra skäl kan om realskolan sägas, att den har det
särskilt svårt. Den har varit och är alltjämt trängd från tvenne
håll: från bottenskolan och från gymnasiet. Ger den efter för
anspråken från den förra genom att ej göra inträdesproven för
rigorösa, sjunker lätt standarden och bli därmed skolans utsikter
att föra lärjungarna fram till gymnasiet mindre. Söker däremot
gymnasiet hävda sina krav på tillräckliga insikter hos de inträ-
dessökande lärjungar, som genomgått realskolan, blir det också
svårt för denna läroanstalt att prestera tillräckligt. I förra liksom senare fallet är det realskolan, som blir föremål för klander.
Det skall villigt erkännas, att kritiken i många fall är berättigad,
men man får inte glömma, att det oftare är det s. k. systemets
fel än de i skolorna arbetande lärarnas. I det följande skola just
några av de mest framträdande avigsidorna i den nuvarande realskolans organisation och arbetssätt belysas.
Enligt gällande stadga har realskolan till uppgift »att utöver
omfånget för folkskolans verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning». I sin mångtydighet och obestämdhet är kravet på
allmänbildning en relikt från en tid, då nyhumanismen trodde
sig kunna överblicka allt mänskligt vetande och därigenom höja
sig till ren mänsklighet, men är i våra dagar en chimär. Mera
verklighetsbetonat är däremot kravet på medborgarbildning, vilket ju återgår på franska revolutionens uppfostringsteser 1789,
men torde trots sitt praktiska värde ha rätt svårt att bli uppfyllt
på realskolans åldersstadium.
342
Realskolans problem
Arbetssättet i realskolan är icke tillfredsställande. Därpå tyder
det relativt stora antalet underbetyg. Söker man efter orsakerna
härtill, visar det sig, att omständigheter av skiftande slag spelat
in. Visst finns det en del för studier obekväma barn, som lyckats
ta sig in i läroverket men där icke prestera ett sådant arbete, att
dess resultat kan godkännas. Men denna grupp synes knappast
vara särskilt stor. Genom förbudet i läroverksstadgan att tillhöra
samma klass längre tid än två år bli dessa lärjungar snart avpolletterade. Betydligt svårare är det för lärarna att komma tillrätta med sådana orsaker, som sammanhänga med den miljö,
vari lärjungen befinner sig. Trasiga och upplösta äktenskap,
oroligt hemliv och andra störande faktorer göra det omöjligt för
ett barn att fullgöra, vad skolan fordrar. I dylika fall är det inte
barnets eget fel, att det går dåligt i skolan, utan företeelser, över
vilka varken ungdom eller lärare råda. Försumlighet och oordentlighet äro inte sällan och i betydligt högre grad, än man vanligtvis tror, miljöbetingade. Skolans dom drabbar därför ytterst
dem, som bära ansvaret för att ha skapat den ogynnsamma miljö,
som barnet vistas i.
En annan av realskolans mera framträdande svagheter är dess
ämnesträngseL Såväl den fem- som den fyraåriga typen börjar
med sju och slutar med elva läroämnen, av vilka sistnämnda ej
mindre än två språk äro obligatoriska och ett (franska) s. k. valfritt. Moderna psykologer skulle nog ställa sig rätt förstående,
när ett barn, som timme efter timme kastas ifrån det ena ämnet
till det andra, instinktivt reagerar på det sättet, att det då och
då flyr in i sin egen lilla värld och därmed begagnar en av naturens egna, livsbejakande skyddsåtgärder, när den yttre verkligheten blir alltför onaturlig. Man kan då fråga sig, om det är
förenligt med sund andlig ekonomi att tvinga en människa, till
på köpet i en mycket ömtålig ålder, till att spänna viljan och
koncentrera uppmärksamheten, när själva hennes natur lägger
hinder i vägen. Att tukta denna alltför hårdhänt är inte tillrådligt. Såväl psykologiska fakta som erfarenheter allt ifrån antiken
tala således ett helt annat språk än den nuvarande realskolans
timplan, som i stället tillmäter barn en ofantlig receptionsförmåga och andlig vitalitet. Visst beror mycket på lärarens skicklighet och förmåga att entusiasmera, men det får därvid inte
glömmas, att pedagogisk takt ålägger läraren både moderation
och framför allt hänsyn till det växande barnets själsliv.
Undersöker man vidare, vilka de ämnen äro, som medföra de
343
25-41330. Svensk Tidskrift 1941.
am
.r
Nils G. Ohlson
flesta underbetygen, är det framför allt språk och matematik.
Därmed har man också angivit ett av realskolans svåraste problem, nämligen språken. Den psykiska situation, i vilken ett barn
i realskolans första klass införes, är en helt annan än den, som
mött det under de 4-6 föregående folkskoleåren. Åven om lä-
rarna där efter bästa förmåga söka bemästra svårigheterna för
barnet, vars insikter i modersmålet, särskilt om det kommer från
ett dåligt eller bristfälligt hem, äro mycket ringa, och fortskrida
metodologiskt i sin undervisning, blir det för kanske halva avdelningarna alltför mycket nytt, som möter nybörjaren vid hans
första bekantskap med det främmande språket. Anhopningen av
grammatiska termer även till ett mycket litet antal blir för barnet
så påfrestande, att det snart nog icke kan följa med undervisningen. Mindre läxor hemma och mera övningar i skolan har
varit en god pedagogisk regel under de senaste åren. Men då det
visar sig, att tillräckliga övningar icke medhinnas, helst som arrangemanget med uppdelning av nybörjarklasser under en av
ämnets lektionstimmar på grund av anslagsminskning icke får
fortsätta och då vidare friluftsdagarna inkräkta, måste arbetsresultatet bli sämre.
Det finns emellertid ett sätt att råda bot på språkens miserabla
ställning inom realskolan, och det är att lägga om hela språkundervisningen. Den bildning, som förr inhämtades vid läroverken och som man ännu strävar efter att bibehålla, var som bekant
av språklig art. Den utgjordes till en början av insikter i de
klassiska språken och hebreiska, så småningom i någon mån och
slutligen i full utsträckning i levande språk. I våra dagar har
man stort behov av språkkunskaper, men icke av dem i den form
realskolan meddelar. En korrekt översättning till ett främmande
språk behöver ingen annan människa i våra dagar prestera än
just skolbarnen. Fonetiker, lingvister och andra vetenskapsmän,
som syssla med språkforskning, må på grund av sitt yrke vara
skickliga translatorer, men folk i gemen kan anlita en översättningsbyrå i fall av behov. En omläggning av språkundervisningen efter praktiska linjer skulle lika lite äventyra vår kulturella standard nu, som fallet var, när översättningarna på
gymnasiet började ske från latin till modersmålet i stället för
som tidigare tvärtom. Därmed komme realskolan att tjäna ett
praktiskt behov och inte ett imaginärt och lära folk att förstå
och kanske hjälpligt tala ett främmande språk. Språkstudiet
skulle i realskolan avse att bibringa eleverna den förmågan, och
344
-~·
Realskolans problem
denna torde i dagar, som stunda, bli betydligt värdefullare än
den för moderna barn så motbjudande konsten att tillämpa grammatiska regler på en svensk text. Som bekant skrives nästan
aldrig i praktiska livet en svensk text först och göres en översättning därefter till det främmande språket. Den formella bildning ett grammatikaliskt språkstudium skänker, kan på goda skäl
icke tillmätas det värde, som svarar mot det arbete, som kräves
av både lärjungar och lärare. Därmed har man avvisat ett annat
skäl, som brukar åberopas till stöd för ett bibehållande av de
nuvarande språkstudierna. Vad slutligen gymnasiets anspråk på
ett grundligt bedrivande av dem redan i realskolan angår, så får
man hänvisa denna läroanstalt till självförsörjning. Det måste
sätta ned sina anspråk och i realskolan se en brett lagd undervisningsanstalt, som har andra förpliktelser än blott och bart som
förskola till gymnasiet. Den ansvällning denna skolform uppvisat
under senare år, och den massproduktion av studenter, som därav
blivit följden, visa, att gymnasiet som förskola till högskolor och
universitet pekar ut över sina av dessa läroanstalter bestämda
gränser. Den dyra apparat, som ett gymnasium utgör, skulle,
med ej alltför stor uppoffring av kulturell ambition, kunna vä-
sentligt beskäras och de därigenom vunna besparingarna användas på realskolans förkovran. Ty det klientel, som avslutar sina
studier med studentexamen, har i det praktiska livet icke behov
av vare sig latinska glosor, litteraturhistoriska petitesser, fysikaliska problem eller matematisk analys, färdigheter eller rättare
sagt kunskaper, som äro dömda till snar glömska, om de icke nära
nog dagligen uppfriskas. Befriades gymnasiet från dessa ungdomar, skulle det kunna mera ostört ägna sig åt sin egentliga
uppgift: att förbereda för högre studier. Det skulle också självt
få avgöra, vilka ungdomar det ville mottaga. För att emellertid
göra urvalet så rättvist som möjligt skulle man kunna anordna
antingen prov i nära anslutning till realskolans kurser eller ännu
hellre en urskillningsklass, i vilken vederbörande finge visa sina
anlag och sin förmåga att arbeta på gymnasialt sätt.
En uppdelning av realskolans och gymnasiets elevmaterial efter
de nu i korthet skisserade grunderna skulle medföra påtagliga
fördelar. Bland dem må nämnas främst den förra skolformens
rehabilitering i det allmänna medvetandet och den senares inriktning på sitt egentliga mål. Härmed skulle följa, att realexamen
bleve ett slutmål för de flesta läroverkselever och till på köpet
ett respektabelt sådant. Den understödstagaranda, som trängt sig
345
Nils G. Ohlson
in även i vårt bildningsliv och som tagit sig markerade uttryck
i en allt mer stegrad aktivitet från lärares och en allt starkare
passivitet från elevers sida, borde bekämpas och i stället uppammas en vilja till kunskaper och bildning. Rika möjligheter i
form av fortbildningskurser, studiecirklar, korrespondensinstitut,
brevskolor, radioföreläsningar, ströskrifter, folkbibliotek o. s. v.
skulle stå var och en på förmånliga villkor till buds, om han eller
hon tänkte på vidare utbildning. Funnes sådana möjligheter,
skulle inte blott allt tal om andlig nedrustning upphöra utan
också framåtanda födas. Och en sådan är betydligt värdefullare
än studentstammens årliga tillväxt med något eller några tusental.
Realskolans effektiva och ändamålsenliga omdaning är ett samhällsintresse av första ordningen. Men att låta det fortgå som
hittills, möjligen med en eller annan retuschering av ämnen och
timmar, är att beröva vår andliga beredskap ett av de allra värdefullaste momenten. Här skola inte belysas andra brännande realskolproblem, som sammanhänga med denna skolforms organisation, såsom inträdesproven, anknytningen till folkskolan och
gymnasiet, ämnesgrupperingen, utan blott uttalas en förhoppning
om att realskolan bringas i kontakt med tiden själv och göres
till en anstalt, som landet är betjänt av nu och i en framtid, som
kommer att kräva betydligt mera av människorna än hittills.
Utan radikalt nybyggnadsarbete torde dess öde vara beseglat, en
ytterligare ökning av studentproletariatet att motse och därmed
en minskning av hela landets förmåga till framgångsrik konkurrens under efterkrigstiden att befara.
346