Rebecca Weidmo Uvell: Vi måste göra upp med den klassiskt svenska ”på heder och samvete-kulturen”

I det offentliga, när myndigheter ska ta beslut om man har rätt till någon av alla de förmåner de så kallade socialförsäkringssystemet innebär, ska den som ansöker försäkra på heder och samvete att de uppgifter man lämnat är riktiga. Man ska intyga att man gjort rätt och det är också grunden för systemet. Inte kontroll. Och länge har det räckt.

När jag först började granska systemen och utbetalning av allt möjligt för sju år sedan, och i min roll som Slöseriombudsman, häpnade jag över hur stor bristen på annan kontroll de facto är.

Problemen är många. Grunden är att vi har en rad olika myndigheter – som betalar ut statsbudgetens största transfereringar – som inte samkör sina register. Och vi har ett välfärdssystem som till stora delar inte bygger på inbetald skatt utan på folkbokföring, samtidigt som vi inte har någon koll på vem som bor i landet. Systemet med samordningsnummer har varit ruttet från början och har möjliggjort att folk kan ha fem, sex, åtta olika identiteter för att såväl maximera utbetalningar från välfärden som att även begå andra sorters brott.

Jag ska ge några flagranta exempel på hur heder-och-samvete-kulturen gjort att så många av våra välfärdsförmåner och andra statliga utbetalningar kan läcka pengar utom kontroll.

Som efterlevandestödet för barn. Det innebär att barn som förlorar en eller båda föräldrar innan de fyllt 20 år får en extra bidrag av staten, en jättefin del av välfärden. Om det inte vore så att det även gäller utlandsfödda barn vars föräldrar aldrig satt sin fot i Sverige. Och barnet som söker behöver inte ens bevisa att han eller hon är barn. Eller att föräldrarna är döda.

För det hänger ihop med en annan på-heder-och-samvete-politik: migrationssystemet.

När du söker uppehållstillstånd i Sverige behöver du inte bevisa din identitet. Du ska ”göra din identitet sannolik”. I huvudsak är det alltså handläggaren som ska bedöma om det du säger är sant. Det gäller även ålder. Du ska göra din ålder sannolik och det är upp till handläggaren att bedöma.

Men det här gör alltså att asylsökande som säger att de är barn, dvs under 18 år, också kan säga att deras föräldrar i hemländerna är döda. Inga kontroller görs, inga bevis måste skickas in, så som dödsattester från hemländerna. Får asylmigranten ett okej på att han eller hon är barn och därmed får uppehållstillstånd mycket snabbare och lättare än en vuxen kan personen sedan direkt söka efterlevandestöd för föräldrar som kan vara i livet.

Hundratals miljoner betalas ut bara i efterlevandestöd till utlandsfödda.

Jag har fler exempel. Som äldreförsörjningsstödet, vilket är försörjningsstöd för pensionärer, fast det betalas av staten. Det är därför väldigt hög överrepresentation av utlandsfödda äldre som får stödet eftersom de inte får pension då de aldrig arbetat i Sverige.

Den får du bara ta med dig inom EU. Flyttar du till exempel till hemlandet utanför EU ska du meddela det själv. Och en gång om året ska du intyga att du bor här. Men om du har kvar din av socialen betalade bostaden så ser det ju ut som om du fortfarande bor kvar. Hur många meddelar frivilligt att de flyttat och då blir av med bidragen? Som många gånger motsvarar oerhört höga löner i fattiga länder de kommer ifrån.

Hur många utlandsfödda gamlingar har flyttat hem till sina hemländer, försörjda av skattebetalarna med obegränsad rätt att komma till Sverige och laga tänder nästan gratis eller få av skattebetalarna betalad avgiftsfri vård vet ingen eftersom man inte gör den här sortens av kontroller idag.

Ett annat exempel är föreningar. Som SlösO granskade jag redan 2015 utbetalningar till föreningar, som vad jag vet den första i Sverige. Jag har aldrig sett någon granskning av MUCF (Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällefrågor) i media innan jag gjorde min.

Då upptäckte jag att om man bara fyller i ansökan korrekt och sedan redovisningen korrekt i deras system så behöver du inte göra något mer. De gör inga egna kontroller utöver det. 2017 när Timbro gjorde samma granskning och MUCF bemötte det framgick det sedan framgick det att de enda föreningar de kontrollerade i efterhand var de som fick kritik i media. Vilket sedermera gjorde att föreningar som till exempel Sveriges Unga Muslimer och föreningen Booster tappade bidraget. Men alla de oupptäckta fusken då?

Som förening är det inga problem att 70-80% av summan går till löner, det finns heller ingen övre gräns för hur hög lön du kan ta ut och du behöver inte dra in en enda krona själv.

Principen med få eller obefintliga kontroller verkar tyvärr gälla även det gigantiska biståndet på 50 miljarder per år. Även när man upptäcker fusk eller andra länder avslöjar fusk fortsätter Sverige att betala ut. Och vi har en stor andel av de direkta stöden till ”demokrati” det vill säga det går direkt till korrupta staters politiker. Alldeles för liten andel går till det folk tror, som att borra brunnar, bygga skolor och utbilda kvinnor. Eller katastrofhjälp. Även här har svenska myndigheter valt att lita på att folk gör rätt än att kontrollera att det stämmer.

Vad fan får jag för pengarna?

En redan klassisk fras utdelad av Leif Östling, som började sin bana som SSU-are i Norrbotten och avslutade sin karriär som ordförande för Svenskt Näringsliv. En fråga fler och fler svenskar ställer sig.

Och det gjorde han rätt i att fråga. Vad får vi egentligen för att betala världens högsta skatter?

En annan fråga svenskar borde ställa sig är – hur slapp kan man bli med andra människor pengar? Heder-och samvete-kulturen är nämligen det. Slapp. Det är en doktrin som bygger på att folk vill göra rätt. Man vill lita på folk. Och det är en fin tanke som tyvärr fungerar dåligt i praktiken.

Som Lenin sa – ”tillit är bra, kontroll bättre”. Och här måste vi ju börja. Synen från alla system vi äger och finansierar gemensamt, från bistånd och föreningsbidrag till pensioner och bidrag måste göra om från tillit till kontroll.

Nyligen presenterade regeringen ännu en i raden av nya myndigheter, en som ska jaga bidragsfusk. Tanken är god men det börjar i fel ände. Först måste kontrollen byggas in så långt det går i systemen från början. Då minimerar man den dyra och mindre effektiva efter-kontrollen.

Jag har några förslag.

Som att införa en ruta där alla människor som söker bidrag oavsett vad det är måste kryssa i att man godkänner enligt GDPR och annat att myndigheten man söker bidrag ifrån samkör med andra myndigheters databaser.

Vi måste också skrota hela systemet med samordningsnummer och ersätta med utlännings-id som bara kan fås genom att fysiskt inställa sig på polismyndigheten och lämna biometriska data och intyg.

Vad gäller föreningsbidrag har jag sedan länge några effektiva lösningar: ge inga bidrag till löner som överstiger 40 % av medianinkomsten och kräv att resten ska föreningen dra in via försäljning; inga pengar betalas ut om man inte har en fungerande hemsida redan där det framgår kontaktuppgifter till hela styrelsen och alla som arbetar där; kräv att årsredovisningar läggs på hemsidan och slutligen, en riktig revisor måste anlitas.

Bygger man in kontroll i systemen kommer färre ens försöka fuska och man kommer enklare hitta de som försöker.

Kontroll, inte heder- och samvete, måste vara ledordet i hela välfärdssystemet och allt som har med bidrag att göra. Liksom förnuft och inte känsla måste dominera politiken som styr.

Rebecca Weidmo Uvell, riksdagskandidat för Moderaterna i Stockholms Stad