Reflexioner kring några norrlandsfrågor
1937
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
REFLEXIONER
KRING NÅGRA NORRLANDsFRÅGOR
Av fil. d:r ERIK KE.?.,1PE, Stockholm
DET var kring sekelskiftet, som de sociala och ekonomiska konsekvenserna av trävarubolagens fastighetsförvärv väckte en liv-·
lig diskussion om vad som då började benämnas »norrlandsfrå-
gan». Carl Lindhagen slog larm i en uppmärksammad motion vid
1901 års riksdag, och efter en grundlig utredning följde som de
viktigaste resultaten lagen om förbud mot bolags jordförvärv
1906 och den s. k. vanhävdslagen om tillsyn genom länens jordbrukskommissioner över bolagens jordbruk och arrendegårdar
1909. Denna lagstiftning innebar ju i den tidens samhälle, där de
gammalliberala ekonomiska principerna sutto i tämligen orubbat
bo, ett anmärkningsvärt ingrepp i .näringslivets frihet, och motviljan mot lagstiftningen var livlig bland industriens män.
I tidens perspektiv tvekar jag icke att även ur bolagens synpunkt beteckna denna lagstiftning som nyttig. Förut hade disponenter och skogsförvaltare alltför mycket så att säga stått på rå-
gångarna till bolagens fastigheter och tittat ut över bondhemmanen, som man sökte inköpa. Nu var den möjligheten i huvudsak stängd. Vederbörande fingo göra helomvändning och ägna
sig åt skötseln av de redan förvärvade fastigheterna. Det blev
att söka utvinna större kvantitet eget virke, ej genom ökad totalareal utan genom intensiv vård av skogsmarken och ökning av
dess produktiva del genom torrläggning av myrar och försumpad
mark. Åven om sålunda förbudslagstiftningen i stort sett verkat
till gagn och det skulle ha varit en social olycka, om bondejorden
i ytterligare avsevärd utsträckning övergått i bolagshänder, anser jag, att den under vissa regeringar mycket restriktiva tilllämpningen av Kungl. Maj :ts dispensrätt gjort det onödigt svårt
att till skogsvårdens fromma arrondera bolagens fastighetsinnehav. r_J’yvärr har detta på åtskilliga håll medfört bulvanköp med
lagstiftning häremot som följd.
701
Erik Kempe
Man får heller ej vara blind för att förbudslagen i vissa trakter och under vissa konjunkturer- inte minst den nuvarandedirekt underlättar operationer av s. k. enskilda skogsspekulanter,
som, utan hänsyn till skogsvård och virkesförsörjning på lång
sikt, förvärva talrika bondhemman, avverka skogen till gränsen
för vad skogsvårdslagstiftningen medger och sedan realisera fastigheterna. I saknad av konkurrens från de kapitalstarka bolagen
få hemmansägarna sämre betalt, samtidigt som omvårdnaden om
skogen blir eftersatt.
Vad därefter den s. k. vanhävdslagen beträffar, har den enligt
min uppfattning verkat uteslutande till gagn. Den vanskötsel av
jordbruk, som en del bolag låtit komma sig till last, kan under
inga förhållanden försvaras, och samtidigt har lagen i hög grad
bidragit till den socialt lyckliga utvecklingen, att bolagen sålt
sina arrendegårdar. Den obenägenhet härtill, som kunnat förspörjas främst i Bergslagen och södra Norrland och särskilt när
det gällt gårdar belägna inom större, sammanhängande skogskomplex, har lyckligtvis icke fått råda inom mellersta och norra
Norrland, där avvecklingen av arrendegårdarna nu till allra
största delen är genomförd.
I närvarande stund torde det viktigaste problemet för den norrländska träförädlingsindustrien vara frågan om råvaruförsörjningen. När de norrländska skogarna vid 1800-talets mitt började
exploateras, utgjordes dessa landsdelar nästan helt av ett urskogsområde med en abnorm sammansättning i fråga om åldersklasser och dimensioner. Gammal grov skog utgjorde en oproportionerligt stor del av virkesförrådet och täckte de största
arealerna. Inom stora delar av lappmarken råder ännu detta förhållande, och i enlighet med de nya bestämmelser, som gälla för
dessa trakter enligt 1934 års lag, pågår i rask takt slutrealisationen
av detta gamla och oväxtliga virkesförråd, som i Västerbottens
och Norrbottens kustland samt i Jämtlands, Västernorrlands och
Gävleborgs län redan är i huvudsak försvunnet. Men efte~ den
ena abnorma sammansättningen av skogskapitalet följer med nödvändighet en ny abnorm period, innan balansen blivit nådd på det
sätt, som redan skett t. ex. i Bergslagen och även södra Norrland,
där exploateringen av naturskogarna kom tidigare. Plantskog
och ungskog komma nu en lång period att överväga, och dels bli
därmed möjligheterna till avverkning totaliter beskurna trots
en kanske redan inträdd ökning i den absoluta tillväxten, dels
702
Reflexioner kring några norrlandsfrågor
kommer virkesskörden att huvudsakligen bestå av småvirke,
lämpligt för cellulosaindustrien, och endast i mindre grad av det
grövre sågtimret.
Den ljusa tavla, som Sveriges näringsliv f. n. under högkonjunkturen erbjuder, icke minst med hänsyn till arbetstillgången,
saknar som bekant icke skönhetsfläckar. Jämte stenindustrien i
Bohuslän och Blekinge bjuda vissa sågverksdistrikt, särskilt inom
Västernorrlands län, på en icke obetydlig arbetslöshet. Jag vå-
gar icke bedöma, om gatstensindustriens dilemma kan anses vara
en temporär företeelse, och om denna industri alltså kan hoppas
på ett tillfrisknande, men jag tvekar icke när jag vågar det uttalandet, att sågverksindustrien i framtiden icke kan komma att
ge arbetstillfällen i samma utsträckning som under decennierna
närmast före de senaste kriserna. Detta av två skäl. Sveriges
trävaruexport höll sig länge vid en totalsiffra av c :a l miljon
stds pr år. I och för sig är det ingalunda någon olycka om den
på skogen grundade industrien alltmer övergår till att producera
längre förädlade produkter såsom pappersmassa, men en beskärning av trävaruexporten till låt oss säga 5/600,000 stds, som jag
anser vara en antaglig siffra i framtiden, måste medföra allvarliga konsekvenser för sågverksarbetarna. Den andra faktorn, som
här spelar in, är liksom på så många andra håll rationaliseringen.
Under de första decennierna av detta århundrade stod sågverkstekniken jämförelsevis stilla. Ett verk byggt 1920 skilde sig icke
särdeles mycket från ett verk byggt 1900. Men på sista tiden har
här en väsentlig förändring inträtt. I den hårda konkurrensen
från länder i öster med billigare arbetskraft har tekniken inom
sågverksindustrien, där manuellt arbete alltid spelat en jämfö-
relsevis stor roll, nu satt in för fullt med nya uppfinningar och
arbetsbesparande maskiner.
Om alltså en stark beskärning av Norrlands produktion av så-
gade trävaror är ofrånkomlig och allmänt insedd, är det vanskligt att bedöma om virkesförsörjningen under den övergångstid,
som jag nyss skisserat, skall räcka till att uppehålla cellulosaindustrien i dess nuvarande omfattning. 1933 års skogssakkunniga kommo på grundval av riksskogstaxeringen till slutsatsen
att virkesbalans ungefär skulle föreligga, d. v. s. att tillväxten
motsvarade avverkningen. Sedan dess har emellertid produktionen av cellulosa starkt ökat, och det är med stort intresse, mängt
med en viss oro, som industrien motser resultatet av de nya un- 703
Erik Kempe
dersökningar, främst en riksskogstaxering n:r två, som nu blivit
beslutade.
I avvaktan på resultaten av dessa utredningar har emellertid
frågan om industriens lokalisering i förhållande till råvarutillgångarna i flera aktuella fall vållat stark diskussion mellan stridiga intressen. I stort sett kan man säga, att industrien inom
Gävleborgs län är självförsörjande från sitt naturliga uppland.
:B’rån hela Norrlandskusten transporteras virke till sågverken och
pappersbruken i Östergötland och stockholmstrakten. Men den
mest betydande förflyttningen i råvara sker dock från Narrbotten
och Västerbotten till Västernorrland. Industrien där8tädes, framför allt i Sundsvalls distrikt, är för sin nuvarande omfattning beroende av mycket betydande tillskott norrifrån. De lokala intressena i Västerbotten och Norrbotten betrakta virkesexporten
med motvilja, och man hör ofta den åsikten framställas, att det
län eller den ådal, där skogen vuxit, också bör tillförsäkras förädlingen av råvaran. Hur naturlig och mänskligt förklarlig –
särskilt i tider av arbetslöshet – en sådan synpunkt än måste te
sig för lokala myndigheter och kommunala styrelser, när timmerfororna passera platser, där förut en icke obetydlig förädlingsindustri funnits, skulle det dock leda till ekonomiska orimligheter, om detta resonemang finge vinna allmänt beaktande. Redan
den omständigheten, att den nutida tekniken, framför allt beträffande cellulosafabriker men även i vad gäller sågverk, kräver
stora anläggningar, måste medföra att industrien koncentreras
vid ett mindre antal ställen än tidigare.
Om vi nu kasta en blick på de övriga naturtillgångar i Norrland, som utgöra grundval för industriell verksamhet, föreligger
ingen råvarubrist, när det gäller vattenkraft och bergsbruk. Utbyggandet av nya vattenfall fortgår i jämn takt, främst för statens räkning, och reserverna härvidlag räcka i varje fall för
överskådlig framtid mer än väl till. Det är dock ej Norrlands
kraftbehov, som motiverar de senaste utbyggnaderna, utan som
bekant gäller det främst att överföra kraft till sydligare landsdelar, där tillgängliga fallhöjder nu börja bli fullt tagna i anspråk. Det nu sagda gäller helt och hållet om den väldiga enskilda kraftstationen vid Krångede, som överför sin kraft till
delägarna, industrien i Bergslagen, Korsnäsverken vid Gävle och
Stockholms stad. Man kan förutse, att södra och mellersta
Sveriges industri och övriga kraftförbrukare successivt komma
704
Re{leX’ioner kring några norrlandsfrågor
att bli alltmer beroende av Norrlands vita kol, och – som sagt
– de finnas ännu i överflöd.
Vad bergsbruket beträffar, voro de praktiskt taget outtömliga
lappländska järnmalmsfälten efter riksgränsbanan länge de enda
bearbetade fyndigheterna i Norrland av någon betydelse. Utan
att vid mer än ett tillfälle tillskjutit pengar i Luossavaara-Kiirunavaara A.-B.- 30 miljoner kronor år 1932- har staten kunnat
och funnit lämpligt betinga sig utomordentligt stora inkomster
från dessa gruvor både direkt och indirekt. Avkastningen från
riksgränsbanan har tack vare en för bolaget betungande garanti
alltid varit tillfredsställande för staten och är f. n. lysande. Alldeles bortsett härifrån och från de under goda år rikligt flödande
skatteintäkterna, belöper sig statsverkets reveny i form av utdelning och royalty för åren 1928-1937 till ett nittiotal miljoner
kronor, trots att denna tidsperiod innesluter den sista osedvanligt
hårda och långvariga krisen. Under denna kris var LKAB:s ställning visserligen utomordentligt bekymmersam, men i dag är situationen en fullständigt annan. Med en utdelningspolitik, som
medger skuldavbetalning under högkonjunkturen, tror jag, att
LKAB med lugn kan se fram mot kommande kriser, och jag tror
också, att de naturtillgångar, bolaget disponerar, alltid komma
att betyda ett oskattbart tillskott i Sveriges handelsbalans.
Frågan om ett järnverk i Norrbotten för förädling på orten av
en mindre del av brytningen har ofta varit aktuell och är så även
nu. J ag är icke övertygad om att de motigheter, som hittills drabbat dessa planer, behöva peka mot samma öde även för framtiden,
men jag erkänner min inkompetens att bedöma dessa frågor.
På senaste tid håller en ny bergslag på att uppstå i norra Västerbotten och södra Norrbotten. Bolidens namn är känt och tjusar med den klang, som följer guldet. Talrika fyndigheter vänta
på exploatering, och vad som redan därvid skett har varit till
ovärderligt gagn för den bygd, som närmast kommit i åtnjutande
av denna industriella utveckling.
Jag har nu något uppehållit mig vid de grenar av Norrlands
näringsliv, som äro uppbyggda på skogar, vattenfall och gruvor.
Den stora turistströmmen från södra Sverige går främst till Jämtland och Lappland, och reseintrycken efter turistlederna jäva
knappast den gängse uppfattningen söderut, att Norrlands nä-
ringsliv och utvecklingsmöjligheter härmed skulle vara redovisade. Intet är emellertid felaktigare.
705
Erik Kempe
Jordbruket spelar även i Norrland och främst i dess kusttrakter
en utomordentligt betydelsefull roll och bjuder på stora utvecklingsmöjligheter. Enbart inom Västerbottens län uppgår nyodlingen till c :a 1,600 hektar om året, och tillgången på lämplig odlingsmark är riklig. Visserligen är detta jordbruk ännu i alltför
stor omfattning extensivt och skördarna pr arealenhet, bortsett
från potatis, mycket låga i jämförelse med riksmedeltalen. Men
upplysningen stiger för varje år, och gammal slentrian börjar
vika.
En julinatt i somras var jag ute och gick i en by i Västerbottens
kustland vid tiden för riksdagsmännens norrlandsresa. En hemmansägare arbetade med höslåttern, fastän klockan led mot midnatt. »Ja», sade han, »vi bruka ju aldrig slå här förrän i fruntimmersveckan, men jag har läst i tidningarna, att riksdagsmännen uttalat sig nedsättande om jordbrukarna i Norrbotten, därför att höskörden ett torrt år som detta inte redan är undangjord.
Nu kommer landshövdingen och riksdagsgubbarna förbi här i
morgon, och se jag vill inte ha något ovett.» Det kan ju hända,
att den lärdomen sitter i även i fortsättningen, men mycken upplysning fordras ännu, ytterligare försöksgårdsverksamhet och
framställning av härdiga sorter av vallväxter och sädesslag, lämpade för de speciella klimatiska förhållandena.
Ett stor antal arbetaresmåbruk ha skapats på sista åren. Jag
tror emellertid, att det är ännu viktigare att främja tillkomsten
av större jordbruk- låt mig säga i storleksordningen 10-15 hektar odlad jord – där ägaren icke är alltför beroende av skogsarbete. Tyvärr har hemmansklyvningen, rotad i kärleken till fä-
dernetorvan, på många håll gått för långt, och det är viktigt att
på sådana ställen jordbrukarue få möjlighet att utöka sin åkerareal. Där odlingsmark inte finns inom hemmansområdet, måste
bolagen och domänstyrelsen ställa sådan mark till förfogande.
Vad särskilt jordbruket i lappmarken beträffar, är det en synpunkt, som jag vill framhålla. Där pågår för närvarande i tämligen hastig takt en realisation av det gamla, överåriga och till
stor del skadade virkesförrådet. Arbetstillfällena i skogen äro
därför för närvarande synnerligen rikliga, men det är ingen svå-
righet att förutse en mycket stark beskärning av dessa arbetstillfällen inom jämförelsevis kort tid. Det är då av stor vikt, att nyodlingen, när den tiden kommer, gått i hastigare takt än befolkningstillväxten, så att lappmarkernas innevånare ha större och bär- 706
Reflexioner kring några norrlandsfrågor
kraftigare jordbruk att lita till under den långa övergångstid, som
måste följa, innan skogen i en framtid ånyo ger större förtjänster.
En tragisk olycka i samband med flottningsarbete våren 1936
väckte en diskussion i pressen om fattigdomen i de norrländska
skogsbygderna och resulterade i en insamling till de drabbade familjerna. Resultatet innebar ett vackert bevis på mänskligt deltagande för de nödställda i Ormsjö. Men som norrlänning måste
jag reagera, när vid detta tillfälle liksom ej sällan annars min
hembygd framställes som en fattig landsända, vädjande till det
övriga landet om hjälp. Norrland varken behöver eller skall uppträda som supplikant. Norrland har tillfört Sverige utomordentligt stora belopp i form av exportvalutor, belopp, som kunna räknas i miljarder och åter miljarder. En närmare utredning härom
saknas, men jag har anledning förmoda, att den skall komma till
stånd på enskilt initiativ. Olika omständigheter ha medfört, att
dessa inkomster endast i mindre utsträckning stannat i Norrland
och framför allt kommit det övriga Sverige till godo. När Norrland behöver ytterligare kapital för uppodling, för vägbyggen och
för utveckling i övrigt, är det därför icke fråga om allmosor till
en fattig landsända. Norrland är i stor omfattning grundvalen för
Sveriges välstånd och vår höga levnadsstandard, och det kan därför kräva att bli tillgodosett för sin ytterligare utveckling genom
att en skälig del av vad det övriga landet tillgodogjort sig ur dess
naturtillgångar ånyo investeras i Norrland. Och detta krav är berättigat, ty det gäller icke någon dålig och oräntabel kapitalplacering.
707
KRING NÅGRA NORRLANDsFRÅGOR
Av fil. d:r ERIK KE.?.,1PE, Stockholm
DET var kring sekelskiftet, som de sociala och ekonomiska konsekvenserna av trävarubolagens fastighetsförvärv väckte en liv-·
lig diskussion om vad som då började benämnas »norrlandsfrå-
gan». Carl Lindhagen slog larm i en uppmärksammad motion vid
1901 års riksdag, och efter en grundlig utredning följde som de
viktigaste resultaten lagen om förbud mot bolags jordförvärv
1906 och den s. k. vanhävdslagen om tillsyn genom länens jordbrukskommissioner över bolagens jordbruk och arrendegårdar
1909. Denna lagstiftning innebar ju i den tidens samhälle, där de
gammalliberala ekonomiska principerna sutto i tämligen orubbat
bo, ett anmärkningsvärt ingrepp i .näringslivets frihet, och motviljan mot lagstiftningen var livlig bland industriens män.
I tidens perspektiv tvekar jag icke att även ur bolagens synpunkt beteckna denna lagstiftning som nyttig. Förut hade disponenter och skogsförvaltare alltför mycket så att säga stått på rå-
gångarna till bolagens fastigheter och tittat ut över bondhemmanen, som man sökte inköpa. Nu var den möjligheten i huvudsak stängd. Vederbörande fingo göra helomvändning och ägna
sig åt skötseln av de redan förvärvade fastigheterna. Det blev
att söka utvinna större kvantitet eget virke, ej genom ökad totalareal utan genom intensiv vård av skogsmarken och ökning av
dess produktiva del genom torrläggning av myrar och försumpad
mark. Åven om sålunda förbudslagstiftningen i stort sett verkat
till gagn och det skulle ha varit en social olycka, om bondejorden
i ytterligare avsevärd utsträckning övergått i bolagshänder, anser jag, att den under vissa regeringar mycket restriktiva tilllämpningen av Kungl. Maj :ts dispensrätt gjort det onödigt svårt
att till skogsvårdens fromma arrondera bolagens fastighetsinnehav. r_J’yvärr har detta på åtskilliga håll medfört bulvanköp med
lagstiftning häremot som följd.
701
Erik Kempe
Man får heller ej vara blind för att förbudslagen i vissa trakter och under vissa konjunkturer- inte minst den nuvarandedirekt underlättar operationer av s. k. enskilda skogsspekulanter,
som, utan hänsyn till skogsvård och virkesförsörjning på lång
sikt, förvärva talrika bondhemman, avverka skogen till gränsen
för vad skogsvårdslagstiftningen medger och sedan realisera fastigheterna. I saknad av konkurrens från de kapitalstarka bolagen
få hemmansägarna sämre betalt, samtidigt som omvårdnaden om
skogen blir eftersatt.
Vad därefter den s. k. vanhävdslagen beträffar, har den enligt
min uppfattning verkat uteslutande till gagn. Den vanskötsel av
jordbruk, som en del bolag låtit komma sig till last, kan under
inga förhållanden försvaras, och samtidigt har lagen i hög grad
bidragit till den socialt lyckliga utvecklingen, att bolagen sålt
sina arrendegårdar. Den obenägenhet härtill, som kunnat förspörjas främst i Bergslagen och södra Norrland och särskilt när
det gällt gårdar belägna inom större, sammanhängande skogskomplex, har lyckligtvis icke fått råda inom mellersta och norra
Norrland, där avvecklingen av arrendegårdarna nu till allra
största delen är genomförd.
I närvarande stund torde det viktigaste problemet för den norrländska träförädlingsindustrien vara frågan om råvaruförsörjningen. När de norrländska skogarna vid 1800-talets mitt började
exploateras, utgjordes dessa landsdelar nästan helt av ett urskogsområde med en abnorm sammansättning i fråga om åldersklasser och dimensioner. Gammal grov skog utgjorde en oproportionerligt stor del av virkesförrådet och täckte de största
arealerna. Inom stora delar av lappmarken råder ännu detta förhållande, och i enlighet med de nya bestämmelser, som gälla för
dessa trakter enligt 1934 års lag, pågår i rask takt slutrealisationen
av detta gamla och oväxtliga virkesförråd, som i Västerbottens
och Norrbottens kustland samt i Jämtlands, Västernorrlands och
Gävleborgs län redan är i huvudsak försvunnet. Men efte~ den
ena abnorma sammansättningen av skogskapitalet följer med nödvändighet en ny abnorm period, innan balansen blivit nådd på det
sätt, som redan skett t. ex. i Bergslagen och även södra Norrland,
där exploateringen av naturskogarna kom tidigare. Plantskog
och ungskog komma nu en lång period att överväga, och dels bli
därmed möjligheterna till avverkning totaliter beskurna trots
en kanske redan inträdd ökning i den absoluta tillväxten, dels
702
Reflexioner kring några norrlandsfrågor
kommer virkesskörden att huvudsakligen bestå av småvirke,
lämpligt för cellulosaindustrien, och endast i mindre grad av det
grövre sågtimret.
Den ljusa tavla, som Sveriges näringsliv f. n. under högkonjunkturen erbjuder, icke minst med hänsyn till arbetstillgången,
saknar som bekant icke skönhetsfläckar. Jämte stenindustrien i
Bohuslän och Blekinge bjuda vissa sågverksdistrikt, särskilt inom
Västernorrlands län, på en icke obetydlig arbetslöshet. Jag vå-
gar icke bedöma, om gatstensindustriens dilemma kan anses vara
en temporär företeelse, och om denna industri alltså kan hoppas
på ett tillfrisknande, men jag tvekar icke när jag vågar det uttalandet, att sågverksindustrien i framtiden icke kan komma att
ge arbetstillfällen i samma utsträckning som under decennierna
närmast före de senaste kriserna. Detta av två skäl. Sveriges
trävaruexport höll sig länge vid en totalsiffra av c :a l miljon
stds pr år. I och för sig är det ingalunda någon olycka om den
på skogen grundade industrien alltmer övergår till att producera
längre förädlade produkter såsom pappersmassa, men en beskärning av trävaruexporten till låt oss säga 5/600,000 stds, som jag
anser vara en antaglig siffra i framtiden, måste medföra allvarliga konsekvenser för sågverksarbetarna. Den andra faktorn, som
här spelar in, är liksom på så många andra håll rationaliseringen.
Under de första decennierna av detta århundrade stod sågverkstekniken jämförelsevis stilla. Ett verk byggt 1920 skilde sig icke
särdeles mycket från ett verk byggt 1900. Men på sista tiden har
här en väsentlig förändring inträtt. I den hårda konkurrensen
från länder i öster med billigare arbetskraft har tekniken inom
sågverksindustrien, där manuellt arbete alltid spelat en jämfö-
relsevis stor roll, nu satt in för fullt med nya uppfinningar och
arbetsbesparande maskiner.
Om alltså en stark beskärning av Norrlands produktion av så-
gade trävaror är ofrånkomlig och allmänt insedd, är det vanskligt att bedöma om virkesförsörjningen under den övergångstid,
som jag nyss skisserat, skall räcka till att uppehålla cellulosaindustrien i dess nuvarande omfattning. 1933 års skogssakkunniga kommo på grundval av riksskogstaxeringen till slutsatsen
att virkesbalans ungefär skulle föreligga, d. v. s. att tillväxten
motsvarade avverkningen. Sedan dess har emellertid produktionen av cellulosa starkt ökat, och det är med stort intresse, mängt
med en viss oro, som industrien motser resultatet av de nya un- 703
Erik Kempe
dersökningar, främst en riksskogstaxering n:r två, som nu blivit
beslutade.
I avvaktan på resultaten av dessa utredningar har emellertid
frågan om industriens lokalisering i förhållande till råvarutillgångarna i flera aktuella fall vållat stark diskussion mellan stridiga intressen. I stort sett kan man säga, att industrien inom
Gävleborgs län är självförsörjande från sitt naturliga uppland.
:B’rån hela Norrlandskusten transporteras virke till sågverken och
pappersbruken i Östergötland och stockholmstrakten. Men den
mest betydande förflyttningen i råvara sker dock från Narrbotten
och Västerbotten till Västernorrland. Industrien där8tädes, framför allt i Sundsvalls distrikt, är för sin nuvarande omfattning beroende av mycket betydande tillskott norrifrån. De lokala intressena i Västerbotten och Norrbotten betrakta virkesexporten
med motvilja, och man hör ofta den åsikten framställas, att det
län eller den ådal, där skogen vuxit, också bör tillförsäkras förädlingen av råvaran. Hur naturlig och mänskligt förklarlig –
särskilt i tider av arbetslöshet – en sådan synpunkt än måste te
sig för lokala myndigheter och kommunala styrelser, när timmerfororna passera platser, där förut en icke obetydlig förädlingsindustri funnits, skulle det dock leda till ekonomiska orimligheter, om detta resonemang finge vinna allmänt beaktande. Redan
den omständigheten, att den nutida tekniken, framför allt beträffande cellulosafabriker men även i vad gäller sågverk, kräver
stora anläggningar, måste medföra att industrien koncentreras
vid ett mindre antal ställen än tidigare.
Om vi nu kasta en blick på de övriga naturtillgångar i Norrland, som utgöra grundval för industriell verksamhet, föreligger
ingen råvarubrist, när det gäller vattenkraft och bergsbruk. Utbyggandet av nya vattenfall fortgår i jämn takt, främst för statens räkning, och reserverna härvidlag räcka i varje fall för
överskådlig framtid mer än väl till. Det är dock ej Norrlands
kraftbehov, som motiverar de senaste utbyggnaderna, utan som
bekant gäller det främst att överföra kraft till sydligare landsdelar, där tillgängliga fallhöjder nu börja bli fullt tagna i anspråk. Det nu sagda gäller helt och hållet om den väldiga enskilda kraftstationen vid Krångede, som överför sin kraft till
delägarna, industrien i Bergslagen, Korsnäsverken vid Gävle och
Stockholms stad. Man kan förutse, att södra och mellersta
Sveriges industri och övriga kraftförbrukare successivt komma
704
Re{leX’ioner kring några norrlandsfrågor
att bli alltmer beroende av Norrlands vita kol, och – som sagt
– de finnas ännu i överflöd.
Vad bergsbruket beträffar, voro de praktiskt taget outtömliga
lappländska järnmalmsfälten efter riksgränsbanan länge de enda
bearbetade fyndigheterna i Norrland av någon betydelse. Utan
att vid mer än ett tillfälle tillskjutit pengar i Luossavaara-Kiirunavaara A.-B.- 30 miljoner kronor år 1932- har staten kunnat
och funnit lämpligt betinga sig utomordentligt stora inkomster
från dessa gruvor både direkt och indirekt. Avkastningen från
riksgränsbanan har tack vare en för bolaget betungande garanti
alltid varit tillfredsställande för staten och är f. n. lysande. Alldeles bortsett härifrån och från de under goda år rikligt flödande
skatteintäkterna, belöper sig statsverkets reveny i form av utdelning och royalty för åren 1928-1937 till ett nittiotal miljoner
kronor, trots att denna tidsperiod innesluter den sista osedvanligt
hårda och långvariga krisen. Under denna kris var LKAB:s ställning visserligen utomordentligt bekymmersam, men i dag är situationen en fullständigt annan. Med en utdelningspolitik, som
medger skuldavbetalning under högkonjunkturen, tror jag, att
LKAB med lugn kan se fram mot kommande kriser, och jag tror
också, att de naturtillgångar, bolaget disponerar, alltid komma
att betyda ett oskattbart tillskott i Sveriges handelsbalans.
Frågan om ett järnverk i Norrbotten för förädling på orten av
en mindre del av brytningen har ofta varit aktuell och är så även
nu. J ag är icke övertygad om att de motigheter, som hittills drabbat dessa planer, behöva peka mot samma öde även för framtiden,
men jag erkänner min inkompetens att bedöma dessa frågor.
På senaste tid håller en ny bergslag på att uppstå i norra Västerbotten och södra Norrbotten. Bolidens namn är känt och tjusar med den klang, som följer guldet. Talrika fyndigheter vänta
på exploatering, och vad som redan därvid skett har varit till
ovärderligt gagn för den bygd, som närmast kommit i åtnjutande
av denna industriella utveckling.
Jag har nu något uppehållit mig vid de grenar av Norrlands
näringsliv, som äro uppbyggda på skogar, vattenfall och gruvor.
Den stora turistströmmen från södra Sverige går främst till Jämtland och Lappland, och reseintrycken efter turistlederna jäva
knappast den gängse uppfattningen söderut, att Norrlands nä-
ringsliv och utvecklingsmöjligheter härmed skulle vara redovisade. Intet är emellertid felaktigare.
705
Erik Kempe
Jordbruket spelar även i Norrland och främst i dess kusttrakter
en utomordentligt betydelsefull roll och bjuder på stora utvecklingsmöjligheter. Enbart inom Västerbottens län uppgår nyodlingen till c :a 1,600 hektar om året, och tillgången på lämplig odlingsmark är riklig. Visserligen är detta jordbruk ännu i alltför
stor omfattning extensivt och skördarna pr arealenhet, bortsett
från potatis, mycket låga i jämförelse med riksmedeltalen. Men
upplysningen stiger för varje år, och gammal slentrian börjar
vika.
En julinatt i somras var jag ute och gick i en by i Västerbottens
kustland vid tiden för riksdagsmännens norrlandsresa. En hemmansägare arbetade med höslåttern, fastän klockan led mot midnatt. »Ja», sade han, »vi bruka ju aldrig slå här förrän i fruntimmersveckan, men jag har läst i tidningarna, att riksdagsmännen uttalat sig nedsättande om jordbrukarna i Norrbotten, därför att höskörden ett torrt år som detta inte redan är undangjord.
Nu kommer landshövdingen och riksdagsgubbarna förbi här i
morgon, och se jag vill inte ha något ovett.» Det kan ju hända,
att den lärdomen sitter i även i fortsättningen, men mycken upplysning fordras ännu, ytterligare försöksgårdsverksamhet och
framställning av härdiga sorter av vallväxter och sädesslag, lämpade för de speciella klimatiska förhållandena.
Ett stor antal arbetaresmåbruk ha skapats på sista åren. Jag
tror emellertid, att det är ännu viktigare att främja tillkomsten
av större jordbruk- låt mig säga i storleksordningen 10-15 hektar odlad jord – där ägaren icke är alltför beroende av skogsarbete. Tyvärr har hemmansklyvningen, rotad i kärleken till fä-
dernetorvan, på många håll gått för långt, och det är viktigt att
på sådana ställen jordbrukarue få möjlighet att utöka sin åkerareal. Där odlingsmark inte finns inom hemmansområdet, måste
bolagen och domänstyrelsen ställa sådan mark till förfogande.
Vad särskilt jordbruket i lappmarken beträffar, är det en synpunkt, som jag vill framhålla. Där pågår för närvarande i tämligen hastig takt en realisation av det gamla, överåriga och till
stor del skadade virkesförrådet. Arbetstillfällena i skogen äro
därför för närvarande synnerligen rikliga, men det är ingen svå-
righet att förutse en mycket stark beskärning av dessa arbetstillfällen inom jämförelsevis kort tid. Det är då av stor vikt, att nyodlingen, när den tiden kommer, gått i hastigare takt än befolkningstillväxten, så att lappmarkernas innevånare ha större och bär- 706
Reflexioner kring några norrlandsfrågor
kraftigare jordbruk att lita till under den långa övergångstid, som
måste följa, innan skogen i en framtid ånyo ger större förtjänster.
En tragisk olycka i samband med flottningsarbete våren 1936
väckte en diskussion i pressen om fattigdomen i de norrländska
skogsbygderna och resulterade i en insamling till de drabbade familjerna. Resultatet innebar ett vackert bevis på mänskligt deltagande för de nödställda i Ormsjö. Men som norrlänning måste
jag reagera, när vid detta tillfälle liksom ej sällan annars min
hembygd framställes som en fattig landsända, vädjande till det
övriga landet om hjälp. Norrland varken behöver eller skall uppträda som supplikant. Norrland har tillfört Sverige utomordentligt stora belopp i form av exportvalutor, belopp, som kunna räknas i miljarder och åter miljarder. En närmare utredning härom
saknas, men jag har anledning förmoda, att den skall komma till
stånd på enskilt initiativ. Olika omständigheter ha medfört, att
dessa inkomster endast i mindre utsträckning stannat i Norrland
och framför allt kommit det övriga Sverige till godo. När Norrland behöver ytterligare kapital för uppodling, för vägbyggen och
för utveckling i övrigt, är det därför icke fråga om allmosor till
en fattig landsända. Norrland är i stor omfattning grundvalen för
Sveriges välstånd och vår höga levnadsstandard, och det kan därför kräva att bli tillgodosett för sin ytterligare utveckling genom
att en skälig del av vad det övriga landet tillgodogjort sig ur dess
naturtillgångar ånyo investeras i Norrland. Och detta krav är berättigat, ty det gäller icke någon dålig och oräntabel kapitalplacering.
707