Regeltrycket skruvas upp

För en regering som vill styra över människors liv och företagande finns det två huvudvägar: lagar och regler eller skatter och bidrag. När det är svårt att höja skattetrycket nämnvärt blir nya lagar och regler lösningen på politikernas regleringslusta. Det är symtomatiskt att regeringen nu hotar med vinstreglering i stället för höjd vinstskatt skriver Dick Kling.

Under fyra decennier har skattetrycket med få undantag pendlat i intervallet 45 – 50 procent. Utrymmet för stora kostnadskrävande reformer är uttömt, och en regering som vill visa handlingskraft är hänvisad till ny lagstiftning. Visserligen finns det redan betydligt mer än 1000 lagar och runt 50 000 sidor regler, men ännu har inte någon folklig opinion stoppat tillväxten av lagar och regler. Men förhoppningsvis börjar vi nu närma oss en gräns även för regeltrycket!

Förbudet mot vinster över en viss nivå i välfärdssektorn är ett grundläggande ingrepp mot näringsfriheten som borde få alla företag att skrika högt i protest. Regelpillandet i skattesystemet fortsätter oförtrutet trots att det redan gjorts mer än 500 justeringar i 1990-talets stora skattereform som skulle ge Sverige ett stabilt skattesystem. Statliga mål för klimat och miljö kräver en aldrig sinande ström av nya regler som kullkastar det människor tidigare trodde vara goda val. Den storstadsbo som köpte en dieselbil för att rädda klimatet riskerar nu att inte få använda den som planerat. Den nya folkhälsoministern Annika Strandhäll har ärvt en diger lista på möjliga ingrepp i människors livsstil från sin företrädare, bland annat en undersökning av svenskarnas sexliv. För som Gabriel Wikström skrev: ”Sex är också en fråga om människors hälsa och ur det perspektivet en politisk fråga. För att skapa en jämlik hälsa behöver vi också en jämlik sexuell hälsa.”

Visst är en del regleringar välmotiverade, och en del är inte värre än att de motiverar ett snett leende. Men det grundläggande problemet är att varje tillägg till regelpyramiden gör att människors respekt för lagar och regler minskar. Och när respekten för samhällets institutioner minskar, då riskerar också förtroendekapitalet i samhället att erodera.

Det fanns en tid då den svenska ämbetsmannen var sinnebilden för oväld och regelefterlevnad. Nu kan generaldirektörer ”göra avsteg från regelverken”, det vill säga bryta mot lagen, utan att departementstjänstemän reagerar. Nittio procent av vardagsbrotten i Stockholm klaras inte upp av polisen – hälften av vardagsbrotten skrivs av direkt. Hur påverkar det människors förtroende för rättsstaten och vikten av att följa regler? Det finns lagar och regler mot att kasta skräp, men polisen kan inte ens förhindra att det kastas handgranater i samma utsträckning som i Mexiko.

Sverige har traditionellt ansetts vara ett av de länder i världen där tilliten mellan människor är störst. I Sverige litar vi på våra politiker och på våra medmänniskor – eller vi har åtminstone gjort det. Kanske är tillit ett lands viktigaste kapital. Det är tillit som gör att vi lämnar våra barn på dagis till nyanställd personal utan fruktan för att barnen ska fara illa.

Utan tillit skulle vi vara rädda för att inte få tillbaka våra kläder när vi lämnat dem på kemtvätt, eller vi skulle vara oroliga för att maten i ICA-butiken skulle kunna vara hälsovådlig. Så förhåller det sig faktiskt på många håll i världen. Tillit skapas av att det finns grundläggande lagar och att rättsstaten ser till att de efterlevs. Men när lagstiftning och regelgivning skenar förmår rättsstaten inte längre upprätthålla respekten för reglerna, och tilliten riskerar att urholkas.

De flesta människor anser sig inte speciellt besvärade av att det finns 50 000 sidor regler som det är straffbart att bryta mot. De litar på att hygglig moral och gott omdöme ska vara tillräckligt för att de inte ska göra sig skyldiga till värre lagbrott än en och annan felparkering eller fortkörning. Många tycker antagligen också att det gott kunde finnas lite fler regler som hindrade andra från att göra störande saker. Men faran med regelsamhället ligger på andra plan.

Regler hämmar kreativitet och innovationer. Lagar och regler utformas ofta med utgångspunkt i tänkta ”normalfall”, men innovatörer och entreprenörer är sällan normalfall. Det som gör dem till det de är, är deras förmåga att göra saker på nya dittills onormala sätt. Det är de som bryter etablerade normer som driver kultur, vetenskap och ekonomi mot ständigt nya landvinningar. Lagar och regler som hämmar deras insatser drabbar oss alla.

Ju fler lagar och regler som finns desto fler lagar och regler kan också förändras. Intuitivt kan man förställa sig att ett genomreglerat samhälle skapar stabilitet. Men erfarenhetsmässigt är det inte så. Verkligheten är inte stabil och omvärldsförändringar slår alltid igenom i mer eller mindre dramatiska förändringar i lagar och regler. I stället för att orientera sig i omvärlden och själva planera och anpassa sig efter dess förändringar tvingas människor gissa sig till vad politiker och myndigheter kommer att företa sig med regelsystemen. Det skapar osäkerhet som både gör det svårare för människor att planera sina liv och gör dem mindre benägna att satsa arbete och besparingar i ekonomiska projekt som är beroende av stabila spelregler.

Regelkrångel är smittsamt. Till att börja med inom byråkratin eftersom detaljerade och krångliga regler på ett område har en tendens att sätta normen för hur detaljerade och krångliga regler som behövs generellt. Men regelkrångel smittar också resten av samhället. Företag måste anpassa sig efter samhällets regler och skapa interna regler och rutiner för att inte bryta mot statliga och kommunala regelverk. Och i företagen anpassar sig medarbetarna efter en regelstyrd verksamhet. Det blir viktigare att inte bryta mot regler och rutiner än att arbeta för ett övergripande mål. På sikt riskerar vi att få ett samhälle där människor inte styrs av moral och passion för mänskliga framsteg, utan av anpasslighet till regler och normer och en ängslig efterfrågan på regler i varje situation.

Det är intressant – och deprimerande – att notera att några av de områden som Sverige har störst problem på också tillhör de mest reglerade; bostadsmarknaden, arbetsmarknaden och socialförsäkringssystemet för att nämna ett par. Det Sverige behöver nu är inte att nya områden regleras, som t. ex våra livsstilsval, utan genomgripande avreglering på de värsta problemområdena för att frigöra kreativitet och resurser.

Att regleringarna på bostadsmarknaden gör att det byggs för lite och för dyrt är väl känt. Det är inte bristande kunskap som håller tillbaka avregleringen utan politiska och ekonomiska intressen hos etablerade grupper. Regeringen vill inte släppa kontrollen över det som kallas en social bostadspolitik, men som hindrar unga och låginkomsttagare att få en egen bostad. De som redan är inne på bostadsmarknaden ville inte förlora subventionerade hyror eller värdestegringen på sina bostäder. Etablerade byggbolag har begränsat intresse av att regelsystem som de känner väl rivs och att det blir lättare för nya aktörer att komma in på bostadsmarknaden.

På arbetsmarknaden skyddar fackföreningarna de som redan har arbete med barriärer mot de som vill in. I stället för lärlingsjobb och lägre ingångslöner har vi en arbetsförmedling som erbjuder mer än 30 olika stödformer. Den svenska modellen har gett oss 350 kollektivavtal som reglerar löner och allmänna villkor på arbetsmarknaden. Det är nog inte många byggnadsarbetare som plöjt Byggavtalets 187 sidor, men det styr deras jobb i hög grad.

Vi har ett socialförsäkringssystem som ska erbjuda oss trygghet från vaggan till graven men som är illa avpassat för ett modernt samhälle där människor rör sig över nationsgränser, hoppar mellan att vara anställda och företagare, och där familjemönstren ständigt ändras. Trots Försäkringskassans meny på 80 olika ersättningar som man kan ansöka om – och då ingår ändå inte pensioner eller kommunala ersättningar – finner många att det enda som skulle kunna ge dem trygghet är ett eget kapital som de aldrig kunnat bygga upp med vårt skattetryck.

Det har alltid sagts att världen förändras i allt snabbare takt, och så kanske det är. Men det skapar varken trygghet eller välstånd att möta förändringarna med ständigt nya lager av regler som läggs på de gamla. Först måste obsoleta och förstelnande regelverk rivas. Eller med slutraden i August Strindbergs dikt Esplanadsystemet:

”Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?”

Dick Kling är nationalekonom, egenföretagare och författare till den nyligen utgivna boken Riv regelpyramiden, Vulkan förlag.