Regeringen obstruerar i vapenfrågan

Trots att förslagen sedan de först lades fram 2013 aldrig haft stöd utanför en liten tjänstemannagrupp, går regeringen vidare med de kontroversiella vapenförslag bland annat Riksdagen sagt nej till. Regeringen har också låtit tjänstemännen i gruppen få stort inflytande över hanteringen av EU:s vapendirektiv, skriver Erik Lakomaa.

Nyligen avslutades remissrundan för regeringens senaste förslag till implementering av EU:s vapendirektiv. 140 remissvar inkom. I 134 av dessa avstyrktes förslaget. I fyra uttrycktes ingen åsikt och två (Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten) tillstyrkte. Ändå driver regeringen frågan vidare.

I alla utom en handfull av remissvaren påpekades också att regeringens förslag går längre än vad EU kräver. Det är korrekt. Regeringen vill bland annat reglera magasin, tidsbegränsa vapenlicenser och omkategorisera vissa jakt- och sportvapen till kategori A (”krigsmaterielkategorin”). Inget av detta kräver direktivet. Regeringen vill inte heller använda alla de undantag direktivet medger. Trots att man i lagrådsremissen explicit medger att man inte avser att använda undantagsmöjligheten rörande märkning av historiskt värdefulla vapen (och därmed också vidgår att man – åtminstone på en punkt – går längre än EU:s krav) är regeringens linje att det man föreslår en minimiimplementering.

Regeringens linje tycks sålunda vara att i stort sett alla: remissinstanser, forskare, andra EU-länder, de som förhandlade fram förslaget, oppositionspartierna i riksdagen, etc, har fel om vad direktivet kräver. Endast de (och de tjänstemän de förlitar sig på) tolkar rätt…

Resultatet av remissrundan var knappast oväntat. De kritiserade förslagen har lagts fram – och även remissbehandlats – hela fyra gånger tidigare: Som SOU 2013:7, som kommissionens ursprungsförslag 2015, som Ds 2018:1 och nu som regeringens implementeringsförslag. Resultatet har varit detsamma hela tiden. Förutom Polismyndigheten har det bara varit någon enstaka som varit för.

Totalt, under hela processen, är det endast ett dussin personer som, genom uttalanden eller undertecknade skrivelser offentligt försvarat förslagen (detta i kontrast till regeringens linje som ju inte innebär försvar av förslagen som sådana utan istället är att de är något de är nödda och tvungna att införa).

Detta dussin förespråkare består företrädesvis av tjänstemän inom Polismyndigheten (namn som förekommit är Thorsell, Tonneman, Norenhag, Henriksson) och Justitiedepartementet (Nils Hänninger) samt av enstaka politiker, dock knappast några tungviktare: En från Mp och en från Fi. Därtill har EU-kommissionens representant i Sverige, Katarina Areskoug Mascarenhas, och en s-krönikör på Arbetarbladets ledarsida försvarat de föreslagna restriktionerna.

Sedan förslagen först dök upp 2013 har riksdagen sagt nej till dem vid två tillfällen och partier som tillsammans har majoritet i riksdagen är fortfarande mot. Det har också skrivits över 1000 artiklar på tidningarnas ledar- och opinionssidor, samtliga, med något undantag, kritiska.

Sålunda finns två grupper: en dussinstor ”tjänstemannagrupp”, och en som rymmer forskare, jägarorganisationer, de flesta myndigheter, industrin, försvaret, idrottsrörelsen, samt – inte minst – riksdagens majoritet.

Enligt EU:s regler ska en kommitté (inom den så kallade kommittologin) tillsättas för att övervaka och assistera implementeringen av ett direktiv. De som hamnar i en sådan kommitté får mycket stort inflytande på den kommande processen. En sådan kommitté etablerades också för vapendirektivet.

Någon som kan gissa ur vilken grupp samtliga svenska representanter i kommittén hämtades?

Rätt gissat: Regeringen lät Joakim Norenhag från Polismyndigheten och Nils Hänninger från Justitiedepartementet representera Sverige. Regeringen lät dem också, vilket Hänninger berättade när han ringde upp mig efter att jag begärt ut handlingarna, formulera –  ”även om det heter, beretts i Regeringskansliet”- sina egna instruktioner och förhandlingsdirektiv.

För den som följt processen sedan 2013 är dock detta knappast något som väcker förvåning. 2013 deltog Peter Thorsell från dåvarande Rikspolisstyrelsen (RPS) i utredningen (som leddes av Doris Högne-Rydheim, från PHS och medlem i RPS ledningsgrupp) först lade fram de kontroversiella förslagen om magasinreglering och omklassning av sportvapen. När det sedan under processen med vapendirektivet skulle skickas svenska förhandlare till Bryssel valde regeringen att skicka Hänninger och Thorsell. Hänninger var även den som levererade regeringens underlag när frågan drogs för EU-nämnden 2016, en process som för övrigt resulterade i ett KU-ärende.

Rent konstitutionellt behöver inget fel ha begåtts, regeringen får utse vilka de vill till dylika EU-kommittéer. Om regeringen däremot låter personer ur en ytterkantsgrupp göra sina egna åsikter till Sveriges är det något som riksdagen kan tänkas ha politiska invändningar mot. Det är dock långt ifrån säkert att regeringen alls varit särskilt inblandad. Ibland kan man inte utesluta att svansen viftar på hunden.

Erik Lakomaa är ekonomie doktor och forskare